Sluta shoppa, börja stoppa

Regeringen hade infört ransonering på kläder.

Redan vid krigsutbrottet hade staten tagit kontroll över landets ullhandel för att säkra material till soldatuniformer. Men i takt med att en allt större del av industrin ställde om till krigsproduktion (landets korsettfabriker visade sig till exempel synnerligen lämpade att tillverka fallskärmar) började bristen på textilier för civila ändamål bli kännbar.

Samtidigt var befolkningens klädsel föremål för livlig diskussion i krigskabinettet. Att upprätthålla stilen var en nationell angelägenhet. Men i takt med att alltfler människor mobiliserades, handelsfartyg torpederades och krigsapparaten slukade enorma resurser, blev det omöjligt att hålla uppe illusionen av business as usual i modebilden. Från och med nu skulle varje varje klädinköp, ner till minsta strumpa, räknas av mot ett visst antal kuponger.

Systemet var extremt intrikat med en detaljnivå som inkluderade dekret om längden på damers mamelucker och spädbarns sparkdräkter. Det kan 43-åriga Clare Bradley vittna om. Hon är till vardags läkare, men på fritiden en ivrig sömmerska med ett specialintresse för 1940-talsmode. År 2017 fick hon en aha-upplevelse stående framför sin bågnande garderob. »Behöver jag verkligen allt det här?« Sedan dess lever hon frivilligt efter 1941 års ransoneringssystem. Varje gång hon köper ett plagg räknar hon av det mot motsvarande antal kuponger i sin egengjorda ransoneringsbok.
– Att minska min konsumtion handlar i mitt fall inte om soldatuniformer, utan om modeindustrins miljöpåverkan, säger hon, på videolänk från sitt hem i Winchester i södra England.

Hon hade hört om andra som infört totalt köpstopp på kläder men själv sökte hon något hon kunde upprätthålla över tid.
– I min professionella garderob behöver jag propra, fräscha plagg. Det är en fråga om respekt mot patienterna. Så den synligt lappade stilen funkar inte för mig. Och om jag inte fick köpa nytt tyg alls skulle jag förlora mycket av glädjen i att sy och skapa. Med ransoneringssystemet fann jag en balans.

Hon visar upp en utskrift av en tabell från 1940-talet där olika plaggs kupongvärden specificeras. Varje knapp och varje meter tyg räknades. »Detta totala krig utkämpades inte bara på slagfälten… utan även i de allra minsta små tygbitar och stoppade strumpor«, skriver författaren Julie Summers i boken Fashion on the ration.

Allteftersom kriget fortskred krympte ransonerna till en nivå som mot slutet motsvarade ungefär en kappa och ett par strumpor på ett år, enligt Clare Bradley. Själv har hon dock valt att hålla sig på 1941 års nivå.
– Jag är inte ute efter att straffa mig själv. Men kupongsystemet får mig att stanna upp och tänka: »Ja, den här sidenblusen är väldigt fin – men behöver jag den verkligen, eller behöver jag fler strumpor?«. Det hjälper mig att göra medvetna val. Om jag ser ett fantastiskt garn i en lokal butik så kan jag köpa det – men då vet jag att jag får stoppa mina strumpor de kommande sex månaderna.

Vårvintern 1942 införde den brittiska regeringen också åtstramningar som rörde formgivningen av nya kläder. Bland annat begränsades antalet veck på en kjol,
antalet knappar på en kappa och längden på herrars strumpor. Fållar krymptes, ärmvidden blev smalare och dubbelknäppta jackor förbjöds.

För att få med sig befolkningen på tåget kontrakterade man toppskräddare från Londons modehus som fick designa högkvalitativa kläder för massproduktion. Vogues chefredaktör skrev att restriktionerna gjorde det brittiska modet en tjänst genom att skära bort onödigt tjafs och fokusera på enkelhetens elegans. Hon försäkrade läsarna om att åtstramningarna inte behövde leda till att man såg sjabbig ut och beskrev sin egen slimmade garderob: Tre dräkter, en ylleklänning för utekvällar, två par byxor med jumpers till helgen. Mångsidighet, och kvalitet framför kvantitet var budskapet och »stil kan inte ransoneras!«.

Tillbaka i Winchester kilar Clare Bradley in i sitt syrum och letar upp mönstret till klänningen hon just nu syr på. Det är ett originalmönster från just den här tiden med skriftliga instruktioner till skräddaren om att hålla sig till restriktionerna. Kjolen är snäv med två motveck framtill och överdelen är konstruerad för att ta vara på varje centimeter av tyget.
– När jag lägger ut mönsterdelarna bildar de i princip en perfekt rektangel – det är genialiskt!

Överlag togs restriktionerna emot väl men det som skapade mest rabalder var den påtvingade förkortningen av herrstrumpor till ovärdiga nio tum och förbudet mot uppvik på byxorna. Men handelsstyrelsens tjänstemän var obevekliga. Deras uträkningar visade att bara genom att förbjuda uppvik kunde man spara in miljoner kvadratfot tyg. Men det var inte bara tyg som skulle sparas. Även arbetskrävande detaljer som broderier förbjöds för att frigöra arbetskraft till krigsinsatsen. 1944 hävdade Handelsstyrelsen att åtstramningarna frigjort mer än en halv miljon arbetare från textilindustrin till antingen militärtjänst eller krigsproduktion.

Samtidigt gjorde man också egna undersökningar kring möjligheterna att förlänga livet på befintliga kläder. Man övervägde obligatoriska lagningskurser men valde till slut en annan väg: en massiv informationskampanj som gått till historien under namnet Make do and mend.

»Just dessa fyra små ord har blivit synonyma med den brittiska hemmafronten under kriget«, skriver Julie Summers i Fashion on the Ration, men i själva verket var lagningar en självklar del av vardagen för de allra flesta, även långt innan kriget. Men det som tidigare varit en fattigdomsstämpel blev nu en patriotisk hederssak.

Kampanjen var ägnad att väcka kreativitet och skaparlust, snarare än att få lagningarna att kännas som ännu en pålaga. Reklamfilmer och propagandaaffischer var medvetet lekfullt utformade. Broschyren Make-do and mend som kom 1943 innehöll inte bara råd om lappning, lagning och stoppning, utan också om hur man vädrar, tvättar och förvarar kläder för att få dem att hålla. Samt hur man syr om och gör nytt av gammalt. Budskapet var tydligt: inget fick gå till spillo.

Råden tog skruv. Det som tidigare skulle setts som skämmigt var nu en nationalsport. Folk sydde skjortor av mjölsäckar, klänningar av mörkläggningsgardiner, vinterkappor av gamla överkast. Riktigt så långt har inte Clare Bradley gått. Men nyligen sydde hon om en kappa i Harris Tweed till ett par äppelknyckarbyxor.
– Tyget var fantastiskt men modellen ful, och fodret trasigt. Så jag sprättade upp allt, sydde ihop bitarna, och nu är det mina favoritbyxor – varma, hållbara och unika.

Kostnad: noll kuponger.

Även lagningar har tagit en större plats i hennes vardag genom ransoneringen.
– Jag har alltid lagat, det är en naturlig konsekvens av att jag syr mina egna kläder, men förr var det mest enkla saker – knappar, fållar, uttöjda resårband… Nu har jag behövt höja nivån på mitt lagande. 

På 1940-talet var det brist på material och resurser som fick den brittiska regeringen att
ta till dessa drastiska åtgärder. Idag tampas våra folkvalda med ett omvänt problem. Vi fullkomligt badar i avlagda kläder som ingen vill ha. Globalt står textilindustrin för en tiondel av världens koldioxidutsläpp och en femtedel av alla föroreningar av drickbart vatten. Men frågar vi forskningen visar den att det enklaste och mest effektiva sättet att minska ett plaggs klimatpåverkan är att använda det länge. Genom att förlänga livet på ett plagg med bara tre månader kan dess koldioxidavtryck minska med mellan 5 och 10 procent jämfört med om man slänger och köper nytt.

Med andra ord ligger Clare Bradley helt i linje med vad forskningen föreskriver. Och för henne är det ingen tvekan om att ransoneringen är värd besväret.
– Det får mig att värdesätta kvalitet. Och det fina är att systemet går jättebra att tillämpa på moderna kläder. Om alla bara stannade upp och tänkte till en gång extra innan de köpte något, skulle det göra enorm skillnad för planeten.