Det personliga är politiskt

Från sått till sytt. Går det att vara självförsörjande på tyg i dagens Sverige? Vi har träffat några som försöker: »Skaffa ett par kardor, en slända, en vävstol och sätt igång!«

Text Jonatan Malm
Foto Sofia Runarsdotter
23 mars 2016

Ett byxben, hur många kvadrat linåker är det? Hur lång tid tar det egentligen att odla en tröja?
– Konsumenter i dag vet så oerhört lite om processerna bakom kläderna vi köper, och om jag vill förändra våra tankemönster måste jag börja med mig själv, konstaterar Lina Sofia Lundin som nyligen flyttat hem till Dalarna, bland annat för att odla 4000 kvadratmeter lin på föräldragården utanför Falun.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Tankar kring att skapa textila material från grunden har hon burit på sedan hon gick på slöjdskolan Sätergläntan för tio år sedan. Sedan dess har hon tagit en kandidatexamen på HDK:s textilkonstlinje och lever nu som frilansande konstnär, med undervisning och föreläsningar som komplement till arbetet i ateljén.

Lina Sofia Lundin i ateljén som hon delar med andra företag i ett gammalt mejeri i Falun. Här syns lin i olika stadier: torkat lin från den egna odlingen, häcklat lin som spinns till garn och lin omvandlat till tröja.

Att konst kan påverka omvärlden har hon redan personlig erfarenhet av, inte minst genom examensarbetet då hon färgade tyg med matrester. Det arbetet har både inspirerat andra till egen färgning och resulterat i boken Naturlig färgning – mat och kläder i ett kretslopp. Förhoppningen är att få ett likartat genomslag med From seed to garment. Så kallar hon linsatsningen som är tänkt att ta fyra år, med mål just att förse sig själv med kläder och textilier till sin konstnärliga verksamhet med utgångspunkt i frön och åkermark.

Men varför just lin?
– Lin är ett material med många fina egenskaper, och jag var redan bekant med många av linberedningens tekniker. Lin är bra också för att det fortfarande finns mycket kunskap om linodling och linberedning ute i byarna. Även de sociala aspekterna är viktiga. Att mötas och dela de kunskaper som sitter i händerna och de redskap som finns kvar i ladorna.

Hon håller på att färdigställa sin nya ateljé i ett gammalt mejeri i Falun. Det konstnärliga arbetet går hand i hand med ett engagemang för omställning och hållbarhetsfrågor. Med ett stort utropstecken konstaterar hon det orimliga i att snittsvensken konsumerar runt 15 kilo textil per år. Men hon vill inte slå fast hur många kilo som vore rimligt; frågan är inte hur mycket vi tror oss behöva, utan hur mycket planeten klarar att producera, menar hon, och fortsätter:
– Jag vill hellre prata om förståelse för våra kläder, vikten av att lappa och laga, hur vi kommer bort från tanken om att det som inte syns heller inte finns. Hur ska vi kunna göra smarta val när vi inte har en aning om vilka konsekvenser produktionen av en viss fiber har?

Själv bygger hon sig nu en allt djupare kunskap på det området. Hälften av linet som hon odlade under hundra dagar föregående säsong står i en lada och väntar på att beredas till silvriga linkalufser att spinna och väva av. Först därefter är det dags för mönsterkonstruktion och sömnad. Hur många år det verkligen kommer att ta att nå dit är hon osäker på, hon vet ännu inte vilken kvalitet hennes lin har och vilka utmaningar hon kommer att möta på vägen. Men i en frilanstillvaro med många korta uppdrag ser hon det som befriande att ha ett långvarigt att falla tillbaka på. Hon ser fram emot att klä sig i sitt eget lin och använda det i sin konstnärliga produktion. Men det finns ett högre mål:
– Att ha den här praktiska kunskapen kommer ge mig styrka när jag ska påverka industrin. Sen är det inte alls säkert att jag fortsätter med just lin. Det finns många andra spännande material. Hampa till exempel. Ull finns dessutom redan att ta hand om ute på gårdarna.

En som är kung när det gäller ull är Lena Köster i norra Västergötland. Under 1990-talet levde hon och hennes familj i ett konsekvent självhushåll med så gott som alla djurslag utom häst. Att förädla fårens ull till egna kläder var en självklarhet. Efterhand har hon dock justerat dygnets timmar för att mera handla om konstnärlig produktion och lite mindre om självhushåll. Idag är hon en väl anlitad textilkonstnär och gör kyrkotextilier och annat spunnet, vävt och färgat. Ändå har hon hela tiden fortsatt
att förädla ullen från gårdens genbanksanslutna gutefår och de mer lyxulliga ryafåren till kläder åt sig själv och de närmaste. Stickat för händer, huvud och fötter, men också gjort jackor och kappor i vadmal.

Vadmal är som en historisk besvärjelse för överlevnad i ett kärvt klimat, men rent konkret ett glest vävt och sedan stampat ylletyg, varmt och motståndskraftigt mot slitage, väta och smuts. Även i dag. Lena har provat olika sätt att framställa tyget. För beställningar till museer har hon stampat rent bokstavligt, med gummistövlarna på, i en balja med varmt vatten. Oftare görs vadmal dock i en anläggning som stampar mekaniskt. Så här handfast beskriver Lena praktiken bakom idén om att göra sig självförsörjande på kläder:
– Att göra sina egna kläder från grunden, det kan man absolut! Då får man både kvalitet och något som verkligen passar. Att skapa en kappa tar en dryg månad. Det kan ju låta länge, men tänk, ett plagg som du kan ha ett helt liv, en månad är ju ingenting egentligen.

Ryafåret Tindra tittar nyfiket på när Lena Köster spinner garn på slända. Vadmalskappan i svart har hon vävt och sytt. Pälskanter och krage kommer från egna gutefår.Tyget är stampat i en vadmalsstamp på Mjonöy i Norge.

Vi gräver ner oss lite djupare i detta räkneexempel. Till en vadmalskappa går det åt ull från två eller tre tackor. Det motsvarar ungefär två kilo spunnet garn, vilket tar 20–25 dagar att spinna för hand. Själva vävningen tar kanske fem dagar, sen ska det efterbehandlas, kanske färgas. Sömnaden kan ta en vecka. Till detta kommer skötseln av fåren, tre timmar per dygn för Lenas flock på 25 tackor.

Hon tipsar den som vill komma i gång:
– Skaffa ett par kardor, en slända och en vävstol. Det är egentligen allt du behöver. Att sy för hand tar inte så lång tid som man kan tro, och det blir så sköna sömmar. Starkt blir det också.

Ullen har en tydlig fördel som fiber genom att vara färdig redan på de bräkande fåren i hagen. En tredjedel av ullen går visserligen bort i kardning och sortering, men resten följer med hela vägen till garn och väv.

För att få motsvarande siffror från linets värld ringer jag till Lin-Evert, ett 84 år ungt linberedningsorakel bosatt i Järvsö i linlandskapet Hälsingland. Han odlade som mest lin på en hektar och har utvecklat maskiner för småskalig linberedning, som mekaniska bråk och skäktapparater. Han har sålt lin till spinnkurser över hela landet, och även distribuerat utsäde av spånadslin. Så här beräknar han insats och resultat i linodling: Det behövs fem eller sexhundra kvadratmeter jord för att få fram 100 kilo spånadslin. Men efter alla nödvändiga beredningsmoment – repning, rötning, bråkning, skäktning och häckling – återstår endast sju kilo spinnbara fibrer av fin kvalitet. Medräknat jordbruket kräver linframställningen tretton arbetsmoment, förklarar Evert, men själva odlingen beskriver han som det enklaste i sammanhanget:
– Lin är en växt som har lätt att ta för sig och komma upp. A och O är att hålla odlingen fri från ogräs. Jag tycker inte det är bra för linet att bli besprutat, jag har odlat ekologiskt.

Lin-Evert talar om odlingen som dåtid. Han håller på att överlämna hela linverksamheten och alla maskiner till bygdens linförening. Frågan är om han kommer att få vara i fred med sin kunskap ändå?

Vi beger oss vidare till en linodlare som är mer i början av sin karriär:
– Har man ett fint plagg ska man väl kunna ha det varje gång man vill vara fin? Om det bara duger till ett enda kalas har det väl inget värde egentligen. Men så här tänker ju inte de flesta i dag…

Det säger Linda Persson som bor i Småland och odlar lin och färgväxter vid sidan om grönsakerna. Under ett projektarbete i samband med studier på Sätergläntan väcktes drömmen om att bli självförsörjande på kläder, och idag har hon nått en bra bit, om än inte ända fram. Ännu.

Just hur hon ska kunna ersätta den där tunna trikån med något hon kan producera själv har hon däremot inte kommit på än.

Men hon lyckas bättre med linodlingen för varje år, snart skaffar hon får, och hon har inte köpt nya kläder på två år. Hon stickar för hand och på maskin, har en overlockmaskin så hon kan sy t-shirts och underkläder i köpt ekologisk trikå. Just hur hon ska kunna ersätta den där tunna trikån med något hon kan producera själv har hon däremot inte kommit på än. Tills vidare filar hon på vävkunskaperna, som hon själv tycker är lite otillräckliga. Att spinna, sticka och sy är mera mammas gata. Politiska handlingar, att döma av resonemanget:
– Jag känner inte för att åka runt och predika för folk att de ska sluta köpa kläder. Det gör jag mest för mig själv. Fast det är klart, om det kan få folk att tänka till och välja bort den mest miserabla textilindustrin är det ju jättekul.

Linda tycker det är roligt med kläder och vill ha en hyfsad garderob. Efter ett tvåårigt köpstopp har hon fortfarande mer än nog, och skiftet från köpta till hemproducerade kläder sker successivt. Linodlingen är för närvarande 70 kvadratmeter, men utökas något varje år. Någonstans väntar kanske en gräns för hur mycket två händer mäktar med?

Nästa steg är att ta med sitt lin till en linförening i trakten, där enkla beredningsmaskiner gör arbetet lite mindre tungt än de traditionella träredskapen. När det är dags för det ska hon också ta med sig de nässlor hon plockat; de kan beredas på likartat sätt och ska enligt uppgift ge ett ännu finare tyg. Och de finns ju varje sommar i överflöd.

Hon avslutar med en försiktig uppmaning och en sommarbild:
– Jag skulle rekommendera alla att kanske gå en kurs i sömnad och odling och bara sätta i gång! Om man försöker tänka ut eventuella hinder i förväg blir det ju inget av. Ull, lin och kanske nässlor upplever jag som det rimligaste alternativet. En trevlig sak med linodling är att de blommar så fantastiskt vackert! Den perioden sitter jag i linlandet om förmiddagarna och stickar, dricker kaffe och tittar på blommorna.

Ett besök hos hemmaodlande Inger Eyssen ger insikter i bomullens väg från frö till kläder. Fjolårets plantor lever ännu och nya frön gror i krukor. Här syns också exempel på både vit och färgväxande bomull.

Men hur är det med bomullen då? Den som utgör materialet i merparten av våra kläder, är så omtyckt för sin mjukhet och samtidigt hårt kritiserad för att den oftast odlas med oförsvarbara mängder kemikalier och dricker så mycket vatten.

Är den körd?

Det tycker inte Inger Eyssen, textillärare som just skolat om sig inom ekologisk odling. Det som började som en chansning med syfte att få fram en bomullsplanta i rent pedagogiskt syfte har lett till ett allt större intresse för odling och ett projekt med successivt allt högre ställda mål.

Hon lyckades med utmaningen att i sitt fönster odla bomull nog att spinna och sticka sig en sjal av. Det har gett luft till lusten att söka efter gränsen för hur mycket bomull det går att ta fram i en ordinär bostad. Hon menar att fönsterbänksodling av bomull efter tre år mycket väl skulle kunna resultera i en dress bestående av tunika och kofta.
Bomull har en utvecklingstid på 10 månader. Och ju längre tid en planta tar på sig, desto större är ju risken att den drar på sig skadedjur. Spinnkvalster och bladlöss är förtjusta i växten. Men Inger talar av övertygelse och erfarenhet när hon säger att det går finfint att odla bomull ekologiskt, även om plantorna måste pysslas om så att de mår bra, och om angreppen ändå kommer finns biologisk bekämpning att ta till. Att odla i uppvärmda växthus tycker hon däremot går bort av miljöskäl, såvida det inte går att ta vara på spillvärme från någon industri. Och hon är sugen på att prova att odla i varmbänk, i jord som värms underifrån av färsk gödsel som brinner.

Till sommaren blir det också odling av färgväxande bomull, alltså sorter som förädlats för att redan på busken ge bruna, gröna eller röda nyanser. Hon ska också försöka med lin och nässlor. Slow Crafting, säger hon, och menar att det garn hon får fram blir extremt värdefullt. Att förvalta det genom stickning känns därför optimalt. Ett stickat plagg består ju av ett helt garn som faktiskt kan repas upp och bli något annat i framtiden.

Förtjusningen i bomullsprojektet beskriver hon så här:
– Det är så roligt att det går! På två kvadratmeter har jag en liten textilfabrik. Bomullsplantor på fönsterbänken och spinnrocken precis intill. Det har verkligen gett mersmak. Jag ska faktiskt prova att blanda in en del vild ängsull också. Den är inte möjlig att spinna i sig själv, men har använts till stoppningar och liknande förr i tiden.
Om hon lyckas spinna ett garn med 40 procent ängsull och 60 procent bomull, räknar hon med att fördubbla sin textilproduktion.
– Om det går vet jag i juni. Då är ängsullen som fluffigast.

Sofia Runarsdotter är frilansfotograf. Nu ska hennes mormors spinnrock i föräldrarnas bagarstuga äntligen få komma till användning. Till hennes mors glädje.
Jonatan Malm är slöjdare och frilansskribent. Han utmanar ständigt familjens tålamod genom att utropa »en sån där kan vi göra själva!«

23 mars 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy