Väva vidare

När det är högtryck på konstväveriet Alice Lund i Borlänge står tre personer vid vävstolarna. En gång var de trettio. Ändå är det här berättelsen om vävateljén som kom igen.

Text Malin Vessby
Foto Alexander Mahmoud
23 mars 2016

»Det är kanske dags för dig att ta över?«

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Frida Lindberg fick frågan ungefär ett och ett halvt år efter att hon skrivit klar sin masteruppsats i textilvetenskap om den i år 80-årsjubilerande vävateljén Alice Lund Textilier. Då hade hon också jobbat i ateljén lika länge. En anställning utan fix och färdig arbetsbeskrivning men med uppdrag att se nya möjligheter.

Och plötsligt var hon med vävateljé.

Det var 2011 och hon var 25 år.

– Om det inte funkar kan jag i varje fall rädda arkivet, tänkte jag. Jag kan alltid donera det till någon institution som tar hand om det, säger hon och visar, snart fem år senare, in i en liten skrubb i Stora Tuna kyrkas före detta församlingshem i utkanten av Borlänge, kant i kant med kyrkogården och naturreservatet Frostbrunnsdalens grönskande raviner. Det är här »mönsterskatten« finns. Hon kallar den så och drar ut ett brunt arkivskåps låga, vida lådor. De är fyllda till bredden med akvarellfärgade originalskisser på mattor, gardiner och kyrkotextilier från 1936 och framåt. Och i grannskåpet ligger travar med hopvikta tygprover. Det är blek och sirlig myggtjäll från 1940-talet, fria bildvävar från 1960-talet och sakligt orangefärgad slingerväv från 1970-talet. Att hänga med sin tid, verkar genom åren ha varit ett signum.

Inför frågan om hur hon som 25-åring hade råd att ta över ateljén, svarar Frida Lindberg undvikande. Hon vill hellre prata om andra, mer svårmätbara värden, som enastående kunskap och textilhistoria. Om ett arv som är viktigt att förvalta. I kronor räknat, har Alice Lund Textilier inte alltid uppskattas efter förtjänst, det förstår man. Och Frida Lindbergs egen, personliga investering har snarare skett på ett annat plan, säger hon, gör en paus och ler stort:
– I engagemang.

Det är tyst i salen som en gång i tiden rymde begravningskaffe och andaktsstunder. Ingen radio står på, lite småprat ibland, då och då en slagbom som skräller till. I öppningen mellan sal och kafferum står en bredbent vävstol, så nybyggd att träet i sidostycken och bom inte hunnit mörkna. Och så bred, att den engagerar två väverskor åt gången. Den för en liten vävateljé stora nyinvesteringen var en förutsättning för att fullfölja en beställning från USA. Extra large.

Den nya jättevävstolen är byggd av AK:s Snickeri, femte generationens vävstolstillverkare, som också gjorde Alice Lunds vävstolar på 1940-talet. I den vävs just nu »Lundmattan«, 16 kvadratmeter i rosengång.

Konstväverskorna arbetar där bakom. De är fullkomligt samkörda. Ett snabbt ögonkast, sedan tar båda tag i bommen och drar till, och med ett distinkt ryck i en rem som påminner om gamla tiders plinga-på-bussen-snöre, låses slagbommen återigen fast i sitt bakre läge. Och långsamt växer rosengångsmattan. Den är nästan fyra och en halv meter bred, småmönstrad i blålila hårgarn och ritad av Alice Lund, ateljéns grundare, hon som sa att en matta inte får vara ljus och orolig, »då flyger den upp mot taket och ger inte den tyngd och grund åt interiören som den bör«.
– Ibland behöver man inte skrika högst. Det var lite så hon jobbade, Alice Lund, hon ville påverka hela rum och skapa en stämning av att här trivs jag, säger Frida Lindberg.

Den lågmälda och abstrakta stilen var inte avsedd att dominera, utan interagera, förklarar hon. Och i den andan jobbar de vidare, men utan att väva bal på bal med inredningstyger. Numera är det unika arbeten som gäller.
– Vår särart är Alice Lunds mönsterskatt men också att vi samarbetar med olika konstnärer, gör bildvävar, väver till kyrkor… gör lite olika grejer. Att köpa en matta i sig är kanske inte alltid så intressant. Men hos oss köper man en hel process. Och vi hjälper beställare som har en vision, som de inte själva kan förverkliga på egen hand.

Just idag är tre konstväverskor på plats: Ebba Bergström, Malin Svennung Malmén och Emma Prins. Så ser högtryck ut numera.

I dagsläget är Ebba Bergström den konstväverska som arbetat längst på Alice Lund. »Hon kan allt!«

Annat var det på 1940-talet. Då heltidsarbetade ett trettiotal väverskor i ateljén som främst var inriktad på inredningstextilier och beställningar av hela textila interiörer. Man både sålde och ställde ut i prestigefyllda sammanhang runt om i Sverige. Gardinlängder kunde mätas i kilometer. Men samtidigt var hierarkierna starka och väverskornas löner extremt låga. Och i takt med att en framväxande textilindustri på 1950- och 1960-talen började konkurrera med billiga priser, ändrade ateljén inriktning och började samarbeta allt mer med kända konstnärer och väva deras bildvävar.
– Sedan dess har lönerna höjts och vi jobbar på att få upp dem än mer, säger Frida Lindberg, men utan att sticka under stol med att det tills nyligen inte alltid gått att ta ut en ordentlig lön. Ibland har beställningarna varit för få.

Hon talar konsekvent i termer av vi, inte jag. En vävateljé är knappast en enmansshow. Arbetsuppgifterna är uppdelade efter vad var och en är bäst på, säger hon. Själv ansvarar hon för administration, att söka kontakter utåt, ta hand om besökare och arkivet, som hon fått forskningsmedel för att fördjupa sig i. När hon pratar om forskningen tindrar hon. Men då och då blir det också vävstolen. Senast igår. 30 centimeter rosengång och 10000 steg på stegräknaren.

Originalskiss av Alice Lund, tänkt antingen som en flossa eller rya.

Konstväverskorna i sin tur, är huvudansvariga för vävarna, kombinerar garner och tolkar de akvarellflytande ofta rätt vaga, flammigaskisserna. Originalen speglar snarare en idé, än fungerar som exakt beskrivning.
– Det är vid vävstolen det sker! Där krävs unik specialistkunskap, utbrister Frida Lindberg och konstaterar att konstnärlighet är en förutsättning för att gestalta skisserna. Dessutom krävs djup vävteknisk kunskap för att förverkliga dem.
– En konstväverska måste både använda hela sin egen kompetens och samtidigt vara följsam på ett sätt som kanske inte ligger i den individualistiska tidsandan, sammanfattar hon.

Ja, som sagt, det ligger i hennes roll att lyfta fram och berätta. På frågan om vad just handvävningen tillför slutresultatet nämner hon människan bakom: Någon har rört varje uns av garn. Fattat beslut om varje inslag.
– Och vi vill inte konkurrera med standardiserad produktion eller masstillverkning. Det gör andra bättre. Däremot kan vi tillverka det som det finns behov för. För oss ligger det intressanta i samarbetet och dialogen med beställaren. Att gå tillmötes och tillföra kompetens. Vi gör något som någon verkligen vill ha. I det långa loppet handlar det om hållbarhet.

Den handfull närbesläktade vävateljéer som finns i Sverige idag – Märta Måås-Fjetterström, Handarbetets Vänner och några till – är alla specialiserade i någon mån, menar hon, precis som Alice Lund. Och det har visat sig vara bra grogrund för kollegialitet snarare än konkurrens. Man delar med sig och lär av varandra, istället för att ogint hålla på sitt.

Ett exempel på det är den rölakansmatta i en oändlig mängd brungrå nyanser som Ebba Bergström och Malin Svennung Malmén arbetar med. På ett snöre uppspänt mellan vävstolens sidostycken hänger långa rader med förberedda nockor. Nyansskillnaderna härvorna emellan är svåra att se med blotta ögat. I någon är det fler grå trådar, i den därpå en extra brun, i nästa ytterligare brunt. Ljusaste nockorna till vänster, mörkaste till höger. Det här är finlir.

Den irländska settern Tessy kollar läget.

Också rölakansmattan är beställd från USA, tänkt för en lounge utanför ett styrelserum, och inte heller i det här fallet räckte vävstolsbredden till. Så den vävs i två delar som ska sys samman i efterhand. Mönsterpassningen måste därför bli perfekt, annars kommer sömmen att synas. Och det var länge sen någon satte ihop två mattor på Alice Lund, medan erfarenheten är färskare på Märta Måås-ateljén. Så Båstad delade med sig: Sy i inslaget, tipsade de.
– Men kanske förstärker vi lite genom att sy ihop varpen också, resonerar Ebba Bergström. Det ska ju hålla för slitage.

Hon har varit här längst av väverskorna. Runt 25 år i dagsläget.
– Det är egentligen Ebba du ska prata vävning med, säger Frida Lindberg. Hon kan allt!

På senare tid har telefonen ringt allt oftare. Frida Lindberg och Ebba Bergström tittar på varandra och nickar, ja, det verkar som om vinden har vänt. De vågar nog säga det nu. Verksamheten handlar inte längre om ren och skär överlevnad. Beställningarna ökar.

Den ena delen av rölakansmattan »Margaret«, signerad Alice Lund, men tolkad och vävd av EbbaBergström och Malin Svennung Malmén.

Tidigare har de varit fullkomligt beroende av det nära samarbetet med textilkonstnären Helena Hernmarck, vars monumentala, figurativa och nästan impressionistiska bildvävar de vävt genom åren och som gjort succé världen runt. Ofta ungefär en väv om året. Bildvävar vars detaljrikedom och djup kan få vem som helst att häpna.

De arbetar fortfarande ihop och vänskapen är stark, men nu börjar också andra kvalitetsmedvetna köpare hitta tillbaka till ateljén, och det ger nya möjligheter. Det här ska därför bli ullens år, har de bestämt, nu när de återigen har råd att höja blicken, när det äntligen börjar finnas utrymme för utveckling och fördjupning.
– I år ska vi se över våra mattgarner för att få tag på ännu bättre, förklarar Frida Lindberg. Vi vill inte vila på gamla lagrar.

De hårgarner som de får tag på idag, är ofta inte lika glansiga som gårdagens, berättar hon. De har bearbetats för hårt, kardats ovarsamt och fått för mycket av det naturliga ullfettet borttaget och ersatt med spinnolja.

Malin Svennung Malmén väver rölakan.

Men när de jobbar med Helena Hernmarcks vävar samarbetar de intensivt med Wålstedts spinneri i Dala-Floda och från dem kan de nästintill få namnen på de får som ullen kommer från. Drömmen är att överföra samma inställning till mattfronten.
– Tillsammans med Wålstedts kan vi testa oss fram, säga att nästa gång behöver vi något stadigare, eller blanda i någon annan ulltyp för att få mer glans. Hos dem finns hjärtat och viljan att engagera sig i ullen. Och det är dags nu! I och med att vi har den här stilen med det lågmälda uttrycket, är det superviktigt att materialet är bra. Och färgen. Färg, färg, färg!

Hon ler igen, säger »förstår du?«. Engagemanget går att ta på. Men nu är det kaffe. Det serveras i tidstypiska sextiotalskoppar som ingår stapelvis i hyran. Och vid det runda bordet sammanfattar Frida Lindberg hur hon ser på arbetet i församlingshemmet:
– Det viktigaste för oss är inte alltid att man tänker ›å vilken fin matta‹. Däremot vill vi att man ska trivas i rummet där den ligger. Det är så vi ofta jobbar. I det tysta.

Malin Vessby är Hemslöjds chefredaktör med växande begär efter att väva. Frågan är var vävstolen ska få plats?
Alexander Mahmoud är frilansfotograf. Under besöket på Alice Lund såg han vävning »live« för första gången.

23 mars 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy