Träffa Trä-Tage

Han gläntar på ett lock. Där skymtar skinnet från en tjuvskjuten älg, »den dog 1917«. I kartongen bredvid ligger trettio auktionsfyndade kopparlock som han format om till blänkande lampetter. I hörnet tronar en skomaskin, »helt suverän!« och bredvid står säckar med ämnen till kåsor, »ifall jag blir sugen«. Ett positiv i delar ligger utspritt på golvet.

När Tage Lundqvist prisats genom åren är det ofta hans makalösa bredd som lyfts fram.
– Varför begränsa sig till en viss teknik och material när det är så roligt, frågar han och nickar mot en hög med handkluvet spån från 1800-talet, ett minne från gården han just lämnat. En trappa ner dinglar skulpterade träänglar från taket. De påminner om ikoner. Vingarna är gjorda av takspån.

Han förklarar lite närmre.
– Jag kanske blir sugen på att göra knivar, och då gör jag det en lång period. Tills jag blir less. Då kanske jag vill svarva istället. Men om jag bara hade hållit mig till en teknik, då hade jag ju inte haft något att göra den dagen när jag ledsnat på knivarna.

Det låter så självklart. Men är svårgenomförbart för de allra flesta. Åtminstone på Tage Lundqvists nivå.

Sedan kommer han att tänka på guldet. Om han tvingas välja en favoritteknik, då kanske det ändå blir guldläggning?

Han kikar ner i en kartong och skiner upp.
– Men här ligger den ju. Å vilken tur!

Det är som om hjärnan är fri om natten. Oj vad många idéer som kommer till mig då!

Varsamt kommer en oansenlig trälåda i dagen, enkelt hopsnickrad av ohyvlade brädlappar. Han fick den i present för ett par år sedan när ett fynd gjorts i Härnösand, i ett rivningshus från 1700-talet. Lådan låg gömd under en lös golvplanka. Inuti: tunna ark med bladguld. Urgamla.
– Fattar du vad häftigt! Ojojoj. Och så märkligt det var. Jag fick den precis efter att jag gått en kurs i guldläggning. Vad lycklig jag blev!

På arbetsbordet i verkstaden har en grönskimrande fågel fått guldnäbb. Just den fågeln såg han framför sig en natt i drömmen. Den kom insvepande på gården tillsammans med tusentals likar. Han vaknade, tände lampan och fångade den i flykten. Skissblocket måste alltid ligga på nattduksbordet.
– Det är som om hjärnan är fri om natten. Oj vad många idéer som kommer till mig då. I natt drömde jag om en räv. Den finns också i blocket. Den kommer bli ett fint smycke. Jag vet precis hur jag ska göra den.

Han tänker efter en kort stund.
– Drömmarna och barndomen. Därifrån kommer ofta min slöjd.

Att Tage Lundqvist skulle se tillbaka på sin barndom med glädje, hade han aldrig nånsin trott som tioåring.

Då var det 1950-tal. Hemma på gården i ångermanländska Edsele var allt som det alltid varit. Så skulle det också förbli, sa fadern bestämt. Tage ville utforska och prova nytt, men när kamraterna lekte och badade om sensommaren, när ån Edslan äntligen blivit ljummen, då gick pojken Lundqvist med lien på slåtterängen. Där var till och med brynet av uråldrig sort: En kvist fylld med kåda och sand. Och orvet givetvis hemslöjdat.
– Så jag blev världsmästare i torrsim, säger Tage med ett leende idag.

Att kunna simma var onödigt enligt pappan, det hade ju gått bra både för honom och förfäderna, trots ett helt liv vid vatten och sidojobb som flottare. Druttade man i, fick man grabba tag i en stock och hålla sig flytande.

Alla möbler tillverkades hemma. Av pappa, farfar eller farfars far. Gick något sönder, lagade man eller gjorde nytt.

Och när skolläraren kom på besök med förslaget att »Tage borde få ta studenten«, lyfte fadern dynggrepen och släppte en blaffa på skorna till mannen som kom med bud om förändring.

Men förändringen kom ändå. Den nya tiden gick inte att stoppa.

Tage skulle få ett helt annat liv än de som gått före. Det blev yrkesskola, gesällbrev, folkhögskola och slöjdlärarseminarium i Linköping. Så småningom blev det också trettiofem år som slöjdlärare, mästarutmärkelse från Hemslöjden, en lång rad kulturpriser och två världsrekord. På en av hyllorna i verkstaden utanför den rödmålade villan i Brunflo, ligger världens minsta kniv. Den är lång som en sockerbit ungefär, tolv millimeter, med sömmat skinnfodral och handsmitt knivblad. På samma hylla: en världsrekordliten flöjt, Guinness rekordbok har mätt den, perfekt svarvad i ljust renhorn och med en kvillrande ton i pipan.

Tage har satt sig ned med en kopp kaffe nu. PRO Frösön ringer och frågar om han kan komma, spela och hålla föredrag om förr. Han är spelman också, föredragshållare och dragspelssamlare.

Bakom köksbordet står ett gråblått Jämtlandsskåp med pampigt handhugget krön, marmoreringar och blomster. Gjort av Tage, givetvis. Han byggde hela inredningar i gammelstil på gården som han och hustrun Eva just lämnat. Det mörkt jakarandaklädda skåpet av femtiotalsmodell, som blev gesällprovet under utbildningen, har han däremot aldrig tyckt om. Stockholm, heter det.

Längst in i köket hänger farfarsfars hörnskåp.

För även om Tage Lundqvist inte bott i Edsele sedan tonåren, så hämtar han fortfarande näring därifrån. Från tiden då korna gick längs fägatan, vittertågen var självupplevda och till och med branterna ner mot älven slogs med lie. Höet bars hem i korgar på ryggen.
– Tiden stod stilla där så länge. Kanske var det för att vägen kom så sent.

Han tystnar en kort stund.
– I Edsele fanns många märkliga människor.

Han skjuter ut stolen. Hunden Alice, en liten svart cockerpoo, tar ett skutt upp i knät för att lyssna. Sedan börjar han berätta om Mor Näsholm.

Det var en kortvuxen och stadig kvinna vars lilla gråa timmerstuga låg granne med Lundqvistgården. Till henne for folket runt Edsele när de blev sjuka i början på 1900-talet. Inne i köket stod medicinflaskorna på rad med hemkokat innehåll. Örterna plockade hon själv. Och över öppna spisen hängde grytan som de puttrat i.
– Aldrig att man for till storheter som prästen eller läkarn, säger Tage och skakar på huvudet, nej, man for till Mor Näsholm.

Han vet att det låter som om han kommer från Hedenhös. Det händer att folk utbrister »hur gammal är du egentligen?«.
– Men jag har träffat de här människorna, de som inte längre finns. Som Eugen Hällqvist, kocken i flottarlaget. Han som stekte kolbullar, byggde fioler och täljde sälgflöjter att spela ålderdomliga polskor på, sådana låtar med blåtoner i, som man inte spelar idag. Det var kunniga människor.

I en av lådorna på garagets övervåning ligger sälgflöjter. För redan tidigt samlade Tage just på – kunskap. Det brådskade att fånga den innan den bleknade, det förstod han. Så fort han fick chansen for han runt bland gammalt folk och lärde sig sånt som ingen annan visade intresse för och som moderniteten snart skulle svepa ut med kvasten.
Krymptekniken är ett exempel.

Tage Lundqvist var en av de första som återupplivade och spred det gamla slöjdknepet att kombinera torrt och färskt virke för att göra tätslutande burkar och flaskor. Med tiden skulle många täljsugna haka på, men han gick i förtruppen. Det var i Åsele 1964 som diversearbetaren Danielsson lät arvet med krympflaskor gå vidare till Lundqvist.
– Det var så roligt vettu!

Tekniken är enkel i teorin. När det färska träet torkar, drar det ihop sig runt det redan färdigkrympta torra och klämmer fast. Så kan en burk-botten eller flaskvägg fästas.
Han kommer in på olika träslags krympmån: Björken, brukar han räkna, krymper runt sex procent, alen lite mer, furan mindre än bägge två. Kunskapen är viktig om kärl ska bli exakt så täta och hållbara som möjligt, påpekar han – men utan att de ska spricka.
– Det ska vara perfekt, säger han bestämt. Det ska vara vattentätt. De flesta fuskar med det idag.

På diskbänken står en målad och karvsnittsdekorerad krympburk med kaffepulver i. På fönsterbrädet i verkstaden samsas ett par till. Han nickar glatt. »Ja, de är populära de där.«

Sedan växlar han in på näbbskor. För även om han kallas för Trä-Tage, har det verkligen inte stannat vid virke.

Vårvintern 1975 lärde han sig sy näbbskor av 87-årige Abel Fredriksson i Blåsjön, så långt norrut i Jämtland man kan komma. Blötkängor, säger Tage. »Smörjde man inte in dem väl, blev man våt om fötterna.«
– Jag vet inte hur många skomakare vi hälsade på innan vi träffade Abel. Ojojoj.

Barnen fick be sina föräldrar att få älgskinn med sig till skolan efter älgjakten, och en del kom med hela älgben, eftersom de inte kunde flå. Så vi fick spänna fast benen i hyvelbänken och sätta igång.

Abel Fredriksson hade gått runt bland byarna och gjort skor till alla som behövde. Ibland stod hela syskonskaror i rad och väntade otåligt på skomakaren, förbjudna att lämna stugan innan de fått något på fötterna. Allt gjordes för hand och i renskinn.
– Han var kärnfrisk när jag var där, men bara två månader senare så dog han.

Efteråt lärde Tage barnen i skolan att göra Abels kniv, med knivfodral av älgens bällingskin, det mjukaste skinnet på benen. Det var ett lent fodral med håret vänt utåt.
– Barnen fick be sina föräldrar att få älgskinn med sig till skolan efter älgjakten, och en del kom med hela älgben, eftersom de inte kunde flå. Så vi fick spänna fast benen i hyvelbänken och sätta igång.

»Det är vemodigt alldeles hemskt«, sa Tage Lundqvist till Östersundsposten dagen då han gick i pension.

Men minnena finns där.

Till dem hör också Lova Jansson hemma i Edsele, som såg till att han kan lägga band. Smöja, på ångermanländska. Och kunskapen om kråkbärsriskvastar – den fick han överta från en åldrad kvinna i Fullsjön, i skogarna nära Borgvattnet. För att inte tala om när han lärde sig binda kvastar av tagel, sida vid sida med en 90-årig yrkesman i en by utanför Östersund.

Det var efter att han börjat grunna över kosvejpa.
– Min syster har ju kvar vår gamla barndomsgård och en dag sa hon att farmorssopen börjar bli utsliten. Hon undrade om jag kunde göra en ny.

Så Tage tog ner de kosvansar som alltid hängt på ladugårdsväggen och som han tidigare aldrig hade reflekterat över varför de dinglade där. Och medan han funderade på hur han skulle kunna använda taglet, gjorde han på skoj tandborstar av stråna tillsammans med elever på skolslöjden. Den pilliga tillverkningen fick en elev att berätta om sin farfarsfar, borstbindaren, som bodde ett par hus bort.
– Herregud. Jag blev ju överlycklig, säger Tage och skiner upp.

Han kvistade över och blev sittande hos den numera blinde yrkesmannen. Lite längre fram fick han till och med överta den 90-årige borstbindarens redskap.
– En del ser nästan ut som virknålar. Och kroken som man drar tagel med finns i olika storlekar, vissa så små att man knappt ser den. Men du vet vad han lärde mig mycket! Ojojoj vad roligt det var.

Kanske är det uttrycket som Tage Lundqvist använder oftast när han rekapitulerar livet och alla möten.
– Du förstår vad kul vi hade!
Sedan fortsätter han berätta. Det tar inte slut.