Bomull, min bomull

Grobarheten var inte jättebra. Av de sju frön jag köpte var det tre som kom upp. En planta gav jag bort och två behöll jag själv. Jag visste inte mer om bomullsodling än vad man hör på nyheterna så jag fick pröva mig fram.

Mina bomullsplantor står i verandafönstret. Jag sådde dem i mars förra året. Jag använde krav-godkänd jord. Först såjord i små krukor och sedan större krukor med en blandning av planteringsjord och trädgårdskompost. Men jag trodde egentligen aldrig att det skulle bli något av dem. Jag tyckte det var kul bara att få lära känna växten lite. Vi har så mycket bomull omkring oss överallt men få av oss har sett med egna ögon hur den växer. Att det blev en knopp kändes som en oväntad bonus. Jag tänkte »wow, tänk om jag kommer få se hur en bomullsblomma ser ut«. När den första slog ut i början av juni var jag så tacksam. De är otroligt vackra. Stora, gula, som hibiskus. Men jag trodde fortfarande aldrig att det skulle bli några kapslar.

Det tar åtta veckor för kapseln att mogna, torka och öppna sig efter blomningen. Det visste inte jag, så när den första kapseln sprack upp hade jag gett upp hoppet för länge sen. Det var helt otroligt att plötsligt se bomullen välla ut. Jag har skördat nio kapslar hittills och har tre kvar som håller på att mogna.

Sju av kapslarna har jag hunnit spinna. Det räckte till 43 meter otroligt mjukt bomullsgarn. Det är en väldigt tacksam fiber. Man behöver inte göra något alls med den. Jag plockar den från busken på fönsterbrädet, rensar bort fröna och spinner tråden direkt här på verandan. Den är mjuk och följsam. Det bara rinner på. Det är faktiskt jättefräckt.

Varje kapsel har ungefär 8–9 fröer så nu har jag gott om sådd till våren. Jag hoppas att jag ska få upp ett tjugotal plantor. Jag får ställa ut dem lite överallt. Några får bo hos vänner. Jag önskar att jag hade haft ett växthus för dem. Men jag har nog plats för tio stycken i fönstren hemma, om familjen kan gå med på det…

Jag skulle vilja sticka en spetssjal. Om jag lyckas med mina plantor i år så kommer jag ha tillräckligt med garn. Färgen är väldigt jämn, oblekt vit, en aning åt det beigea hållet och garnet är jättejättemjukt. Inte fluffigt precis men väldigt lätt. Det är svårt att förklara. Det känns nästan inte när man tar i det. Lent, mjukt och inga fiberändar som sticker ut.

Man läser ju om att bomullsodlingarna i världen kräver otroligt mycket vatten. Men man förstår det på ett annat sätt när man ser med egna ögon hur mycket plantorna dricker. Det går verkligen åt kopiösa mängder. De har lätt att få ohyra också. Det är därför man besprutar dem så hårt i industrin. Det har jag också sett väldigt tydligt. Jag har fått duscha av dem några gånger för att skydda dem.

Det är så roligt att hitta tillbaks till det textila igen. Det allra bästa är känslan av att det faktiskt går. Jag kan göra min egen bomull. Det har fått mig att se på vanliga bomullstyger på ett helt annat sätt. Jag är mycket mer ödmjuk. Jag förstår varför bomullen har en så dominerande ställning idag, samtidigt som det är läskigt att tänka på hur den odlas. Det tänker jag på när jag spinner den. Att den egentligen är så ren. Jag har inte tillsatt en enda kemikalie utan kan bara plocka den direkt från plantan och spinna den. Och ändå är bomullsindustrin idag så smutsig.

Det kommer vara jätteläckert – en riktig milstolpe – när jag har stickat min sjal. Men sen kommer jag direkt börja fundera på hur jag kan tänja på gränserna och nå ännu längre. Så är det när man är nörd. Det vore roligt att visa andra att man faktiskt kan odla bomull i Sverige. Allt man behöver är bra fröer, en stor kruka, ett soligt fönster och väldigt mycket vatten. Och det är himla roligt.­