Den perfekta koppen

Keramiker borde på likartat vis intressera sig för Koppen, menar Gustaf Nordenskiöld, keramiker och designer. Vägen fram till det som för den oinvigde mest ser ut som ett kärl med öra är för kännaren en utmaning full av fallgropar och finstilta beslut.
– En bra kopp ska i slutändan både ha karaktär, vara omsorgsfullt gjord och vara skön att ha i handen. Och det ska kännas att någon har brytt sig om den, säger han.

Kennet Williamsson, som är en av Sveriges mest kända keramiker och som även han tar vardagsgodset på allra största allvar, sammanfattar sin idé om den goda muggen så här:
– Den måste kännas lockande att lyfta upp. Den ska stå stadigt. Vara lätt att hålla i. Ha en rund mjuk kant. Vara tillräckligt tjock i godset så att man inte bränner sig. Ha en vardaglig glasyr och kännas vänlig. Det är hemligheten.

Den här artikeln tillägnar vi just hemligheten bakom en bra mugg – eller kopp. Vi gör däremot ingen skillnad mellan de två begreppen. För även om en vanlig distinktion är att säga att koppar har fat medan muggar inte har det, finns inga vattentäta skott. Ibland beskrivs koppen som nättare, muggen som rymligare. Och ordet mugg har dessutom en vardagligare klang. Men här funderar vi helt enkelt över handgjorda och ickegenomskinliga kärl att dricka ur. Vi undrar hur det kommer sig att de väcker så innerliga känslor? För de allra flesta personer kan snabbt beskriva en favoritmugg om man förhör sig om en sådan, även om valen skiljer sig åt. Den »objektivt sett bästa muggen« existerar alltså inte. Vad man uppskattar är en högst subjektiv historia, påverkad av minnen, grupptillhörighet, tidsepok, smak, storlek på händer, favoritdryck… Men att det finns starka åsikter om vad som utmärker en god mugg råder det inget tvivel om. Och frågan är nu: vilka utgångspunkter har keramikerna som gör dem?

En av utgångspunkterna för flera av keramikerna i den femhövdade panel som vi talat med – överraskande kanske – en strävan efter att påverka omvärlden. Alltså inte enbart att göra snygga, funktionella koppar.

Ellen Ehk, som är keramiker verksam i Nybro och som 2002 tog sin magisterexamen i keramik på HDK, där hon som exjobb valde att både göra och reflektera över olika slags koppar, förklarar lite hur hon tänker.
– Som keramiker kan man nå in i en annan människas vardag. Det tilltalar mig. Och jag upplever ofta att det finns en form av omsorg inbakad i handgjorda koppar; någon har lagt ner både tid och möda på att göra dem. Jag har själv märkt, att om jag har en dålig dag väljer jag ofta en handgjord kopp. Det känns som en klapp på kinden när jag använder den.
– Jag tror att om jag gör en kopp med omsorg, och som förmedlar den känslan, har jag också möjlighet att påverka folk att vara mer i stunden. Det fungerar ungefär som när jag hemma i spjälsängen brer ut den virkade filt som farmor har gjort. Den lägger jag på på ett helt annat sätt än Ikea-lakanet.

Men, å andra sidan, konstaterar hon också, väljer hon hellre en välgjord fabrikstillverkad kopp än en dålig handgjord.

Gustaf Nordenskiöld har gjort en kopp som fabrikstillverkas för Design House Stockholm. Den är ursprungligen drejad av honom själv. Sen har han skakat den nydrejade och fortfarande fuktigt mjuka, obrända lercylindern så att den fått en lite säckande, bucklig form, där infallna områden är avsedda att greppa runt. Efter torkning, skröjbränning, glasering och glasyrbränning har han låtit gjuta av de bästa muggexemplaren för masstillverkning.

Också han tror att man genom formgivning kan påverka de människor som använder koppar.
– Den här muggen kan man inte slentrianhålla. Använder man den måste man ta ställning till var på muggen man ska inta vätskan och var det känns skönt att hålla. Man blir medveten om att man håller och att man dricker. Man tvingas förhålla sig aktiv till vardagslivet. Just det är jag intresserad av. Jag vill aktivera användaren, säger han.

Den kant runt öppningen där muggen möter munnen, kallas ofta »avslutning« på keramikerspråk. Precis som alla andra delar på muggen kan den se olika ut, vara utvikt, rak, tunn, tjock, rund, kantig.

För Jonas Lindholm, en av våra mest uppmärksammade brukskeramiker, känd inte minst för sina blanka, vita och cylindriskt formade koppar som han bland annat säljer i Japan, är det viktigt att avslutningen inte känns klumpig i munnen. »Och är kanten för tjock rinner vätskan ur mungiporna.«
– En del tycker att det blir lättare att dricka om kanten är lite utvikt, men jag hör inte till dem. Däremot får den inte vara vass, konstaterar istället Ulla Nilsson, Sveriges kanske enda keramiker med krukmakaryrket och lergodsleran i blodet i flera generationer tillbaka, verksam i Arvika.

Dessutom spelar den tänkta drycken roll för hur en bra avslutning bör utformas, menar Ellen Ehk, som förklarar varför mjölk i hennes tycke inte gör sig väl i mugg. Till mjölk föredrar hon ett tunt glas.
– En rund och mjuk smak funkar inte i en tjock kopp med runda kanter. Det blir too much. För mycket runt.

Sen kommer vi till kärlformen. Till storleken, tyngden, vidden, stabiliteten, uttrycket.
– En bra kopp får inte vara för tung. Är den för tunn går den å andra sidan lätt sönder i hanteringen. Den måste stå stadigt, så foten får heller inte vara för liten. Dessutom ska den gärna gå att stapla, säger Ulla Nilsson om tankarna bakom formen i sina engoberade och blankglaserade lergodsmuggar.

Om jag gör en kopp med omsorg, och som förmedlar den känslan, har jag också möjlighet att påverka folk att vara mer i stunden

Precis som flera av de övriga keramikerna betonar hon också vikten av att »få plats med näsan« när man dricker; en bra kopp får inte vara för snäv. Vidden i öppningen påverkar också hur snabbt något svalnar, en kunskap som utvecklats till förfining inte minst inom den japanska teceremonitraditionen. Där är sommarskålen öppen och vid, så att teet svalnar fort. Vinterskålen däremot är hög och smal.
– Det som formen signalerar – som till exempel stabilitet eller lätthet – ska också stämma med verkligheten. Man ska inte bli överraskad när man använder eller lyfter upp koppen. Så säger Jonas Lindholm och kommer in på glasyren.
– För mig är det viktigt att se vad jag dricker. Jag har tjugo olika tesorter hemma, och dricker jag ett ljust oolongte vill jag kunna se färgen. Då måste glasyren vara ljus och helst blank. En mörk matt glasyr och tung mugg är det sista jag skulle välja. Det är något med hur en sådan glasyr möter läpparna. Matt glasyr ger en känsla av sten och tyngd.

Ellen Ehk kompletterar med en mer praktisk synvinkel. Diskmaskinsvänligheten. Och att glasyren helst inte ska innehålla farliga ämnen, som nickel.
– Jag har en glasyr som är jättefin men som krackelerar. Den använder jag bara på utsidor, för inuti koppar kaffefärgas krackeleringarna och glasyren får dessutom lätt skrapmärken av skedar. Koppar ska ha en tålig glasyr på insidan, gärna en med mycket kvarts i, som ger starka, glasiga glasyrer. Känsliga glasyrer, som kanske har det rätta rinnet, lystern eller mjukheten, väljer jag att ha på utsidan.

Men kanske är örat det knepigaste kapitlet. Eller grepar, hänklar och handtag, kärt barn har många namn. I det sitter mycket av koppens karaktär, om den upplevs klassisk, uppkäftig, gullig eller trendig till exempel. Gustaf Nordenskiöld fortsätter:
– Koppens form ska helst upplevas som en helhet, som en enda kropp. Då är öron svårt, de upplevs lätt som en form av tillägg.

Ulla Nilsson uttrycker sig mer pragmatiskt.
– Man ska inte behöva vrida och vända på handen. Greparna måste vara tillräckligt stora så att man kan få ett bra grepp om öglan och fingrarna inte stöter emot den varma koppen. Det får heller inte kännas som om man kanar med handen, säger hon.

Och Kennet Williamsson, i sin tur, har en tumregel.
– Ett bra öra är ett öra. Det har alltså samma form som ett människoöra. De är idealiska att ta i, går upp, svänger in, säger han och tillägger att många koppar ser ut som om de är funktionella, utan att vara det.

Jonas Lindholm har just ett sådant exempel, Arabias storsuccé muggen Tema, i dekorerad form också känd som »muminmuggen«.
– Jag trodde att den skulle vara jättebra. Den ser ut att vara det. Men jag kunde inte få tag i handtaget ordentligt. Fingrarna stötte i bordet. Efter ett tag insåg jag att den stod oanvänd i skåpet.

Just det där med vilka muggar som står oanvända i skåpet är han vaken på. Om man låter tiden gå, menar han, märker man ofta vilka muggar som är bra; det är dem som man väljer att använda.

Och avslutningsvis kan vi komma in på kärleken. Att så många börjar tindra när man ber dem berätta om favoritmuggen skulle också kunna ha med relationer och närhet att göra. Få andra bruksföremål, som vi lever med i vardagen, kommer oss lika nära.
Vi håller muggen i händerna, låter oss värmas och sätter den till läpparna. Eller som en anonym amerikansk keramiker säger:
– En kopp framkallar omedelbart en lika stark känsla av intimitet som vi annars reserverar för våra älskare. ­