För Frida

Fridas liv och verk har nog hållit mer än en ung själ i handen, tänker jag. Hon gestaltar det mörka och melodramatiska på ett sätt som inte minst själar med växtvärk upplever som sant och förlösande.

Hur som helst har hon haft en plats i mitt hjärta sedan den tiden, och därmed också i mitt bakhuvud. Och en dag flackade tanken förbi om hennes ansikte på en vante.

Idén låg som en skiss under soffbordet och samlade damm ett tag. Det som fick mig att faktiskt gå från skiss till mönster var den tekniska utmaningen. Det framstod som lite knepigt att få till ett ansikte utan att använda mer än två färger per rad och utan att håret blev en enda lång flottering, så jag kunde inte låta bli att försöka lösa det. Hjärnan vill gärna tugga på sådant. Et voilà: efter lite idisslande så blev det en vante.

Det tog oerhört mycket emot att skicka ut vanten i världen, måste jag säga. Det tog lång tid. Jag postade en första bild på den redan 2020, och peppen var otroligt fin och hjärtlig. Det var verkligen en fantastisk respons. Men så fick jag också ett meddelande som var mer ifrågasättande – något i stil med att vita tjejer som klär ut sig till Frida Kahlo alltid blir bortplockade från Ravelry.

Jag hade absolut inte försökt klä ut mig till Frida Kahlo på min bild, men jag har blommor i håret som något mellanting mellan en midsommarkrans och en blinkning mot Fridas frisyrer och målningar. Det fick mig att fundera några varv extra – både kring kulturell appropriering och rätten (både den juridiska och den moraliska) att sälja någons avbild. Jag gjorde ju den här vanten som en hyllning till en husgud, och tanken på att den skulle kunna landa som motsatsen kändes så klart förfärlig.

Jag skrev flera mail till den instans som förvaltar Frida Kahlos arv, med hopp om att få antingen deras välsignelse eller en tydlig stoppskylt. Jag fick inget svar alls, så vanten blev liggande.

Med tiden landade jag i en känsla av att vad fasen – jag har gjort vad jag har kunnat här. Jag tycker att min vante är en kärleksfull hyllning och att blommorna i håret växer från en plats av eftertanke och respekt.

Det är inte så konstruktivt att låta sig förlamas av rädsla för att göra fel – då är det bättre att jag gör så gott jag kan och är öppen för att ta till mig av eventuell kritik, tänkte jag. Så jag publicerade mönstret till slut, och ingen har dånat hittills.

Det är en ren och skär fröjd att se folk posta bilder på sina vantar. Det gör min dag varje gång. Frida har tagit mig tillbaka till det där tonårspirret kan man väl säga. Cirkeln är sluten, hehe.

Jag har nu hunnit publicera ett vantmönster till, så det hela gav blodad tand trots allt. Mitt nya mönster saknar både blommor och kändisreferenser, så det har tack och lov inneburit färre känslomässiga krumsprång.«