Kampklädd

Genom sina plagg protesterar slöjdaren och klädformgivaren Lena Viltok mot gruvbolagens exploatering av naturen. »Man måste strida på olika plan och jag vill bidra med det jag kan«.

Text Yvonne Rittvall
Foto Erik Holmstedt
25 mars 2015

Slöjdaren och klädformgivaren Lena Viltok deltog vid demonstrationerna i Kallak utanför Jokkmokk 2014, där ett brittiskt prospekteringsföretag skulle provborra för gruvbrytning.
– Gruvbrytningen i Sápmi är ett hot så väl mot allt levande som mot den samiska kulturen. Näringar som renskötsel, slöjd och fiske går förlorade om markerna försvinner. Området i Kallak är viktigt både för rennäringen och för vattnet, betonar Lena Viltok.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Ryggen på en väst i svart renmocka, med krage av rävskinn och en holbi-variant i rött kläde. Mässingsringen har rituell betydelse; i den förkristna samiska kulturen ansågs den skydda mot onda krafter.

Hon fortsätter.
– Jag är uppvuxen med respekt för markerna. Och de går inte att återställa. Allt har ett liv och jorden är viktig för oss alla. Det glöms ofta bort i debatten om exploatering, säger hon.

När hon gör sina kläder vill hon därför att just de tankarna återspeglas i dem.
– Man måste strida på olika plan och jag vill bidra med det jag kan, säger hon. Och det hon kan och arbetar med, är slöjd.

Lena Viltok är uppvuxen på norra sidan om Stora Lule älv med en mamma som var slöjdlärare och pappa som arbetade med fiske och jakt året runt men också slöjdade
i trä och horn. Själv har hon gått slöjdlinjen på Samernas utbildningscentrum, med inriktning på textil och skinn men även skinn och pälskonfektion.
– Jag började göra kläder för att jag ville utrycka det som är viktigt för mig, mina känslor, tankar och bilder. Sedan påverkar min samiska bakgrund och mina referensramar givetvis mitt uttryck. Och min förhoppning är att ju mer mina plagg syns i samhället, desto större förståelse och acceptans skapas för den samiska kulturen.

Men hon anser att nyskapande är nödvändigt för att det ska bli så.
– Kommunicerar man enbart tradition står det still, vi måste följa med tiden. Men samtidigt måste kunskapen om traditionen leva vidare. Den är så nära kopplad till ett sätt att leva och förhålla sig till omvärlden. Dessutom är den en rikedom att ösa ur, med alla variationer och lokala skillnader.

Baseballinspirerad jacka i röd satäng med jeansärmar. Den heter »lájdestiddje«, ledare. På ryggen en dikt Lena Viltok skrivit som påminner om tiden »när det var som värst i Kallak«.

Själv kombinerar hon naturmaterial som naturgarvade renskinn, sälskinn och ylletyger med material som traditionellt sett inte förekommit i samisk slöjd, som prickigt tyg i starka färger, röda spetsar, tyll, lack, nitar, öljetter, strassknappar, silver- och guldfärgade band.
– Om jag vill uttrycka sorg, ilska och maktlöshet, kan jag exempelvis inte använda naturgarvade renskinn, eftersom renen förknippas med det som är bra och gott. Då använder jag mig istället av svart sidentyg, svarta kemikaliefärgade skinn, svart tyll, lack och nitar, förklarar hon.

Till sin senaste kollektion gjorde Lena Viltok kläder som berättade om hennes tankar kring Kallakgruvan, »ur min synvinkel«, som hon säger. Till kollektionen hör en jacka i grönt jeanstyg vars nederkant, ärmkant och krage är försedda med svart getskinn. Jackan kombinerar hon med svarta lacktights.
– Det är inga snälla plagg. För mig signalerar både det svarta, spretiga getskinnet och lacket kaxighet och uppror.

Till kollektionen hör också en lång kjol av svartfärgat renskinn och en svart jeansjacka med fransprydd nederkant. Kanten har likheter med den nederkant på samiska koltar, som kallas holbi på nordsamiska, och är dekorerad med band i klara färger. De svarta plaggen berättar om sorgen över ödelagda marker, vatten och luft.
– För mig ger plaggen en bild av en olycksfågel som skrider fram utan kraft, som utstrålar sorg över vad som skulle kunna hända i Kallak om gruvexploateringen blir verklighet.

Samtliga plagg utom sjalen har Lena Viltok gjort: Mössan är handsydd i renkalvskinn och kantad med kläde. Den knyts med lagda (flätade) band av rött ullgarn med klädestofsar längst ned. Anoraken i grönt och vitt kläde har vitt rävskinn runt kragen. De traditionella skinnholkarna har hon sytt av bällingar, skinn från renens ben, som hon garvat med bark. Den mörkblå och röda dekoren längst ner, representerar Gällivareområdet som hon kommer ifrån.

Hon berättar om den polisinsats som genomfördes av poliser med bussar och traktor mot de som fredligt protesterade mot provborrningen.
– Polisen var ditkallad för att skydda prospekteringsföretaget som fått tillstånd att göra en provbrytning.

Men hon är glad nu; i höstas beslutade länsstyrelsen i Norrbotten att säga nej till gruvetablering i Kallak.
– Jag är övertygad om att min kollektion har bidragit till att det beslutet fattades. Men även politiker, media, miljöaktivister och konstnärer har bidragit till att beslutsfattare förhoppningsvis förstått att gruvexploateringar är tickande miljöfaror.
– Nästa instans i Kallakfrågan är myndigheten Bergsstaten. Kampen är inte över, men jag vilar i avvaktan på nästa beslut.

Lena Viltoks plagg väcker ofta stor uppmärksamhet.
– Många frågar om den samiska kulturen och om kläderna. Varför jag gjort den ryggen eller använt det materialet. Ibland känns det som om jag bedriver kunskapsförmedling. En tudelad känsla. Det är tråkigt att många vet så lite om Sveriges egen urbefolkning och det kan vara jobbigt att som enskild person alltid behöva stå beredd att informera om en hel kultur, när det jag egentligen vill berätta om är mitt kreativa arbete. Det positiva är att de flesta människor är positiva och vill lära sig mer.

Också i valen av teknik varvar hon traditionella metoder med nya. Hon syr både för hand, på pälsmaskin och industrisymaskin.
– Bällingskor till exempel, syr jag för hand. Skinnet från renens ben, bällingarna, är så tjockt. Pälsmössorna syr jag både för hand och med maskin. Jag använder både sticksöm, pälssöm, kastsöm och plattsöm för att det ska bli så hållbart som möjligt. Kläderna syr jag på symaskin, om jag inte jobbar med renkalvsskinn, som är ömtåligt. Då syr jag för hand. Jag laborerar med applikationer i sticksöm, efterstygn och franska knutar och använder gärna glittrigt garn. Ibland har jag en följesena i sömmen som ger ett vågigt, dekorativt mönster.

Under Umeå kulturhuvudstadsår 2014 höll Lena Viltok en modevisning tillsammans med slöjdaren och klädformgivaren Anna-Stina Svakko. De ord som de valde att inleda visningen med sammanfattar hur hon vill jobba:
»Fjällhedar, glittrande bäckar, gamla stigar, djupa skogar, rika renbetesland, böljande myrar, vinande vindar, branta klippor, generationers boplatser, kraftfulla älvar, värmande solstrålar, vrålande snöstormar. Allt har en själ och vi är beredda på kamp för att försvara allt besjälat.«

Yvonne Rittvall är kulturjournalist med bas i Umeå. Hon har länge följt Lena Viltoks slöjdande på nära håll.
Erik Holmstedt är frilansfotograf. Han beskriver fotograferingen som en fin vinterdag i Jokkmokk.

25 mars 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy