Highway to hell

Ulrika Frykfeldt har drivit Tygcentrum i 20 år. Nu har hon till slut gett upp hoppet om bomullen.
– Tråden har blivit skörare. Jag har inte sett någon studie på det, men det är min absoluta upplevelse. Och samma sak säger kunderna. De vill inte ha den längre, den går bara av. Varför? Ja, det vet jag inte. Men jag antar att bomullen aldrig får mogna riktigt på fälten, att fibrerna inte hinner bli så långa och starka som de borde få bli, säger hon.

För inte så länge sedan hade ett plagg som snabbt blir noppigt irriterat kunden så mycket att man kanske undvikit att handla i den affären igen.

Också lakansväven har förändrats.
– Det var mer bomull i den förr. Nu doppas väven i en slags stärkelse för att få mer stadga. Leverantörerna vill kunna sälja billig metervara men bomull har blivit en dyr fiber. Då måste de ta fram produkter som inte kostar så mycket. Men den nya lakansväven spricker snabbt, ibland efter bara ett par tvättar.

Bomull är sedan länge världens favoritfiber. Den finns i nästan 40 procent av våra kläder. Mjuk mot huden, naturlig, andas. Bomullen är nästan mera helylle än ullen själv. Men Ulrika Frykfeldt är inte den enda som börjat ana att något är på väg att gå ordentligt fel. Trådar som går av, plagg som noppar sig och tappar formen. Förr kunde en undertröja hålla i decennier. Nu är butikerna fulla av genomskinliga t-shirtar som knappt tål en tvätt. Vad är det som pågår egentligen?
– Det där är ett väldigt intressant ämne som vi har börjat titta på, säger Mats Johansson, forskare inom hållbarhet och textilteknologi vid Textilhögskolan i Borås.
– I ena änden av bomullskedjan så jagar man låga priser, stora skördar och snabba inkomster. I andra änden, hos konsumenterna, upplever många en sämre kvalitet. Vi har mer damm i våra hem som till stor del består av textilfibrer och där vissa studier visar att man också kan hitta en del skadliga kemikalier. Vår teori är naturligtvis att det där hänger ihop.

Idag odlas bomull på många platser där den inte kan växa naturligt. För att det ska fungera krävs stora mängder gödning och andra kemikalier. Bomullsindustrin står för 2,5 procent av jordens odlingsmark men 25 procent av användningen av insektsmedel. Vad den här odlingstekniken betyder för människorna som lever nära fälten är klart: enligt världshälsoorganisationen WHO förgiftas tre miljoner människor av bekämpningsmedel varje år. 40 000 av dem så illa att de dör. Bomullens grannar drabbas av cancer, luftvägsproblem och fosterskador. Hur själva fibrerna påverkas är svårt att veta men helt klart är det så att snabbväxande fibrer prioriteras framför kvalitet, säger Mats Johansson.
– Sen går det vidare i nästa steg. De långa, fina fibrerna blandas ofta ut med lite mer kortfibrigt material eftersom det är billigast. Så får man lov att efterbehandla tyget för att det ändå ska kännas bra i butiken. Men i slutänden kommer det där att slå tillbaka, vid användning, tvätt och torkning. För då har vi de här produkterna som man som konsument irriterar sig på. Strumporna som går sönder efter två tvättar, till exempel.

Gunilla Ander är journalist och författare till boken Bomull – en solkig historia som kom ut för fem år sedan. I den går hon igenom den vita fiberns mörka baksidor: barnarbete, tvångsarbete, galopperande miljöförstöring. Hon har själv besökt både bomullsodlare, renserier och spinnerier världen över och sett hur prispressen påverkar produktionen.
– Det finns tekniker för att göra tråd även av de allra kortaste fibrerna. Om man ska jämföra med livsmedelsindustrin så är de långa fibrerna filé och de korta gör man korv av.

En av teknikerna för att få med även det kortaste fiberskräpet i tråden kallas open-end spinning. Precis som Ulrika Frykfeldt i Uppsala har även Gunilla Ander noterat hur det påverkar den färdiga trådens hållfasthet.
– När jag var tonåring sydde jag mycket, så jag vet hur bomullstråd ska bete sig. Härom året när jag skulle sy igen så märkte jag just hur skör tråden hade blivit. Istället för att kamma fram de längsta fibrerna och rensa bort skräpet pressar man bara ihop allting – tjoff! Använder man en sån tråd i lakansväv till exempel så går den snabbt sönder.

Grunden för bomullsindustrins hets finns i det som kallas fast fashion. En gång i tiden hyllades fast fashion som en genialisk affärsidé. Idag används uttrycket mer som ett skällsord om de företag som bär slit-och-släng-fanan högst.

Snabbmodet kännetecknas av kort tid mellan designidé och färdig produkt, och kort livstid för plagget på hyllan. Sannolikt också av kort livstid för plagget i din garderob. Det var den spanska kedjan Zara som revolutionerade klädbranschen genom att börja byta ut hela sitt sortiment varje vecka. Som kund på Zara gäller det att aldrig tveka – slår du inte till idag kan den här prisvärda designerkopian vara borta för alltid! Det här konceptet skapade ett sug och en känsla av exklusivitet hos kunderna som fick dem att komma tillbaka för ständigt nya påfyllningar av garderoben. Succén var ett faktum. I oktober 2015 rankades Zaras grundare Amancio Ortega Gaona som rikast i världen av tidskriften Forbes.

Många av oss konsumenter anpassade oss raskt till det snabba modets karusell. Gamla lärdomar om hur man köper och vårdar kläder förpassades till sophögen lika snabbt som förra veckans bomullstopp. Vad är poängen med att syna ett plagg i sömmarna, känna på materialet och studera tvättråden om jag ändå kan köpa ett nytt i nästa vecka för priset av en genomsnittlig lunch?

På klädaffären Unionville i Stockholm tittar bröderna Luhanko upp från sina symaskiner där de sitter och lagar jeans.
– Idag känns det som att kläder medvetet produceras för att inte hålla. Det är ett ekorrhjul som är gjort för att vi ska vilja ha mer och mer, säger Douglas Luhanko och Hampus fyller i:
– Man kompromissar med allt för att hålla nere priset. Bomullen stressas att växa snabbare, tråden spinns lösare, tyget vävs glesare och arbetarna får mindre betalt.

Deras affärsidé är att gå åt rakt motsatt håll. De är specialiserade på kläder som produceras småskaligt, ofta med gamla metoder. Bland annat säljer de undertröjor som tillverkas i Tyskland på rundstickningsmaskiner från 1920-talet. En »sjukt långsam« metod, säger de själva men den ger en kvalitet som påminner om tiden före slit-och-släng.
– En vit undertröja hos oss kan kosta upp till 799 kronor. Det låter kanske väldigt mycket men jag tror det är ungefär så mycket en undertröja kändes på privatekonomin på 1940-talet också.

Genom att dra ner ordentligt på antalet plagg man köper menar de att fler skulle ha råd att betala för kläder som håller. Det handlar om att hitta tillbaka till ett annat förhållningssätt.
– Många älskar att köpa nytt men själv gillar jag gamla grejer. Min jeansskjorta med tusen lappar ger mig bara mer och mer glädje ju mer tid jag lagt på den. Jag har en gammal vit undertröja också som jag använt i många år. Till sommaren tänkte jag färga den blå. Då kommer den att kännas som ny igen, säger Douglas Luhanko.

Det är dock än så länge ytterst få som är beredda att investera i den typen av långsiktiga klädköp. Och de värsta konsekvenserna av prispressen sker alltid så långt bort att det är lätt att blunda för dem. I februari drogs svenska flaggskepp som H&M och Ikea in i ännu en skandal när det kom fram att deras underleverantörer handlat bomull från Turkmenistan, där obetalt tvångsarbete är en självklar del av skörden.

Victor Sandberg har ett förflutet som global produktchef på Levi’s premiumkoncept men driver idag det egna klädmärket Appletrees tillsammans med Charles Murray.
– Det kommer ta jättelång tid innan folk faktiskt inser vad det är de betalar för. Nästan alla klädjättar har varit inblandade i skandaler de senaste åren. Men det försvinner i nyhetsflödet. Folk tar inte in det, säger han.
– När du jobbar i lågkostnadsländer kommer det alltid vara någon som far illa någonstans i kedjan. Garanterat. Det är nästan helt omöjligt att undvika.

För att vända på utvecklingen måste vi vänja oss vid att köpa och äga betydligt färre kläder, menar han. Appletrees säljer skjortor som vävs och sys i Italien av egyptisk bomull. Skjortorna finns bara i vitt och blått, och i två olika vävar. På deras hemsida kan man läsa exakt hur många trådar per tum varje skjorta innehåller i varp och inslag. En upplysning som bara ett mycket litet fåtal av deras kunder kan förväntas ta till sig.
– Någonstans måste vi börja utbilda konsumenterna. Idag förväntar sig folk inte att kläder ska hålla. Man går till butiken och köper en t-shirt för 79 kronor och struntar i om den håller två veckor eller två månader. Det är ett jätteproblem.

För att minska sitt ekologiska fotavtryck har de också valt att inte bleka materialet.
– Vi har försökt dra ned på alla såna förbehandlingar. Förtvätt är till exempel en jättemiljöbov. Det finns så många olika grejer att tänka på som går in i ett bomullsplaggs miljöpåverkan, säger Victor Sandberg.

Gamla lärdomar om hur man köper och vårdar kläder förpassades till sophögen lika snabbt som förra veckans bomullstopp.

I brist på tydliga och enhetliga märkningar, och med tanke på hur uppköpare blandar bomull av olika kvalitet och från olika länder, kan det verka som en djungel för den konsument som vill veta vilka bomullsplagg som är bäst att köpa. En tröst kan iallafall vara att vi inte behöver välja mellan ekologiskt och etiskt hållbar produktion och kvalitet i det färdiga plagget. Väljer man det ena får man ofta det andra på köpet. För samma processer som skadar miljön – blekning, färgning, överdriven användning av bekämpningsmedel och gödningsmedel på fälten, är just det som skadar människor i botten av bomullens näringskedja och dessutom det som ger en svagare fiber.

Glest vävda tyger är ett annat sätt för industrin att vända på slantarna. Idag är många kläder så tunna att de blir mer eller mindre genomskinliga.
– Det är såklart ett medvetet val från producenten. Ett sätt att skicka med så lite material som möjligt för pengarna. Företagen är så hårt pressade av sina egna priser att de blir tvungna att göra så. Man får vad man betalar för, så är det ju, säger Joel Peterson, forskare vid Textilhögskolan med fokus på trikå och stickat.

Ett av de största kvalitetsproblemen när det gäller just trikåplagg är pilling, eller noppor. De bildas när korta fibrer kryper ut ur tråden och samlas i en liten boll på tygets yta. När det gäller bomullsplagg finns det några sätt att undvika detta, enligt Joel Peterson: att använda långfibrig bomull, att kamma bomullen så att de kortaste fibrerna försvinner och att spinna garnet hårdare. Alla de sätten kostar pengar. En hårdare spunnen tråd kommer till exempel att innehålla mer bomull per meter. Och resultatet av den kostnaden kommer inte att synas på plagget i butiken utan först efter ett par användningar. För inte så länge sedan hade ett plagg som snabbt blir noppigt irriterat kunden så mycket att man kanske undvikit att handla i den affären igen. Men idag är förväntningarna på plaggens hållbarhet så lågt ställda att producenten kommer undan. Anna-Lisa Persson är textilexpert och utställningskoordinator på Sveriges Konsumenter.
– Vi är inne i en väldigt snabb loop just nu. Man kan nästan säga att ju sämre kvalitet plaggen har, desto fler kommer vi att köpa. Överkonsumtionen är det största problemet med klädindustrin idag. Utan tvekan. Den enormt höga takten får stora negativa konsekvenser för människor och miljö i alla led. Odling, bearbetning, sömnad, transporter och till slut avfall. Överallt i den här kedjan utnyttjas utsatta människor, säger hon.

Idag konsumerar en genomsnittlig svensk 13,1 kilo textilier per år, enligt siffror från Naturvårdsverket. Åtta av de kilona åker rakt ned i soptunnan och förbränns. Mycket tyder på att världens textilkonsumtion kommer att fortsätta öka de närmaste åren, när allt fler av jordens invånare får en ökad levnadsstandard och de konsumtionsmönster som länge varit rådande här sprider sig till nya länder.
– Allt pekar på att fibrerna inte kommer att räcka till de närmaste 20–30 åren. Tillgången kommer inte kunna hänga med när efterfrågan går upp. Vad som händer då såg vi exempel på för några år sedan, säger Joel Peterson.

Han syftar på den extrema stegringen av världsmarknadspriset på bomull som skedde 2011. Efter missväxt i flera av världens största bomullsproducerande länder drog priset per pund iväg från drygt 6 kronor till över 14 kronor. Ruschen ledde till ett ökat intresse för bomullsodling men priset kraschade lika snabbt igen och är nu nere på en nivå under 6 kronor.
– Idag pratar vi ofta om peak cotton, alltså den punkt där bomullsodlingen måste börja minska. Att det finns svält i världen idag är ju främst en fråga om fördelningspolitik men det är också ett faktum att vi kommer behöva mer yta att odla mat på och att vi kommer behöva spara på vattnet när vi blir fler på jorden. Det är inte försvarbart att fortsätta konstbevattna bomull i områden där grundvattennivån riskerar att sjunka så mycket att det hotar människors tillgång till dricksvatten, säger Anna-Lisa Persson.

Arbetsrätt, schyssta löner, miljömässigt skonsam produktion. Allt det har en prislapp.

Efter peak cotton finns tre vägar framåt. Den ena är att försöka hitta andra fibrer som kan ersätta bomullen, den andra är att satsa på återvinning av fibrer och den tredje att minska konsumtionen. Modebranschen lägger just nu väldigt mycket kraft och pengar på forskning inom återvinningsområdet. Ull och polyester går bra att återvinna men just bomullen har visat sig vara en svårare nöt att knäcka.
– I sig är det bra att man satsar på forskning om de här sakerna. Men man måste tänka på en sak: Det finns en tankemodell som kallas för avfallstrappan. Om man vill vara miljövänlig gäller det att hålla sig så högt upp på den som möjligt.

Första steget är att minimera sitt avfall.

Andra steget är att återbruka – alltså byta, låna, sy om, lappa och laga, sälja second hand.

Först efter det kommer återvinning på steg tre. Det är ungefär mitt i trappan, förklarar Anna-Lisa Persson.
– Problemet när de stora modeföretagen vill etablera sig som miljövänliga är att de håller sig på det tredje steget. De vill absolut inte röra vid steg ett, som är det överlägset viktigaste. För det riskerar ju hela deras affärsidé.

Enligt Gunilla Ander är det tvångsarbetare i bomullsproducerande diktaturer som betalar det allra högsta mänskliga priset för våra billiga trådar och tyger. Men problemen finns i hela kedjan.
– I och med att de här frågorna uppmärksammas mer och mer så har många företag fått dåligt samvete. När de vill framställa sig som miljövänliga fokuserar man ofta på någon liten ekologisk detalj när problemet snarare är att hela verksamheten är ohållbar, som ju är fallet när vi pratar om produktion av extremt billigt mode, säger Gunilla Ander.
– Om inte prisbilden ändras – alltså vad vi betalar för våra kläder – så kommer tillverkningssätten aldrig ändras heller. Arbetsrätt, schyssta löner, miljömässigt skonsam produktion. Allt det har en prislapp, säger hon.

Mats Johansson på Textilhögskolan håller med. Han menar att det inte går att skylla ifrån sig – som konsument har man ett ansvar.
– Om du står där i butiken med en tröja framför dig och din magkänsla säger att nånting är lite tveksamt – köp den inte! Jag tror de flesta har ett ganska bra sunt förnuft som kan vägleda oss att göra medvetna val. Om vi är tillräckligt många som gör så, så kommer vi kunna vända den här spiralen, säger han.
– Ibland säger man att det är tanken som räknas. Men när det gäller hållbarhet är den inte värd ett skit. Allt vi gör i positiv riktning spelar roll. Att ge upp och inte göra något alls, det är det absolut sämsta av allt.­