Dra på trissor

Att spinna på slända är att vägra springa snabbt. Det är tid till att känna och tänka.

Foto Sara Mac Key
5 februari 2020

Ett plan dånar in mot Bromma flygplats. Med ett brak sveper det ner över radhuset på klippan i Alvik där Josefin Waltin sitter på en röd pinnstol. Sedan blir det tyst igen. Enbart en slända snurrar och en tråd växer sakta fram.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
»Double crossed«, säger sländkunniga om den här sländmodellen.

Hon nickar mot molnet av kardad ull i handen och det novembergrå garnet mellan fingrarna.
– Det finns en kraft i långsamheten, säger hon. När jag spinner med slända får jag tid att förstå.

Kanske är det med Josefin Waltin som med den farttrötta racerbåtsföraren som plötsligt steg ner i kajaken för att i lugn och ro få vara bland vågorna. Eller som med charterpiloten som sa upp sig och började glidflyga i hopp om att äntligen få uppleva termiken. Den snabba spinnrocken tar hon bara till när hon vill producera mycket garn snabbt. Annars vill hon ha så lite redskap som möjligt mellan sig och de mjuka, lanolinfeta stråna.
– Jag vill ju vara i ullen.

Egentligen började det året då Romson, Fridolin och Lööf drog på sig ledartröjor i partipolitiken, prins William och Kate Middleton gifte sig och Japan tog guld i fotbolls-VM. Plötsligt förstod Josefin Waltin hur det står till med fårullen i Sverige. Bestört gick det upp för henne att många hundratals ton av fullt användbar ull kasseras årligen här i landet, samtidigt som vi importerar fibrer för miljoner.

En »Pushka« som än idag är vanlig i Anderna. Tenen är täljd och den lätta trissan gjord av balsaträ. Garnet fästs upptill med halvslag. Skulle trissan gå sönder är det vanligt att tillfälligt ersätta den med en potatis. Kan spinnas hängande, stödd i en skål eller genom att snurras i handen.

På något vis ville hon angripa slöseriet.
– Jag har ju alltid stickat och använt mycket garn. Det minsta jag kunde göra var att lära mig spinna.

Hon ser sig omkring i rummet. På väggen sitter ett fotokollage med ullmotiv och under locket på den mörkgrå bäddsoffan ligger varken madrasser eller sängkläder, utan fullt med buktande pappkassar. På varje brun påse står namnet på en fårras tecknat med spritpenna: Åsen, dalapäls, rya, norsk spælsau, finull. Här finns både krusiga och raka strån, både matta och pärlemorlikt skimrande. Gråa, bruna och gräddvita.

Josefin Waltin drar upp en slända ur vasen på bordet där den står i en bukett tillsammans med andra. Ful-sländan, säger hon. Sannolikt är det Sveriges vanligaste nybörjarslända, en klassiker på hantverksbodarnas hyllor som hon aldrig någonsin skulle välja idag, klunsig och tung som den är. Men det förstod hon inte när hon fick den i handen första gången.
– Rundstav och traktordäck, konstaterar hon krasst. Riktigt knepig att få bra snurr på.

Ändå var det med den som allt började.

Principen är enkel. Tråd bildas av att fibrer snos. Sländans uppgift är att få fart på snodden och skapa garn.

Hos Josefin Waltin hänger sländor som en gardinkappa i söderfönstret. Ibland har någon vän oroat sig för att träet ska bli skört av solljuset.
– Men det ser ju så fint ut, säger Josefin.

Hur gammalt redskapet är vet ingen, annat än att den hängt med sedan forntiden. Rätt få fynd har gjorts av hela, urtida sländor eftersom de oftast till någon del varit tillverkade av trä, som förmultnat över tid. Att sländor ändå fyndats, har inte sällan att göra med att den vanligaste sländtypen förr som idag bestått av två delar: en pinne och en tyngd. Ten och trissa, säger sländkunniga. Oftast är det trissan som överlevt millenierna i jorden och som hittats av arkeologer, eftersom det varit vanligt med sådana av mer långlivade material än trä – som lera, glas, ben och sten.
– Tyngd och balans, säger Josefin Waltin om trissans poänger.

Hon vänder sig mot en krok på väggen och plockar ner något som först ser ut som ett halsband. Det är lösa trissor trädda på tråd, gjorda för en vikingatida eller medeltida sländmodell. Det klirrar av keramik som slår mot glas när hon väljer en stadig tvåcentimetersvariant och trär den på en pinne med knappt märkbar buk.
– Och när du spunnit färdigt kan du bara dra av trissan och använda tenen som en skyttel. Det är bara att börja väva. Smart eller hur?

Stödd slända som är vanlig runt Himalaya för ull från får och jak – men som också hör till vardagen i bomullsproducerande länder som Indien och Mali. Just det här exemplaret är inspirerat av sländor i Tibet och kallas därför ibland för tibetansk slända. Spinnaren ställer skålen i knät och stödjer sländan i skålen.

Vanligtvis delar man upp sländor i två huvudkategorier: Hängande och understödda.

Hängande varianter fungerar som en dinglande tyngd och hänger i den tråd som snos till. Här i landet har den kategorin varit vanligast. Med ett sådant redskap kan man gå omkring medan man spinner. Nackdelen är möjligen att tråden som tillverkas måste vara stark och dragtålig nog att bära redskapets tyngd. Därför passar ull med rätt långa fibrer extra bra till den här sländtypen. Josefin Waltin tänker efter lite och ger några exempel.
– Som strån från ryafår, gotlandsfår och klövsjöfår.

Slutresultatet blir ofta ett starkt och kompakt garn.

Om inte sländan är liten och lätt vill säga. Då kan man också göra skira garner. Som vanligt ingen regel utan undantag.

Hon går fram till söderfönstret. Högst upp dinglar hängande sländor på rad, som en pinnig gardinkappa. Den minsta är en knapp decimeter och väger 9 gram. »Som gjord för tunna trådar.«

Alternativet vore en understödd slända.

En sådan hänger inte fritt i luften, utan stödjer istället tenen mot ett underlag under spinningens gång – det kan vara marken, ett ben, ett bord eller botten av en liten skål. Med ett understött redskap behöver garnet inte göras grovt nog att bära sin sländas tyngd. Och korta fibrer funkar. Trådarna i sig blir ofta mjuka och luftiga.
– Stödda sländor snurrar riktigt snabbt. Och med hög hastighet i rotationen hinner också korta strån in i snodden innan den går av, förklarar Josefin Waltin och slänger ett öga på sin understödda Hemmaslända.
– Rolls Royce, säger hon kärleksfullt.

Det var just en understödd slända som förändrade allt. Tåg-sländan, preciserar hon. 2016 laddade Josefin inför en resa till Österrike och såg längtansfullt fram emot ändlösa timmar i tågkupé. »En eon av hantverkstid.« Hon beställde en slända av tibetansk modell som precis i tid dök upp i paket från USA.
– Åh. Den passar perfekt i knät. Den är så tågmässig!

Hon skiner upp.

Sedan gick tåget, och medan landskapet skiftade konturer utanför fönstret hann hon både spinna, nålbinda och sticka en mössa. Dessutom började hon filma sitt spinnande och la ut några sekvenser på nätet.

Och med ens hände det: Hon fick en parallell karriär till jobbet på Skolverket. Turen till Österrike för att vandra och hälsa på släkten, blev en överraskande start på något nytt. För det tog inte lång tid innan följarna började flocka sig. Spinnrocksfilmer är det gott om sedan gammalt, men sländkunskap visade det sig, finns det ett sug efter. Inte minst amerikaner kopplade upp sig mot Josefins filmer och inom kort hade en dimmig dröm försiktigt börjat ta form i bakhuvudet.

Efteråt rullade det bara på: Det blev online-kurser, livesändningar och skribentuppdrag för amerikansk spinnmedia. Det blev kurser runt om i Sverige. Tre år senare är drömmen inte längre simmig i kanterna. Med tiden vill hon undervisa i spinning på heltid.
– Fler än jag behöver hitta vägar till att använda sin högra, kreativa hjärnhalva, det är jag säker på. Och det finns mycket ull att ta hand om.

Vikingatida slända inspirerad av fynd från Oseberggraven i Norge. Trissan kan både monteras upptill och nedtill. Till en början väljs en tyngre trissa. Men ju mer garn som lindas upp på tenen desto lättare trissa kan användas. Mot slutet kan den tas bort helt.

Himlen utanför är vid och grå. Nedanför huset på branten blänker Mälarens vatten och ett tunnelbanetåg dundrar fram över Tranebergsbron. På soffbordet framför fönstret ligger inte bara Tågsländan utan också Josefin Waltins T-banekompis. Så säger hon. Flera av hennes sländor har fått smeknamn efter platserna där hon tycker om att plocka fram dem. Raskt pekar hon ut Sängsländan, Sittsländan och Promenadsländan. Kära barn med många namn.

Just Tunnelbanesländan är liten, mörkblank och nätt och passar i rusningstrafik. När hon spinner tar det inte mer plats än hennes eget kroppsutrymme. Sländmodellen kommer ursprungligen från Turkiet men typen är vanlig i hela Mellanöstern. Double crossed, säger spinnfolket. Då syftar de på trissan, som inte består av en massiv puck, utan mer påminner om ett paraply som tappat tyget.
– Titta.

Josefin Waltin drar ur den spagettitunna tenen, som är inskjuten i paraplyets nav. Då går den förgrenade trissan enkelt att stoppa i fickan. Dessutom har den ytterligare en finess. Hokus pokus står hon med ett garnnystan i handen. När tråden växer och löpande lindas upp, görs det nämligen runt trissans ekrar – eller »vingar«, som Josefin säger. När så småningom inte mer garn ryms, kan man lossa de korslagda pinnarna och dra ut dem. Med ens har man ett elegant virat nystan, som ger tillgång både till trådens början och ände.
– Direkt kan man börja tvinna ett tvåtrådigt garn om man vill.

Men det är sannolikt inte på grund av den udda trissan som huvudstadsborna är knäpptysta i tunnelbanebanevagnarna när Josefin Waltin står bredvid och spinner.
– Det här är ju Stockholm, säger hon med ett leende. Man säger ingenting om någon avviker. Men jag vet att de tänker. Många sneglar eller ler. Det är bara som att de inte förstår vad de ser.

De flesta sländor är faktiskt ystra och vingliga som lamm i början. Sen, när det kommer lite ull på dem, blir de stadigare, mer som fullvuxna får.

Men inte ens den som tror sig ha viss koll på sländor förstår riktigt vad den ser vid ett besök hos Josefin Waltin. Det ena redskapet efter det andra avviker från standardnormen, hittills har hon sexton olika varianter, och många gånger flera av varje.

Lutad mot den röda pinnstolen står en jätteslända. »Navajo«, säger hon. Det är en amerikanare, kanske den mest extrema i samlingen, åtminstone till storleken sett. Namnet har den efter en av de grupper i ursprungsbefolkningen som spunnit med den. Sländan är understödd och meterlång. En värja, trodde gränspolisen när en vän skulle krångla hem den från USA. Det höll på att aldrig bli någon till samlingen.
– Att jobba med en Navajo är inget småfiffel. Jag använder hela kroppen, säger Josefin Waltin och drar igång den.

Det vinglar betänkligt.
– Svåranvänd, kommenterar hon lugnt.

Men så snart tråd börjar viras upp på sländpinnen, får den mer stadga.
– De flesta sländor är faktiskt ystra och vingliga som lamm i början. Sen, när det kommer lite ull på dem, blir de stadigare, mer som fullvuxna får. Ett nybörjartips är att fuska lite, och rulla på lite tyngd före start.

Med spinnrock går det snabbt att spinna garner att sticka med. Sländan ger mig något annat. Den ger mig tid.

Ur vasen på bordet plockar hon upp några ryska, portugisiska, franska och bulgariska sländor. Var och en består enbart av en lite bukig pinne. För inte ens formeln »ten och trissa« kan alltså den luta sig mot, som vill berätta om sländors konstruktion.
– De är snabba, även om de inte spinner runt så länge, säger hon och lägger till att de sländvarianter som dominerat på olika håll i världen ofta har kommit till som en konsekvens av de fibrer som använts just där.

Egentligen jobbar hon på ett likartat sätt själv numera.
– Jag väljer slända efter ull och ull efter slända.

Ändå står det en spinnrock alldeles bredvid trädgårdsdörren i vardagsrummet. Jo. Hon vänstrar ibland. Spinnrocken är ett effektivt och pragmatiskt val när hon behöver mycket tråd.
– Med spinnrock går det snabbt att spinna garner att sticka med. Sländan ger mig något annat. Den ger mig tid.

Hon tystnar lite. Sedan förklarar hon hur fingrarna får möjlighet att avslöja ojämnheter och hur det nära umgänget med ullen gör henne förtrogen med hur just de strån hon jobbar med för stunden behöver behandlas för att ge bra garn.
– Med spinnrocken hamnar mycket utanför mig själv, i redskapet snarare än i fingrarna och kroppen.

Garnet till den randiga slätstickade tröja med flätad mudd som hon har på sig för dagen, har hon spunnit på spinnrock. De fem grå nyanserna kommer från tre olika får som hon kan namnge. En sifferkombination, Bianka och Selma.

Hängande topptyngd slända. Spinnaren sätter antingen fart på den genom att snärta till den med fingrarna eller genom att rulla skaftet med handflatan upp längs sidan av låret. Ett promenad-vänligt redskap.

Men att sländans stora genombrott uteblivit, har inte bara att göra med att den effektiva spinnrocken än idag konkurrerar ut sin anmoder, tror hon. Tillgång spelar roll. Inte sällan är det knepigt att få tag på bra redskap. Ofta har hon fått importera.

Men inte längre.

När Josefin Waltin började hålla kurser kändes bristen på lättillgängliga och bra understödda sländor så akut att hon kontaktade proffssvarvaren Björn Peck. Målet var en lokal produktion. Och succén var med ens ett faktum. Numera gör Peck sländor för fulla muggar och kontaktas av spinnsugna från hela världen.

Det är också han som gjort Josefin Waltins Hemmaslända, en blanklackad och understödd variant i masurbjörk, med en blyertspennelik stålspets i nedre delen av tenen och en halkig glashinna i den centimeterstora gropen i mitten av pucken, där sländpinnen ska vila.

Friktionen är obefintlig när rotationen drar igång. Sländan bara går och går. Det ser ut som trolleri.
– Underbar och balanserad, kommenterar hon.

Ändå är det inte främst Josefin Waltins syn på sländor som förändrats under åren hon spunnit, säger hon och rundar av. Egentligen handlar det mer om garnet.
– Jag förstår dess värde på djupet nu. All tid, kärlek och kunskap som ryms i tråden.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!