Dags för näver!

Man får inte ta näver utan markägarens tillstånd, det ingår inte i allemansrätten. Björkarna dör visserligen inte av att man skördar, åtminstone inte om man gör det varsamt och ser till att inte skada innerbarken, det så kallade kambiet. Men de blir fula efteråt och virket i stammen lär ändra kvalitet och bli segare.

2. Gå i savningstid

Näver hämtas när björken savar. Då släpper den lätt från stammen. I trakterna dit jag brukar åka, runt Sollefteå, handlar det om några veckor runt midsommartid. Det ska vara en regnfri dag, annars är stammen våt och det blir svårare att få nävret att torka efteråt. Fukt ökar risken för mögel.

3. Slät och fin björk

Jag letar efter en fin glasbjörk. Sådana har oftast både rakare stammar och slätare, vitare bark än vårtbjörkar. Glasbjörken är vanlig i nordliga delar av Sverige. De trivs där det är lite fuktigt, så om jag inte känner skogen från innan brukar jag leta efter bäckar och våtmarker. Man kan nästan följa myggorna. Ja, man sväljer många myggor när man hämtar näver. Jag satsar också på lite ljusare marker, gläntor eller kanten av ett hygge. I mörka, trånga skogar blir nävret ofta tråkigt. Jag letar efter vita stammar med så få svarta »rosor« som möjligt. På savsidan under de svarta fläckarna är nävret oftast knöligt och knottrigt. Det vill jag helst undvika om jag tänkt skära remsor för att fläta med, även om knottrigheten också kan användas som en dekorativ effekt på burkar om man vill. Men ju mindre och färre svarta fläckar på stammen, desto slätare näver på insidan. Nävret riskerar också att spricka just i rosorna när det blir äldre.

4. Vertikalt snitt med vinklad kniv

Jag använder en mattkniv, en sådan som man kan bryta av bladet på när den blivit slö. Med den skär jag ett snitt rakt uppifrån och ner, vertikalt. Jag vinklar kniven så att den går snett in i barken och skär ganska försiktigt för att inte skada innerbarken. Sen lossar jag lite på ytterbarken och känner efter om det savar därunder, om det är fuktigt. Om det är det, släpper nävret lätt. Då sticker jag in en hand under näverflaket, drar den upp längs stammen och utåt, så att nävret lossar. Det är halkigt och luktar sött av saven. Om det är riktigt blött, smäller det till när flaket släpper. Man kan ta såväl långa bitar som små, det gör man som man vill.

Tänk bara på att alla träd inom ett visst område inte behöver ha kommit lika långt med savningen. Ge inte upp om nävret vägrar lossna på en björk. Pröva med en annan. Då kanske det fungerar.

5. Stolpskor eller stege

Jag brukar ta så mycket som möjligt från ett och samma träd. För att komma upp en bit på stammen har jag med mig stolpskor. Tyvärr gör de märken i innerbarken, så trädet skadas en aning. Men om det ändå ska fällas, gör det ju inget. Man kan ha en stege också förstås, det är snällare mot trädet, men jag tycker att det blir krångligt att kånka på en sådan. Efteråt ska man ju dessutom bära hem både den och all näver.

6. Näverkvalitet

Från början trodde jag att stora björkar har grövre bark. Men ingen regel utan undantag. Också ett litet träd kan ha det. Däremot kan större träd så klart ge större näverflak, om man är ute efter det. Olika slöjd kräver olika slags näver. Till tampade burkar, väljer jag sådant som är kraftigt. Om jag ska fläta, vill jag istället ofta ha smidigt näver, i synnerhet om jag ska göra mindre saker som inte behöver vara så styva, som sockerskålar eller glasögonfodral. Då letar jag efter näver med små ögon. Ögonen är de »streck« som syns allra tydligast på nävrets sav-sida men som också anas från barksidan, och som kan vara allt från några millimeter till flera centimeter långa. Näver med små ögon passar ofta bra för att skära remsor att fläta av. Det brukar vara smidigt. Till större flätade föremål, som korgar, ska nävret däremot gärna vara
kraftigare.

7. Binda och bära

När jag skördat mitt näver lägger jag bitarna savsida mot savsida och sätter ett band eller en rem runt. Det gör att nävret inte krullar sig och drar ihop sig till sin ursprungliga cylinderform. Man vill ha platta flak att jobba med.

Om man inte lägger bitarna med savsidorna ihop, kommer de däremot att vilja krulla sig. Bandet håller bitarna på plats, men gör dem också lättare att bära hem.

8. Torkning och förvaring

När jag kommer hem brukar jag lägga ut flaken på gräsmattan, ett och ett med savsidan upp, för att torka ett par timmar. Bäst är det om det fläktar lite. Och det får inte regna. Om nävret är väldigt fuktigt, händer det att jag torkar av det med en trasa först.

Om man stuvar undan det medan det fortfarande är fuktigt, möglar det lätt.

Därpå binder jag ihop flaken i luftiga högar efter storlek, också nu savsida mot savsida. Efter någon dag känner jag på dem igen och gör om proceduren på gräsmattan om de fortfarande känns fuktiga. När de torkat förvarar jag dem i uthuset där de håller sig i många år. När nävret är för gammalt brukar det börja spricka i ögonen.

Men tänk också på att näver helst inte ska ligga i direkt solljus, då blir det skört.
Jag brukar, för säkerhets skull, lägga en skiva både över och under mina näverbuntar för hindra dem från att bukta sig. När jag ska börja jobba undviker jag årsnäver till burkar, för även om det känns torrt så har det oftast lite fukt i sig fortfarande. Gör man burkar av fuktig näver, får de lätt en midja. Däremot passar årsnäver bra till att fläta med.

Här hittar du fler gör det själv-projekt!