Grå eminens

Lotta Blom, alias Tant Kofta, står i sitt arbetsrum omgiven av garnhärvor. Om ett par dagar släpps det nya sockgarn som hon tagit fram i samarbete med Båvens spinnhus.
– Tänk att gå ute hela dagarna och vara våt om fötterna. Det gjorde min morfar som var statare. Varje kväll satt min mormor och stoppade hans ullstrumpor för att han skulle klara dagarna ute i blötan. Sockan är ett otroligt viktigt plagg!

De splitternya härvorna uppstod när hon funderade på om det skulle gå att spinna garn helt i naturmaterial, som ändå skulle bli lika slitstarkt som sockgarner förstärkta med syntet. Måste man verkligen spinna in plast i strumporna för att få dem att hålla, tänkte Lotta.
– Jag visste att mohair, alltså angoragetens ull, är slitstark. Den kallas till och med för diamantfiber. Dessutom glänser den otroligt, berättar hon.

Genom ullexperten Karin Strömberg på Båvens spinnhus kom hon i kontakt med en angorafarmare, och köpte sedan mohair från en flock på 14 djur. Ledargeten heter Kommandoran. Spinnexperimenten kunde börja.
– Det som ger styrkan hos ett garn är dels fiberkvaliteten, dels en hård snodd. När fibrerna ligger tätt sammanpressade blir garnytan stark. Om man dessutom tovar ihop fibrerna en aning efter att man har stickat, alltså valkar stickningen, så kan man få en riktigt hållbar socka, säger Lotta Blom.

Till slut fastnade de för två olika ullkombinationer. En är spunnen av hälften mohair och hälften leicester-ull, den andra av sjuttio procent mohair och trettio klövsjöull. Det blev sexton kilo garn färgat i fyra nyanser.
– Det blir ju ett dyrbart garn när allt är hantverksmässigt producerat. En härva som räcker till ett par sockor kommer att kosta drygt 400 kronor. Men jag tror att intresset är stort. Vi får se hur det går på lördag när det släpps i webbshopen, säger hon.

Många var så otroligt vana sockstickare förr. Att hålla fötterna varma har ju varit en fråga om absolut överlevnad.

Sockan hör till våra mest anspråkslösa ägodelar. I många tider har den knappt synts alls. Det är först på senare år vi fått så varmt inomhus att vi kan gå runt i strumplästen. Men redan på stenåldern lär vi ha knutit skinnbitar om anklarna. De första yllestrumporna däremot, hittar man i det gamla Egypten. Där föredrog man nålbundna tåstrumpor, med en avdelning för stortån, passande för dåtidens sandalmode. Ett av de allra äldsta exemplen finns på British museum i London – en udda vänsterstumpa i barnstorlek från 300-talet efter Kristus, randig på klassiskt raggsocksvis.

Även de allra första stickade sockorna har hittats i Egypten. Några intrikat mönsterstickade bomullsstrumpor i indigoblått och vitt från cirka 1100-talet är faktiskt de äldsta kända exemplen på stickning överhuvudtaget. De är stickade från tån och upp och hälen är formad med förkortade varv.

Sedan dess har den stickade strumpan gjort segertåg över världen. Idag är det en mångmiljardbransch. År 2014 spenderade amerikanska konsumenter 2,8 miljarder dollar bara på herrstrumpor. Det innebar en uppgång på 14 procent jämfört med 2012 – en boom inga andra plagg kunde mäta sig med. Den globala strump- och sockbranschen värderades 2018 till 11,7 miljarder dollar och förväntas växa till 24 miljarder till 2025.

Barbro Wilhelmsson är stickningsformgivare och kursledare och så nära man kan komma en olympisk mästarinna i sockstickning. Det var i alla fall hon som vann det internationella mästerskapet i sockstickning i samband med OS i Peking 2008.

Initiativet till tävlingen kom från en kvinna i USA. Många sitter ju och stickar medan de kollar på OS, tänkte hon. Varför inte tävla i stickning också?
– På den tiden var det vanligt med Yahoo-grupper istället för Facebook. Så hon startade en grupp och bjöd in stickare från hela världen, berättar Barbro Wilhelmsson på telefon från Hammarö vid Vänerns norra strand.

Tävlingen bestod av fem heat. Vid fem olika tillfällen skulle ett sockmönster släppas, sen gällde det att sticka ett par strumpor så snabbt som möjligt och ladda upp en bild på det färdiga verket.
– Jag är verkligen ingen tävlingsmänniska men jag tyckte det var en rolig idé att en massa folk skulle sitta i Alaska, Sydafrika och Japan och sticka på samma mönster på samma dag. Det ville jag vara med på!

Första mönstret släpptes vid midnatt New York-tid. Barbro satte klockan på 06:00 och gjorde sig redo med stickorna. När Barbro la upp en bild på sina påbörjade sockor såg hon att det var flera andra som också var igång. Men när hon la upp sin bild i albumet för färdiga sockor var det tomt.
– Jag var faktiskt först!

När Barbro vann även nästa heat började det hända lustiga saker.
– Européerna började heja på mig. Det var spanjorer och portugiser som skrev »Häng i nu, vi måste ju klå amerikanerna!«.

Beskrivningarna blev svårare och svårare för varje gång. Till slut var strumporna flerfärgade med spets och flätor. När Barbro hade vunnit det tredje heatet var segern egentligen redan hemma.
– Men då tyckte mina arbetskamrater att »nu får du faktiskt skärpa dig och vinna de två sista också«. Så det gjorde jag!

Att just Barbro tog hem tävlingen var knappast en slump – hon är en rutinerad långdistansare i sockstickning. Köpestrumpor använder hon inte alls. Varje morgon fiskar hon upp ett av sina femtio handstickade par ur strumplådan.
– Jag har inga bomullsstrumpor under, utan jag har yllet direkt på fötterna och mår väldigt bra av det.

Just idag har hon på sig ett par strumpor i det berömda tyska sockgarnet Trekking. Tyska Regia och Opal hör också till favoriterna för tunna strumpor. Men när det gäller raggsockor väljer hon helst hemspunnet.
– Då tar jag ull från Värmlandsfår och använder täckullen i häl och tå.

Den gordiska knuten för sockstickare är just hälen. Barbros favorit är en kortvarvshäl med tyska vändningar.
– Det är en variant av förkortade varv. I USA är det populärt att lägga garnet runtom den maska där man vänder, det som kallas wrap and turn, men i det tyska sättet så vänder man och drar garnet uppåt så att maskans bägge ben kommer upp på stickan. Det blir en snyggare vändning. Nu är det ju inte så många som kryper runt och kollar på folks hälar men ändå!

Fötterna är grovarbetare medan händerna utför finlir. Därför hamnar raggsockan lätt i samma kategori som grytlappen, trasmattan och knäckebrödet. Vi tar den ofta för given.

En annan som funderat mycket på den ultimata sockhälen är Maja Karlsson. Hon är stickningsformgivare och just nu igång med sin kommande bok – Trettiofem sockor.
–Jag har testat väldigt många olika typer av hälar, både klassiska varianter och egna finjusteringar. Det är hälen som bestämmer hur sockan sitter på foten, säger hon.

– Jag gillar inte när de blir snäva över vristerna. I synnerhet inte om jag gjort en mönsterstickad variant och mönstret blir utdraget.

Den perfekta passformen handlar mycket om att hitta en häl som är tillräckligt rymlig. Ett annat trick är att göra foten ungefär en centimeter kortare än den kroppsdel som sockan ska sitta på. Då dras den ut en aning och sitter bättre på, tipsar Maja Karlsson.
Men om hon måste välja en favorithäl blir det den som kallas fleegle heel.
– Den sitter bra på nästan alla fötter och den går att sticka både uppifrån och nerifrån. Om du memorerar den tekniken har du en häl som alltid funkar och den är dessutom ganska lätt att göra, säger hon.

Hennes förra bok handlade om vantar. Arbetet med uppföljaren har fått henne att fundera på skillnaden i hur vi ser på händer och fötter.
– Händerna är förfinade, vi smyckar dem gärna. Fötterna ser vi mer som en nödvändig funktionskroppsdel. De är grovarbetare medan händerna utför finlir. Jag tror att det är därför som raggsockan lätt hamnar i samma kategori som grytlappen, trasmattan och knäckebrödet. Vi tar den för given.

Första gången Maja Karlsson skulle sticka ett par raggsockor var det hennes mormor som lärde henne. Hon skrev ned ett mönster till Majas fotstorlek direkt ur huvudet.
– Många var så otroligt vana sockstickare förr. Att hålla fötterna varma har ju varit en fråga om absolut överlevnad. Det tål att tänkas på att de hade det så i ryggmärgen.

Samtidigt bär sockan också på en annan slags symbolik, menar Maja Karlsson.
– Den där livsviktiga bruksfunktionen är vi ganska långt ifrån idag. Men fötterna är också det som tar oss framåt – som gör att vi kan gå mot våra mål. Och sockor är en förutsättning för det. Idag är sockor ofta en present från föräldrar till barn eller barnbarn. Det är extra fint eftersom sockor är något man alltid kan ha med sig men som ofta inte syns. Som en amulett att bära under kläderna. Det finns mycket omsorg i det, säger hon.
– Om man ser det så blir man nog också motiverad att ta hand om sina sockor.

Sockstickningens akilleshäl är annars att hälen och tån obönhörligt slits med användning. Ordet ragg- i raggsocka kommer från att man förr ofta blandade upp ullen med andra fibrer – getragg, nöthår och även människohår – för att få dem att hålla.

Utöver ett slitstarkt garn finns det flera knep att ta till i stickningen. Lotta Blom gör gärna en så kallad istickshäl, där man stickar in en tråd i en avvikande färg där hälen ska sitta, på samma sätt som man gör ett tumhål när man stickar vantar. Sedan plockar man upp maskorna runt tråden och stickar hälen i efterhand. Det betyder att man kan repa upp och sticka om hälen om det går hål. Man kan också sticka förstärkta hälar på olika sätt. Men använder man dem tillräckligt länge kommer strumporna hur som helst behöva stoppas.

Tone Geirsdatter Solvang, som är slöjdare och driver ett litet garveri med skinnsömnadsateljé vid Hardangerfjorden i Norge hade precis som Maja Karlsson en van stickare till mormor.
– Min mormor Ingrid var ganska typisk för sin generation. Hon stickade, för det skulle man göra. Och sockor behöver man ju alltid. Det var ingenting konstnärligt för henne, berättar hon.

I Tones familj fick alla i årtionden varsitt par sockor vid jul. Helt vanliga grå yllestrumpor av standardmodell med en bård högst upp. Ju äldre Tone blev, desto mer uppskattade hon de mjuka paketen. Det sista paret fick hon julen 2010.
– Sedan mormor dog betyder sockorna ännu mer för mig. Jag får ju aldrig några fler.

Så när hål uppstår, stoppar hon dem hårdnackat.
– Nu är de som färgexplosioner. Stoppningarna visar tiden som gått sedan mormor dog, och min kärlek till henne. De blir bara vackrare och vackrare.

De tänkte säkert inte att de gjorde det av kärlek, men det är ju ändå så. Det är en omsorg: ›jag vill att du ska ha det bra och vara varm‹.

För Tone Geirsdatter Solvang började lappandet och lagandet som ett slags tonårsuppror mot urartad konsumtion. Hon pluggade textil på universitetet i Rauland, skrev sin kandidatuppsats om synliga lagningar och funderade mycket på stoppning som kärlekshandling. I researcharbetet hittade hon en gammal jacka som tillhört en man som bott ensam på en ö med sin hustru.
– Jackan var helt täckt av lappar, otroligt fint gjorda, förmodligen av hans fru. Men de allra sista lagningarna var inte alls lika välgjorda. Dem hade han antagligen gjort själv efter att frun dött. Jackan berättade hela historien om deras liv, hur han har jobbat och slitit, hur hon tagit hand om honom – ända tills han fått klara sig själv. Jag tycker det är vackert.
– De tänkte säkert inte att de gjorde det av kärlek, men det är ju ändå så. Det är en omsorg – »jag vill att du ska ha det bra och vara varm och torr«. Precis så är det med sockstickning också.

Men det är förstås inte bara sockor handstickade av en älskad släkting som får hål. Vid en nyrest betongvägg på en byggarbetsplats i Lund sitter kranföraren Frans Ekelin. I knäet har han dagens handarbete: en blå ylleväst som han syr på i väntan på nästa lyftuppdrag. På fötterna innanför kängorna har han ett par svarta trikåstrumpor med lagningar i rött, gult, lila, grönt och blått.
– Jag tycker konsumtionssamhället har gått till överdrift. Jag försöker köpa så lite som möjligt, både kläder och annat. Så när det går hål på min strumpa, då lagar jag den.
– Jag lagar förstås mina hemstickade raggsockor också, men det är inte det som är grejen. Det kan lika gärna vara en helt vanlig köpestrumpa.

Jobbet som kranförare innebär många pauser. Därför ser Frans Ekelin till att alltid ha ett handarbete med sig i förarhytten. Ibland väver han band, ibland syr han kläder och ibland stoppar han strumpor.
– Det är väldigt rofyllt att sy för hand. Stoppningen är en del i det. Det är svårt att beskriva. Det blir en bubbla med mig, min nål och min strumpa.

Sin första strumplagning gjorde han med svart på svart men det var svårt att se vad han gjorde. Han bestämde sig för att testa färgglad tråd istället.
– Andra försöket var heller inte så lyckat. Jag använde gult garn till ett hål precis vid stortånageln. Det såg bara ut som att hålet blivit större. Men när jag fyllde på med lite andra färger blev det bra. För mig får det gärna synas att det är lagat. Jag är ju stolt över det. Och lite mer färg i vardagen är väl aldrig fel.

Tillbaka till Lotta Bloms arbetsrum. Det har gått tre dagar sedan hennes sockgarn lanserades. Härvorna är packade och på väg att skickas ut.
– Det blev en jättesuccé! Jag har sålt nästan precis alltihop, berättar hon.