Slumpen. Martin Andersson, 28, gick på trädgårdslinjen på Capellagården på Öland och behövde krukor till sina bonsaiträd. Han fick chans att provdreja på skolans keramikutbildning – och blev kvar.
– Jag fastnade för processen, säger han nu, tre år senare, som nybliven student på kandidatprogrammet i keramik på HDK i Göteborg. Han drömmer om att med tiden kombinera plantskola med vedugnsförsedd keramikverkstad.
Martin Andersson – Att investera i sig själv
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Vedbränning är också en process med tydlig början och slut. Ugnen ska sättas, kanske muras igen, i timtal eldas upp i temperatur, svalna.
– Man investerar mer av sig själv än när man fyller en elugn, programmerar den och går hem, tycker han.
– På Capella högg vi upp ett helt träd till ved en gång. Då måste ju resultatet bli bra.
Han kom nyligen hem från Korea, där han bott knappt tre månader hos en keramiker. Tunnelugnen där, en tongkama, tog flera dygn att bränna färdig.
Och uttrycket?
Martin Andersson beskriver ett djup i lera och glasyrer som är svårt att nå på annat sätt än genom reduktionsbränning, som förutsätter en syreätande låga. Men så är
det något med det sociala också. Att elda tillsammans med andra. Och den julaftonsförväntan som uppstår när ugnen ska öppnas. Med risk för besvikelse.
– Ångest! Det är en så svårbemästrad process. Men man lär sig en massa. Som att man inte kan påverka allt. Och att man kan börja tycka om det man först inte tror att man gillar.