Färdigslängt!

Om en månad är det dags. Då är det showtime och upp till bevis när hon och hennes man Hans Bulthuis ska köra igång sitt nya ulltvätteri för första gången.

Eller nytt och nytt. Anläggningen är begagnad och har redan haft ett liv i Spanien, innan Hans åkte ner och bände, bröt och svetsade loss tvättkar, kedjor, kugghjul och valsar och lastade på tre långtradare för vidare färd mot Gotland och Endre, 15 minuters bilfärd från Visby.

Jenny och Hans är arkitekten och byggmästaren som flyttade hit för sju år sedan. Med sig hade de idéer om att använda ull som byggmaterial. Båda har ett stort intresse för naturliga material, främst lera.
– Vi upptäckte att det finns jättemycket ull på den här ön och ville pröva att göra lerblock där fibern dels skulle bli en stärkande armering, dels göra dem lättare och mer isolerande, berättar Jenny.
– Men hela tiden kom vi tillbaka till att vi i så fall måste få tag på tvättad ull. Om man använder otvättad så kryper lanolinet ut och det blir fettfläckar på väggarna. Och då kändes det ju väldigt konstigt att det finns hur mycket ull som helst här på Gotland men att man måste skicka i väg den till England eller Belgien för att få den ren.

Jenny slår ut med händerna i häpnad över att världen är så märkligt krånglig. Det är inte bara ull till byggnader som behöver tvättas. Nästan all ull som ska förädlas vidare till exempelvis garner, flor, isolering och mattor måste rengöras. I Sverige sker det idag under småskaliga former hos spinnerierna.

För Hans och Jenny var saken dock klar. De skulle satsa storskaligt.

Det finns inga exakta siffror på hur mycket ull som klipps och slängs, varken i Sverige som helhet, eller på Gotland. Men det är mycket. Jenny och Hans har gjort grova uppskattningar och tror att det handlar om minst 100 ton per år, enbart på ön.
– Det är många som jobbar med ull här, men räknat i vikt är det inte mycket som tas om hand, kanske 20 ton som mest, menar Jenny.

Nymålat i knallgrönt står tvätteriet nu i en maskinhall. När Hans för två år sedan kom med det lastat på de tre långtradarna och började montera upp det insåg han att taket var för lågt. Där stod han med fem tvättkar, stora som mindre containrar, gjutjärnsvalsar och kedjor tjocka som en människas underarm.
– Så då lyfte vi taket, säger Jenny anspråkslöst när hon visar runt och berättar hur ullen ska transporteras från kar till kar och tvättas, sköljas, centrifugeras och slutligen torkas i en tork stor som en sommarstuga.

Ändå räknas tvätteriet som litet jämfört med dem som finns i exempelvis Turkiet och Italien. Där tvättas 25 ton per dag eller mer. Hans och Jenny tror att deras anläggning kan rengöra minst tre ton om dagen.
– Vi skulle alltså teoretiskt kunna tvätta all gotländsk ull på en månad. Men så kommer vi ju inte att jobba och vi har inte tillgång till all ull heller. Vi tänker försöka tvätta en omgång under våren och en under hösten.

Vart den rena ullen sedan ska ta vägen är än så länge oklart. Den största delen kommer inte ha de kvaliteter av finhet och mjukhet som efterfrågas av handspinnare eller beklädnadsindustri. Men Jenny och Hans är fyllda av tillförsikt. De tror att en del kommer kunna spinnas till garn för maskinstickning och att mycket kommer kunna användas till mattillverkning. Och de har idéer på produkter som borde kunna utvecklas: byggnadsmaterial, markduk eller näringspellets för trädgårdsodling.
– Utan att ha alla kort på bordet utgår vi från att det kommer att gå att få ullen såld.

Fårklipparen och ullentusiasten Darryl Keenan bekräftar att det sannolikt är så. Han har just lastat av 600 kilo ull från 300 får som han klippt tillsammans med en kollega under dagen. Nu ligger den i stora plastsäckar och väntar på att pressas till balar. Om en vecka kommer en lastbil från England till lagerlokalen i Hörby och tar med sig 20 ton till ullauktionerna i Bradford, som är Europas ullcentrum.
– Jag skulle gärna sälja mer ull om jag kunde. Jag samlar och köper in så mycket jag hinner, säger Darryl Keenan som alltid tar hand om den ull han själv klipper och dessutom köper från andra fårägare. Han samlar också in för öländska Ull-centrums räkning, som i sin tur vidareförädlar till bland annat stickgarner.

Men det är de finaste, mjukaste fibrerna som används till det. All övrig ull säljer Darryl Keenan till England. Och det är inga problem att få den såld.
– Nej, inte alls. Företaget som jag samarbetar med letar aktivt efter nya ull-länder, som Sverige. Det är ju inte bara här som ullen kasseras. I Europa handlar det om miljontals ton. Men jämfört med många andra länder är svensk ull riktigt bra.

I Sverige är avstånden stora, fårgårdarna ofta små och småskaliga företag kan enbart hantera en bråkdel av den svenska ullen. Den förädlas av spinnerier och filtmakerier till högkvalitativa produkter som kardflor för handspinning, stickgarner och nålfilt för hantverksmässig tovning.

Här finns många fårraser och därmed också åtskilliga sorters ull. Men inga stora mängder. Under lång tid har de svenska fårägarna främst haft djuren för köttets skull eller för att bevara marker öppna. Aveln har koncentrerats till att få fram bra slaktkroppar och ullen – en gång fårets viktigaste resurs – beskrivs som en animalisk biprodukt i Jordbruksverkets terminologi.

Men det är lag på att alla får ska klippas minst en gång om året. För fårbönderna är det ett stort och tungt arbetsmoment som kostar tid och pengar. Eftersom det saknas organiserad ullinsamling landet runt står fårbonden sedan ensam med sina säckar nyklippt ull och måste ofta till och med betala för att bli av med dem på soptippen.

Lokalt har vissa företag organiserat ullinsamling för sin egen verksamhet. Dit hör bland andra Ull-centrum på Öland och Toarps i Västergötland. Men en landsövergripande infrastruktur för att ta hand om fårägarnas »biprodukt« finns inte.

Det gör det däremot i Norge. Där är ullinsamlingen statligt subventionerad och det finns stationer utplacerade över hela landet som tar emot all ull som klipps och bönderna får betalt för vartenda kilo. Hur mycket de får beror på vilken klass deras ull har. Här finns nämligen ett ullklassificeringssystem indelat i sexton kategorier. Utifrån det bedöms ullen och sedan är det lätt att veta vad fårägaren ska ha betalt.
– Det behövs ett klassificeringssystem också i Sverige. Det är en bra grund att stå på. I ett sånt system framgår mikron, alltså hur fin eller grov fibern är, hur mycket växtrester ullen innehåller, mängden märghår och fibrernas längd bland annat. Om vi klassificerade vår ull skulle vi veta vad vi pratar om på ett sätt som vi inte gör idag, säger Kia Gabrielsson, Sveriges enda utbildade ullklassificerare.

Hon har sorterat och klassat ull i Sverige, Norge och Nya Zeeland sedan 1970-talet och arbetar idag på Norges största ullstation där hon går igenom flera ton ull i veckan. Hennes expertis är efterfrågad även i Sverige. Här är hon exempelvis den som väljer ut all ull till Wålstedts spinneri.

Sorteringen görs i samband med klippningen. Klipparen håller då svart och vit ull för sig och tar bort den lår- och bukull som av många anses vara av för dålig kvalitet för att kunna användas. Men det håller inte Kia Gabrielsson med om.
– Den finns det bruk för. I bukullen har du hela skalan från kort ull, halvkort, ända upp till långa fibrer. Speciellt bra blir den om du har lite olika raser som blandas. Den är en helt perfekt spinnblandning för att göra kardgarn till mattor, säger hon.

Det handlar om att hitta något som fungerar i ett land som Sverige som har stora avstånd, dyra transporter och ganska få får.

Det norska klassificeringssystemet spänner från smutsig, urinbränd ull ända upp till de finaste, renaste fibrerna med glans och spänst. Kia Gabrielsson hävdar att det finns användning för alla sorter. Även den urinskadade.
– Det finns en marknad för den också. Den används till billigare mattgarner eller till sådant som det inte ska vara så mycket slitage på. Exempelvis teknisk filt som läggs på undersidan i en bil eller runt elkablar för att minska risken för brand.

Klassificeringen av ullen görs efter att fårklipparen sorterat den. När Kia Gabrielsson arbetar i Norge kommer fibrerna till uppsamlingsstationen i säckar som hon river upp och så sätter hon händerna i ullen.
– Jag känner och tittar och avgör fiberfinlek i måttenheten mikron, tittar på förekomst av märghår, hur ren ullen är och vilken typ det är, silkig och glansig som hos lantraserna eller grövre, mer spänstig som hos crossbreedtyperna, det som i Sverige ofta kallas köttraser. Men det är fel beteckning eftersom flera av dem kan ha väldigt bra ullkvalitet.

Kia Gabrielsson är inte ensam om att se behovet av ett svenskt klassificeringssystem liknande det som finns i Norge. Anna Hedendahl är ullansvarig på Svenska Fåravelsförbundet och arbetar just nu tillsammans med en grupp ullkunniga personer med att skriva en ansökan till Jordbruksverket. De vill ha pengar till ett projekt för att höja statusen på svensk ull.
– Vi vill hitta ett system för att kunna klassa ullen och få till logistiken. Det handlar om att hitta något som fungerar i ett land som Sverige som har stora avstånd, dyra transporter och ganska få får i jämförelse med andra länder, säger hon på telefon från Jämtland.

I Sverige finns knappt 600000 får, att jämföra med Norge där det finns drygt två miljoner. Och då är Norge ändå ett litet ull-land ställt mot länder som England eller Nya Zeeland, där antalet får uppgår till 30 miljoner eller mer.
– Det är frustrerande hur mycket okunskap det finns och attityden till ullen hos fårägarna är också frustrerande. Vi behöver mycket mer kunskap kring hanteringen på själva gårdarna. Hur klippning och sortering ska gå till, hur den fysiska miljön ska se ut. Som att klipplatsen ska vara ren, att hagarna inte ska ha tistlar och andra svåra växter som fastnar i pälsen. Det är främst hos fårägarna som kunskapen brister, säger hon, själv ägare till en liten besättning med jämtlandsfår.

Det känner även Jenny Andersson och Hans Bulthuis igen. Till en början när ryktet om deras planer på tvätteriet hade spritt sig hörde de gotländska lammbönderna av sig och erbjöd dem ull gratis, bara de kom och hämtade den. Men det senaste året har tvätteriägarna börjat betala. Ju renare ull desto bättre betalt.
– Om någon ringer och säger att den har ull, då vill man ju gärna köpa för att visa att det går att få den såld. En del har haft ull som sett ut så här när vi kommit första gången: Jenny visar smutsiga hoptovade fibrer med halm och hö i.
– Nästa år var den jättefin, för då visste de att någon kommer köpa och att de får mer betalt om ullen är ren.

Det är nu fem år sedan tankarna på ett tvätteri började växa. Till en början var reaktionerna på deras initiativ avvaktande. En svår fråga som måste lösas på en ö är inte minst vattenförsörjningen.

Redan i april i år infördes ransonering av det kommunala vattnet på Gotland. Men det oroar inte Jenny och Hans. De har en bevattningsdamm och egen brunn och vill använda regnvatten från de många stora tak som finns på gården.
– Precis i början fick vi höra att det ju är många som har försökt så vi får väl se hur det går för er. Men nu har vi varit i gång några år, vi har faktiskt fått hem ett tvätteri, vi har monterat upp det och samlat in ull. Så nu är de flesta kommentarerna istället ›Å vad bra att någon gör något, vad skönt och roligt att ni försöker‹, berättar Jenny.

Det märks att hon och Hans tror på vad de gör. Och deras tilltro verkar ha botten.

Företag och privatpersoner hör hela tiden av sig efter att ryktesvägen ha fått veta att de snart ska börja tvätta större mängder. Inte minst har ett av de stora svenska friluftsbolagen visat intresse, eftersom deras kunder efterfrågar produkter av svensk ull. Då behövs flera ton av en viss ullkvalitet, något som ingen i Sverige kan leverera i dagsläget.

Här kommer åter behovet av ett gemensamt klassificeringssystem in i bilden. Kia Gabrielsson förklarar:
– De svenska företag som hanterar ull i dag, skulle kunna använda den svenska ullen lättare. Idag pratar man ju inte ett gemensamt språk utan det heter att det här är »korsningsull« eller den här är från »köttfår«. Och man kan mena helt olika saker.
– Med ett klassificeringssystem får vi ett gemensamt språk och företag kan veta att inom den här klassen får jag precis den typ av ull som jag behöver till just mina produkter.

Kanske är vägen för svensk ull ut på en större marknad inte så avlägsen ändå. Ull-Sverige verkar i alla fall veta vad som behövs för att undanröja hindren.