Priset på en kopp

Nu står jag med en av hans vackert kupade koppar i handen. Den skimrar i grönt och där finns stänk av både brunt och beige på den glaserade ytan, tjockleken är perfekt för att kännas bekväm mot läpparna, den är lagom stor för mängden morgonte och med ett rejält öra att greppa: 300 kronor. Väl värda pengar för en vän och följeslagare alla framtida, halvtrista vardagsmorgnar, tycker jag.

Men om marknadens tillgång och efterfrågan styr, som vi får höra stup i kvarten, finns det på tok för många koppar som konkurrerar med Calle Forsbergs. För trots att han hör till en av dem som säljer bra, med återförsäljare och köpare runt om i världen, har han ju svårt att leva på sin verksamhet. Hans välformulerade text handlar till stora delar om omkostnader, lokalhyra och framtida pension. Drömmen är att »någon gång tjäna så mycket som en undersköterska«. Något färdigt recept för en friskare framtid levererar han dock inte i sitt blogginlägg.

Jag ringer upp honom för att höra hur han tänker kring alla reaktioner:
– Många kände igen sig. Jag redovisade naket mina privata inkomster. Folk gillade nog det, säger han och berättar att han hade tänkt fortsätta på samma tema men kom av sig en smula efter allt bifall.

Lite fler kreativa idéer som kan ge branschen råg i ryggen och styrka att ta mer betalt vore väl bra?
– Visst, gnäll är inte speciellt konstruktivt. Men att säga vad som bör göras är inte så enkelt. Det handlar om att upplysa, gammal hederlig folkbildning. Tidsfaktorn är ett viktigt argument; bakom bra keramik till exempel ligger alltid mer arbete. Konsthantverk är oftast av bättre kvalitet än det fabrikstillverkade, i varje fall om man ser till alla mjuka värden. Som uttrycket.
– Man kan ställa politiska krav om skattefrihet för enmansföretag upp till ett visst belopp. Och bedriva lobbying för att få kommuner och stat att se konsthantverket som en resurs. UD skulle kunna förstärka Sverigebilden med hjälp av konsthantverk.

Värderingarna har djupa historiska rötter. Klyftan mellan högt och lågt, ›konst‹ och ›vardagsvara‹, har knappast minskat.

Calle Forsberg menar också att konsthantverkare och slöjdare måste våga vara lite mer kommersiella, diskutera hur försäljningen skulle kunna öka och utveckla saker som det finns en efterfrågan på. Har man sju års utbildning, och envisas med att göra sådant som inte säljer, kanske man borde tänka om.
– Vi jobbar alla utifrån olika förutsättningar. En del har stipendier eller fasta arbeten som lärare på olika skolor. Med en stadig inkomst är man inte lika beroende av att sälja. Fast alla kan ju inte leva på att utbilda nya konsthantverkare. Som i sin tur inte kan leva på sitt yrke…

Ett råd för den som vill kunna ta betalt är såklart också att bli världskänd. Ingen protesterar mot att en tekanna signerad Signe Persson-Melin kostar flera tusen. Själv har Calle Forsberg har haft turen att få in en fot hos kocken Björn Frantzén. Till dennes restauranger kommer folk från hela världen. Ryktet om den fina keramiken har chans att spridas från mun till mun.

Inom just bruksfältet är de facto konkurrensen mördande. Inte minst från fabrikstillverkade föremål, gjorda i miljardupplaga i lågprisländer, saluförda av gigantiska kedjor. Och varför betala mer än ett par tior för en mugg, den kan ju gå sönder i nästa disk i alla fall. Så verkar många potentiella köpare resonera.

Men marknaden är bara en av förklaringarna.

Kanske har konsthantverkare och slöjdare sig själva att skylla, i varje fall till en del. Det påpekar keramikern Bissa Segerson, som har verkstad och utställningslokal vid skånska Hovs hallar. Också hon gör till stor del bruksföremål.
– Vi har mycket att jobba med när det gäller att värdera vårt jobb. En av svårigheterna är att man inte vet var gränsen mellan för mycket och för lite går. Om jag passerar den gränsen kanske jag inte säljer något alls. Ofta sätts priser utifrån rädslan att tappa kunder i stället för utifrån en kalkyl baserad på rimlig timpenning.

De flesta besökare hos henne på Bjärehalvön, särskilt på sommaren, är uttalat intresserade av konsthantverk och inte särskilt priskänsliga. En del säger till och med att hon borde höja priserna.
– Den vanligaste fråga jag får är: »Hur lång tid har den tagit att göra?« Kunskap är helt enkelt A och O för att motivera ett högre pris. Om jag får möjlighet brukar jag berätta hur tillverkningen går till. Och säga: »Känn, håll i den. Pröva…« Ofta börjar de med att köpa en grej. Sen kommer nästan alla tillbaka och vill ha fler. Att handgjord keramik inte är mer ömtålig än fabrikstillverkad måste man också upplysa om.

Bakom disken på Konsthantverkarna i Stockholm, ett av landets äldsta konsthantverkskooperativ, konstaterar också Lena Stjernström, som egentligen är fotograf, att det alltid är knepigt att sätta pris på något man gjort själv. Det är skönt om någon utomstående gör det.
– Men våra kunder är kunniga, intresserade och förstår vilket jobb som ligger bakom konsthantverk. De vill ha det unika, vackra och är också villiga att betala för det.
Kunskap alltså, återigen.

Hon tror också att om den som positionerar sig i ett lågt prisläge kan få stora svårigheter med att ta sig ur det senare. En del av ens identitet som utförare speglas av prisbilden. Hon tycker sig dock ha märkt att unga nyutexaminerade ofta vågar ta mer betalt idag än tidigare så kanske håller något på att hända.

Fast det finns fortfarande en mer resignerad syn på det egna yrket. Barbro Johansson, skicklig och erfaren keramiker som jag träffar på glas- och keramikkooperativet Blås & Knåda mitt i Stockholm, suckar och säger:
– Jag jobbar i vården för att få ekonomin att gå ihop. Har nog egentligen aldrig förväntat mig att jag ska tjäna tillräckligt på min keramik.

Säg den som inte någon gång på besöket hos en konsthantverkare eller slöjdare girigt grävt i lådan med sekunda varor, i hopp om att göra ett fynd. Men frågan är om inte andrasorteringar bara försvårar möjligheten att ta betalt. Somliga köpare läser inte ett felaktigt sömmat stygn, en kladdig glasyr eller en ofrivillig skevhet som en miss, utan som ett äkthetsintyg. Billigare dessutom, vilket kap, bingo!

Calle Forsberg medger att han tänkt i liknade banor.
– Jag har faktiskt funderat på att slänga allt sekunda. Men så är man lite snål och angelägen om att få in lite extra. Fast kanske är det att binda ris åt egen rygg. Andrasorteringen kan göra det svårare att sätta pris på det felfria.

En annan fråga som ofelbart dyker upp i prissammanhanget är den om bruksvaror kontra konstföremål.
– Så fort du hänger upp en sak på väggen stiger värdet, intygar Bissa Segerson.

Också material och tekniker styr prisbilden. Silversmeder har lättare att föra en hårdare prispolitik än slöjdare som täljer i trä, den som väver enkla kökshanddukar i tuskaft svårare än den som tillverkar konstfull linnedamast. Värderingarna har djupa historiska rötter. Klyftan mellan högt och lågt, »konst« och »vardagsvara«, har knappast minskat.
– Fast jag tycker funktionen är en styrka, hävdar Calle Forsberg. Att man kan använda mina grejer höjer dess kvalitet. Koppen är inte bara snygg att se på. Om du jämför en fabrikstillverkad med en handgjord finns där alltid en skillnad: spåren av människa.
Precis som skillnaden mellan en orkester med trummaskin och en med en livs levande trummis i stället.

Som förhoppningsvis kan ta betalt.

Lotta Jonson är frilansskribent, designkritiker i Dagens Nyheter och slöjddiggare.
Stina Löfgren är illustratör och konsthantverkare, 2015 aktuell i utställningen »A New Layer – taiwanesiskt lackhantverk sett med svenska ögon« på Röhsska museet i Göteborg.