Dockspelaren

I hans händer får döda ting liv. De dansar, sprutar eld och får horn i pannan. Följ med bakom kulisserna där Thomas Lundqvist håller i trådarna.

Text Jonatan Malm
Foto Sofia Runarsdotter
7 februari 2018

Vad får du om du blandar mjukt trä, ostronskal, kattskinn, dammsugarfjädrar, luffagurka och flugfiskelinor? Kanske ytterligare en länk i urgamla underhållningstraditioner. I alla fall om du frågar Thomas Lundqvist, dockmakare.
– Dockteater i Europa har spelats utomhus, på gator och torg. När inga väggar finns som håller publiken kvar, måste föreställningen genast fånga och underhålla den. Dessutom måste den vara lättrörlig, så man kan springa undan innan polisen tar en. Det är en vildvuxen undergroundteater, ofta med en udd riktad mot överheten.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Porträtt av Thomas Lundqvist med en av sina dockor.

Så säger han, Thomas, och därmed kan vi glömma missuppfattningen om att dockteater, eller hellre figurteater, är en enklare form av teater, anpassad för barn.

Han talar med rösten hos den som unnat sig en del rökpauser genom åren, och den dialekt som kan väcka nostalgi kring den tid då Söder i Stockholm var arbetarklassens territorium. Här föddes han 1947, och varför han inte blev revolversmed, som pappa tyckte, utan en av Europas främsta dockmakare, får vi inga uppseendeväckande svar på. Men han tecknade jämt och ständigt. Systern var dekoratör, och var på så vis en förebild. Höjdpunkterna under pappahelgerna bestod av besöken på non-stopbiografen Svarta Katten i gamla Klarakvarteren. Där blandades journalfilmer med Chaplin och tecknat. Thomas understryker betydelsen av dessa upplevelser:
– Jag tror jag fick min estetiska skolning där. Biografen la ner senare, och då tog jag namnet Svarta Katten till min egen dockteater.

För Thomas Lundqvist börjar resan mot publikens andäktiga tystnad och skrattsalvor med ett stycke trä och rakbladsvassa verktyg. Han utgår ofta ifrån en enkel idé, och medan han med sina sågar och penslar förfärdigar allt mellan ögon och skor förfinar han den. Först när dockan är klar märker han till fullo vad den är kapabel att göra. Nu kan föreställningen färdigställas. Överraskningsmomentet är en viktig del.
– Om det skulle bli precis som jag tänkt mig vore det inte alls lika kul, säger Thomas medan han klyver ett färdigskulpterat dockhuvud med en japansk yxa, för att påbörja urholkningen.

Ett kluvet dockhuvud och andra dockdelar.

I Europa har figurteatern aldrig varit knuten till akademi och institution – det är därför den var olaglig i länder som Frankrike och England. I östra Asien har det sett annorlunda ut. Det är där de allra mest raffinerade figurteatertraditionerna finns.
– I Burma är dockteater och dans så tätt sammanflätat att man lär sig dansa genom att härma dockor. Och i Indonesien används ordet vajang, som betyder skugga, för att kategorisera karaktärer hos skuggspelsfigurer. Det finns tolv grundtyper, och dessa används också för att analysera livs levande människors personligheter, berättar han.

I Kina är det spektakulära, händelserika scener som gäller. Publiken kan redan de få dramer som finns och det är framförandet och vinklingarna som varierar. I japansk figurteater däremot, älskar man tomrummen och är så återhållsam att det kan ta
en halvtimme för en karaktär att dö.

En ask med bitar av ostronskal.
Dockorna får sin porslinshy av en blandning av ostronskal och pärllim, gofun.

Det var just den japanska dockteatern bunraku som på allvar blev nyckeln in i dockornas värld för Thomas Lundqvist. Marionetter tyckte han var töntiga, vingliga och trista. Tillsammans med ett stort gäng vänner, och med mycket passion för ljudstark rockmusik, började äventyren med figurteater vid slutet av 1960-talet. Vännerna levde billigt, bodde hos varandra i rivningslägenheter, experimenterade med papier maché och satte samman pjäser. Andra lockades av konstscenen medan Thomas skydde densamma; han såg att det var en tuff värld, och hade ju precis börjat inse vidden av dockornas möjligheter.

På konsthögskolan Mejan, fick han lugn och ro att på egen hand lära sig det japanska dockmakeriet. Ingen kunde visa honom, internet fanns inte och ytterst få utomeuropeiska dockteatrar nådde Skandinavien. Det mesta lärde han sig genom att se på bilderna i en då nyutkommen bok om bunrakuteatern på Osaka.

När han många år senare äntligen fick chansen att besöka de japanska dockmakarna, visade det sig att han nog trots allt lyckats lista ut det mesta: mekanismerna med fjädrar, i Japan alltid gjorda av de barder som valar silar plankton med (Thomas använder dock metall); linorna som får dockorna att röra ögon, käke, ögonbryn eller plötsligt få horn i pannan; ytbehandlingen av pulveriserat ostronskal och pärllim, gofun, som ger den äggskalslika lystern, lik den kritgrund som förgyllare och skulptörer använt i alla tider men tydligen ett strå vassare; svampmaterial av luffagurka som stoppning under kläderna (»ett fantastiskt material, mycket bättre än skumgummi«).

Egentligen var det bara kattskinnet som kom som en nyhet under resan. Och att just kattskinn används till ögonbryn och små detaljer, tror Thomas beror på att dockmakarna tagit reda på avlagda skinn när teatermusiker bytt på sina banjoliknande instrument som kallas chamishen. Sen har det blivit en grej. Bunrakutraditionen har sett i stort sett likadan ut sedan 1600-talet.

Thomas Lundqvist arbetar på ett dockhuvud.

Thomas skapelser är dock inga regelrätta bunrakudockor. Dels är de mindre. Det är svårt att få ekonomi i en teater som kräver tre personer för att styra en enda docka, som riktiga bunrakudockor gör. Men i sin egen utprovade grundmodell kan han ensam få dockan att röra nacke, ögon, underkäke och överkäke, lyfta armar och röra händer som ibland har lika många leder som en människas. Med små spakar av bambu styr dockspelaren ansiktets och händernas uttryck. Fötter och ben hänger där de hänger, men med en lätt vaggande teknik går de fint tack vare sin egen väl utprovade form.

Alla dockans synliga kroppsdelar, och även själva handtaget som huvudets funktioner styrs med, är skurna i favoritträslaget jelutong. Det är ett sorts gummiträd från Indonesien, mycket lätt att bearbeta och hantera. I Japan används den japanska cypressen, och om Thomas skulle välja ett svenskt träslag har pil visat sig vara bäst. Lind tycker han är för tungt.

De delar av dockan som döljs av kläder är utförda helt med tanke på att rörelserna ska fungera och för att spara vikt. Låren gör Thomas i papier maché, överarmarna är små tygkorvar. Skrädderiet är den del av dockmakeriet han vill lämna bort, han har aldrig blivit riktigt nöjd med det han sytt själv. För att dockan ska fungera måste kläderna vara väldigt följsamma. Han anlitar för detta gärna Adina Almén i Uppsala, som köper inslitna tyger på loppis. Frisyrerna skapar har han själv, av äkta hår som en sann perukmakare, eller så målar han dit dem med airbrush och tusch eller vattenfärg.

Vissa dockor byter skepnad mitt i en föreställning, och Thomas har själv konstruerat den sannolikt världsunika punkrockardockan som slukar och blåser riktig eld. Att växa upp i ett land utan figurteatertraditioner ser han som en fördel; istället för att nicka till över infödda koncept kunde Thomas öppna ögonen i en karamellbutik av globala traditioner. När han visar sina dockor i Asien möts han av fascinerade och häpna miner.
– Vi i Europa tror kanske att en dockmakare alltid är en kreativ person, som använder fantasi för att skapa nya visuella uttryck. Men så är det inte i Asien! En dockmakare är som vilken hantverkare som helst, som arbetar efter urgamla former, förklarar han.

– När jag var i Kina försökte jag hitta dockmakare som kunde göra dockor till operan vi höll på med, men det var ett helvete! För hur skickliga de än var så ville de inte göra någonting utanför sin egen ram! Det fanns inget »hitta på lite«, eller »kör i den här stilen«! De blev vettskrämda! De kunde bara göra på ett sätt, för så hade de gjort i generationer. Det är därför man i Asien har bevarat så mycket, medan vi här i Europa uppfinner hjulet gång på gång, odlar individualism, slänger ut det gamla och skapar nytt. Det är ju en enorm frihet, givetvis, men också en förbannelse.

Thomas Lundqvist i sin verkstad med mängder av verktyg på väggarna.

Thomas talar om sin egen gärning som mindre seriös, och menar då att långa berättelser aldrig varit hans grej. Han använder dockorna mer i »komedisyfte«, som han säger. Han hade kompisar på Mejan som ägnade sig åt tecknad film, och upplevde deras arbete som ytterst mödosamt. Figurteatern är som tecknad film, men med några dimensioner till; inte minst publikens reaktioner i realtid. Och det hantverk han förfinat är det första som möter åskådarnas blickar.

I hans välordnade verkstad i en gammal försvarsanläggning utanför Vaxholm hänger vackra japanska verktyg i prydliga rader, ett för varje ändamål, och säkert mer därtill. Mitt på golvet står en av Thomas totalrenoverad cimbalom, ett östeuropeiskt hackbräde. Musiken är viktig för att skapa stämningar i föreställningarna, men utan välfungerande dockor blir det ingenting.
– Dockans betydelse motsvarar fiolens för en violinist. Som dockspelare är den det enda du har, så det är skitviktigt att den är bra! Den behöver inte vara komplicerad, men måste ge dig utrymme att uttrycka dig. Att mina dockor är tekniskt avancerade gör dem inte automatiskt bättre, men det har ju skapat min stil. Jag har sett indiska dockspelare som spelat med så jäkla simpla dockor, två trådar att jobba med bara, men så fulländade när det gäller rörelse och spel att man blir avundsjuk!

Thomas återkommer flera gånger till detta, som kanske kan summeras som det bränsle som driver timmarna och åren vid snickarbänk och på scener runt om i världen: magin i ögonblicket då en trädocka får liv. Förmodligen har hans egen fascination för detta inte avtagit under det halvsekel han hållit på, säkert roar han sig själv lika mycket som publiken. En docka ska vara en docka, säger Thomas, även om den bör ge intryck av att vara levande.
– Det finns en rolig motsättning i det; att ett hårt föremål ändå kan upplevas så mjukt och plastiskt!

Jonatan Malm är slöjdare och skribent. Han belönades 2017 med Barbro Wingstrands stipendium för sitt arbete för och med slöjd.
Sofia Runarsdotter är fotograf och även filmfotograf.

7 februari 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy