Fem tusen år av glidare

Tjurtall för skare och björk för mjuk lössnö. Att välja rätt virke är lika viktigt för dagens skidmakare som för forntidens.

Text Liv Blomberg
Illustration Tzenko Stoyanov
23 maj 2018

De skulle gräva ett dike vid myren när de gjorde fyndet. Spaden stötte emot några träföremål som såg ut att ha legat där länge. Året var 1924 och tre män utanför byn Kalvträsk i Västerbotten hade just hittat några av världens äldsta skidor.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Idag finns den ena kvar i nästan ursprungligt skick, av den andra finns fragment samt staven som liknar en åra med en långsmal skovel nertill. Fynden visar att redan under förhistorisk tid tog sig människor fram på skidor. Kalvträskskidan som den kom att kallas, som senare daterades till 3200 år före Kristus, är gjord av trä och har en spricka lagad med senor. Att den stått emot tidens tand så väl beror på den syrefattiga miljön i myren som bevarat den för eftervärlden.
– Det är svårt att se på en 5000 år gammal skida exakt hur den är tillverkad. Det fanns inte metallverktyg på den tiden utan det måste ha varit klyv- och huggtekniker med stenyxor och skrapverktyg som användes, säger slöjdaren Jögge Sundqvist som gjort kopior av skidan och staven.

Kalvträskskidan, en av världens äldsta skidor, är 15,5 cm bred och 204 cm lång och daterad till 3200 f Kr. Staven med en skovelliknande del nertill är 156 cm lång och visar spår av att ha bearbetats med ett håleggat stenverktyg.

Idag åker vi skidor i förpreparerade spår främst som sport och motion. Men förr, inte bara på stenåldern, utan en bra bit in på 1900-talet var skidor oumbärliga transportmedel vintertid. Skidorna behövde göra sina egna spår och måste fungera i olika typer av snö och terräng. I skog och på kalfjället, i djup snö och på skarsnö, i både branta och flacka landskap. Folk tillverkade dem själva och utformade dem på en mängd sätt för att få bästa funktion. Både form, längd, bredd och träslag spelade roll. Bland annat gran, furu, björk och ask har använts.

Vilket virke valde då den, som en sommardag för fem tusen år sedan gick ut i skogen för att välja trä till den kommande vinterns skidor?
– Jag kunde se att Kalvträskskidan var gjord av tätvuxet virke kluvet på ett sådant sätt att årsringarna står upp. Min första tanke var att det måste vara tjurtall, så tätvuxet som det var, säger Jögge Sundqvist.

Jögge Sundqvist. Foto: Elin Berge

Tjurved, tryckved eller bingal som det också kallas ibland, uppstår när trädet växer snett, exempelvis i en sluttning. Den böjda sidans virke blir mörkt, hårt och hartsrikt med extra täta årsringar och därför slitstarkt och motståndskraftigt mot röta. Bra egenskaper för en skida. Många gamla skidmakare använde just tjurved till skidor som skulle åka på skarsnö. Den slitstarka veden tålde den vassa skaren bättre än andra träslag. Och att Kalvträskskidan hittades i en myr är ingen tillfällighet. Många tjurvedsskidor har hittats i myrar. Troligen var den fuktiga miljön en lämplig förvaringsplats under sommarhalvåret eftersom tjurved är sprött och sprickbenäget när det torkat.

Men att hitta en tjurtall idag visade sig lättare sagt än gjort för Jögge Sundqvist. Kalvträskskidans skapare vandrade i en väldigt annorlunda skog jämfört med dagens. Nuförtiden växer tallar och granar oftast spikrakt och glest, planterade sida vid sida. Det ger ett poröst, frodvuxet virke med stora mellanrum mellan årsringarna
som mest duger till pappersmassa. I gamla, naturvuxna skogar där både löv och barrträd växer tillsammans och äldre samsas med yngre kan träden däremot ge många olika typer av virke:
Segt, starkt, hårt, lättkluvet, rakvuxet, kvistfritt.
– Jag hittade faktiskt en tjurtall, men den var inte tillräckligt stor för att få fram ett ämne med enbart stående årsringar. Så jag fick kompromissa och ha både stående och liggande vilket inte är bra. Då krymper och sväller träet ojämnt, slår sig och blir böjt. Dessutom räckte den bara till en skida. Så jag fick tänka om.
– Att hitta det där exceptionellt fina virket, det går nästan inte längre, säger han fundersamt.

Istället bestämde sig Jögge Sundqvist för att satsa på en fura som var tillräckligt omfångsrik för att kunna klyva ut två skidämnen med stående årsringar. För att lyckas med det måste han hitta skogens konung, en riktig gamling med mer än en halvmeter i diameter.

Flera skidor som hittats har varit dekorerade med utskurna mönster, linjer och former. Utsmyckningen förekom ända fram till 1900-talet då tillverkningen av limmade skidor tog fart.

Han fick leta länge.
– Jag var ute i flera timmar, pulsande i snön och till slut hittade jag fyra träd som jag trodde på. Rakvuxna, tillräckligt stora med mycket kärnved och kvistfria. När jag klöv dem visade sig ett träd vara okej. Det var lite kvist och inte riktigt så tätvuxet som Kalvträskskidans virke, berättar han och kunde under Kulturhuvudstadsåret 2014 till slut överlämna ett par sprillans nya, urgamla skidor till Västerbottens museum.

När Jögge Sundqvist pratar om furor använder han den gamla betydelsen av ordet:
En tall som blivit gammal och fått rejält med kärnved. Vilket tar tid. I tjugoårsåldern börjar tallen långsamt att utveckla en kärna av hård, hartsrik ved, där inte längre någon aktivitet pågår, till skillnad från ytveden där trädet transporterar näringsämnen och vatten. Det kan ta ytterligare 40, 50 år innan trädet huvudsakligen består av kärnved och därmed räknas som fura. Sådana är det ont om i moderna skogar. Få träd i Sverige avviker från den planterade normen, majoriteten av stammarna är yngre än 65 år.

Tobias Lundgren. Foto: Josefin Heed

Det är just därför som slöjdläraren och skidmakaren Tobias Lundgren går till det lokala sågverket istället för skogen för att hitta skidämnen. Där är chansen större att
få tag på det han behöver; plankor med stående årsringar och någorlunda rakvuxna fibrer.

Tobias jobbar som slöjd- och friluftslärare på folkhögskolan Sjövik utanför Avesta och handleder kursdeltagare i att göra egna skidor för åkning i ospårad lössnö. Men trots sågverkets brädstaplar är det en utmaning att hitta det rätta virket.
– Vad som finns inne styr valet.

I år hade jag tänkt att vi skulle göra skidor i fura, men så hittade jag ingen bra så då blev det björk istället. Trots att furan oftast är bättre med rakare fibrer, säger han.
Furu är också relativt mjukt och lätt att arbeta i. Men mjukheten gör även att skidan slits snabbare och har sämre glid.
– Plankan ska vara sågad så att kärnveden är med, den är hårdast. Och den ska ha stående årsringar, de rör sig i samma riktning när träet sväller och drar ihop sig i takt med luftfuktigheten, förklarar Tobias Lundgren.

Att det är svårt att få tag på furuplankor med stående årsringar beror inte bara på dagens skogsbruk. Andra tidstypiska faktorer som tid och effektivitet spelar
också in.
En bräda med stående årsringar sågas eller klyvs radiellt, alltså på ena sidan om trädets mittpunkt. Det kallas stjärnklyvning och är komplicerat för sågverkets maskiner att utföra. De flesta stammar sågas därför tangiellt. Stammen skivas upp – som ostskivor – i plankor som består av virke från båda sidor om trädets mitt. Sådana bräder har både stående och liggande årsringar vilket gör att träet slår sig mer.

På Sjövik folkhögskola hyvlar studenterna ner plankorna till den tjocklek som skidan ska ha under foten. Det brukar vara mellan 25 – 30 millimeter beroende på vem som ska ha skidorna, en storvuxen person behöver mer trä än en liten. Sedan gäller det att hyvla undersidan helt slät. Tobias låter studenterna använda både hand- och maskinhyvel.
– Sedan hugger vi fram allt annat. När skidan har rätt tjocklek och en slät undersida ritar vi ut profilen uppifrån och hugger fram kanterna med yxa och hyvel. Därefter ritar vi ut profilen från sidan och gör skidan tunnare fram och bak.

Bredannare, snöannare, vargannare är några namn som använts för extra långa och breda skidor. Upp till 3,5 m långa och 15 cm breda bar de åkaren över djup och lös snö och gjorde det möjligt att jaga efter varg, björn och järv.

Skidor ska helst vara så lätta som möjligt och en skidmakare strävar efter att minska materialet utan att skidan blir för tunn och knäcks. Ett sätt är att låta den vara som tjockast under fotsulan och smalna av mot spetsarna. Skidan behöver också ha ett spann, en lätt böjning. Det går att få fram på olika sätt.
– Alla plankor har ju en böj när de har torkat, och den kan man utnyttja så att de får ett naturligt spann. Då låter man den konkava sidan vara undersida, säger Tobias Lundgren.

Brättet, spetsen fram på skidan, basar Tobias fram. Skidorna läggs i blöt i sjön under ett dygn och sedan stoppas spetsen in i en specialbyggd låda som står ovanpå ett kärl med kokande vatten. Vattenångan samlas i lådan och träet ångkokas och blir mjukt och böjligt.
– Det ska vara långa brätten med svag böj, inte skarp som på moderna skidor. Då glider de upp på snön lättare. Om de är för branta trycker de igenom snön och fastnar. Det är gammal kunskap. Våra skidor ser ut som förr när folk gjorde dem själva och inte åkte i förpreparerade spår. Sådana som bönder, skogshuggare och samer åkte på, förklarar Tobias Lundgren och synar en lång planka som han just hyvlat skimrande slät.

Bo Östergren. Foto: Privat

Om Tobias helst arbetar i furu, så finns det andra som sjunger björkens lov.

Bo Östergren i Jokkmokk tillverkar mellan femtio och hundra par träskidor om året i sin verkstad. Det är samma modell som Tobias Lundgren gör, som förr kallades bredannare eller snöannare. Långa, breda med flacka brätten för djup och ospårad lössnö. Bo Östergren gör sina av limmad björk uppblandad med andra träslag. Björken är furans raka motsats. Här är det ytveden som är den åtråvärda.
– Oftast är ytveden kvistren, seg, hård och hållfast medan innanveden kan vara kvistig. Varför trädet vill ha det så vet jag inte, men jag kan konstatera att det kan förekomma röta i kärnan, säger Bo Östergren och fortsätter:
– Förr när man gjorde skidor ur ett enda stycke var man ju väldigt noga med att spara så mycket av ytveden som möjligt som glidyta. Man vände också ämnet så att rotstocken blev spetsen på skidan. Rotändan är den segaste delen, med minst kvistar. Den finaste och bästa veden för skidor helt enkelt.

Att han limmar skidorna har med materialåtgång att göra.
– Det är svårt att hitta fina perfekta björkar i dagens läge. Jag använder entumsbrädor och sågar ut de finare delarna och limmar ihop dem till ämnesblock.

Blocken utformas olika beroende på var i skidan de ska ligga. Ämnet för sulan behöver ha slitstaka kanter. Det limmar Bo Östergren av björk och det hårdare träslaget hickory.

Gran lägger han i det inre av skidan, i åsen på ovansidan. Om granens egenskaper säger han:
– Jag har inga vetenskapliga bevis för det, men det verkar som om granen är så flexibel att den fångar upp björkens fuktrörelser och gör konstruktionen lugnare.

Smart åkning med olika långa skidor. Åkaren gled på den långa löpskidan, ofta gjord av tall- eller grantjur med extra högt spann som kunde bära hela kroppstyngden. Den korta skidan sparkade ifrån. Den kunde vara skinnklädd och ofta utan spann för bättre fäste.

Till skillnad från furu innehåller björk nästan inga hartser alls. Därför måste skidorna vallas och tjäras för att stå emot fukt. Om man sköter sina björkskidor håller de länge, menar Bo Östergren.
– Den tjärade björkskidan i kall lössnö är fantastisk. Det är något med sambandet där som gör att de fungerar så bra, man har både bra glid och bra fäste på en tjärad björkyta. Om man sköter ytbehandling och grundvallar ordentligt och inte åker för mycket på skare eller i isiga skoterspår håller skidorna länge. Åtskilliga hundra mil.

Själv åker han på sina långt in i april.
– Det är ju ett fantastiskt sätt att lära känna ett vinterlandskap. Att friorientera och inte vara bunden till att färdas i ett spår. Jag har åkt mycket i preparerade spår med smala sportskidor. Det är också trevliga och fina upplevelser. Men den här formen av skidåkning ger en dimension till.

En upplevelse han delar med människor ända sedan stenåldern.­

23 maj 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy