Korgmakarna

Björken

Stavarkorgens framtid är oviss. Också enekorgen har det motigt. Även återväxten bland korgmakarna är knaper. Men vi har träffat några av dem som vet allt om lokala material, briljant hantverk och samtidens brist på tålamod.

Foto Sara Mac Key
12 augusti 2015

Det handlar om några få dagar i början av sommaren. Två veckor kanske. Då släpper nävret med en smäll från björkstammarna om man lossar det först, försiktigt, med kniven. Sjoket rasar ner som en kjol. Resten av året däremot, kärvar det gärna fast.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Så när den magnifika jättebjörken fälldes hos grannen till Astrid Andersson runt midsommartid, hade hon tur. Fortfarande var försommarväxtligheten nästan onaturligt grön och det var halkigt av sötdoftande sav under nävret. Hon fick fantastiska sjok – och flätade tidernas möjligen största brödkorg, som hon förstärkte med björkrot längs kanten.
– Så fin näver får man sällan tag på, säger hon glatt, där hon sitter vid köksbordet hemma i värmländska Forshaga. Jag kunde göra riktigt långa remsor.

Det är också här i köket som hon lägger ut skrivbordsunderlägget av gummi på eftermiddagarna, knäpper på radion och fortsätter gårdagens arbete. Om hon inte väljer att jobba på terrassen vill säga. Händerna är muskulösa. Hon flätar fort, lägger remsa tätt till remsa, petar ömsom under, ömsom över. Justerar. Förskjuter. Förfinar.

Materialet däremot har hon i källaren. I ett telefonkiosklitet rum står ett smalt bord längs väggen och ovanpå det en pappersskärare i metall, lämpad också för näver, och några rakbladsknivar. Här skär hon till remsor att fläta med. På en hylla ligger raspar. Med dem slipar hon bort ojämnheter från nävrets vita, fnasiga rätsida för att skapa slätt och smidigt arbetsmaterial.

I grannrummet har hon stora, torra sjok i press, mestadels från glasbjörk, arten med den släta barken – till skillnad mot vårtbjörkens ofta fårigt skrovliga näver. Längs väggen står kasse på kasse med björkrotsnystan, sorterade efter rötternas dimensioner, som är allt från trassligt hårstråsfina till skosnöreslika och lillfingerstjocka. Hon plockar upp en meterlång, grov rot.
– Jag börjar få brist på den här grovleken. I mörrn har jag bjudit med grannarna på gökotta, säger hon. Vi åker till mossen. Där finns det fina rötter som de gärna får hjälpa mig att dra.

Bristen på näver är ett problem för många näverslöjdare. Ibland också för Astrid Andersson. Konstigt, kan man tycka, i landet där björk är tredje vanligaste träd efter gran och tall. Men få har satt i system att sälja det här materialet, som är isolerande mot väta och kyla, tåligt mot röta, starkt och formbart. Ju mer det används, desto smidigare blir det. Men dels ingår det inte i allemansrätten att hämta näver, stammen blir rätt ful efteråt, och den som inte vet hur man skördar, riskerar att skada trädet. Dels är skördetiden så kort varje år. Så när Japan plötsligt var i luren en dag i oktober och lagom till jul ville köpa 200 näverfat från Forshaga, var det inte på långa vägar görligt.

Astrid Andersson lyfter upp en av sina korgar. Det är nog ändå dem som hon gjort sig mest känd för. Flätade i fyra lager. Stadiga. Med handtag i helnäver och rotkanter för ännu bättre slittålighet.
– Jag vill att de ska hålla, och det gör de här. Jag flätar upp en snibb under handtagets helnäver och förstärker med björkrot. Det är annars ofta vid handtagen som korgar brister, förklarar hon och svarar på frågan om smeknamnet. Hur hon tänker kring det.
– Jag tycker att det låter fint jag. Det står på mitt visitkort. Jag håller ju på med näver varje dag. Då passar väl Näver-Astrid?

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy