Leran vi ärvde

Men man bedrar sig.

För det här är märkvärdigheten själv. Det är 100 ton keramikhistoria. Det är Fylelera, en unik svensk stengodslera som kan grävas upp just här ur en av de underjordiska lerådror som sträcker sig genom Skåne. Och det är samma slags keramiklera som i bearbetat och drejbart skick med dunder och brak slog igenom tillsammans med den framväxande studiokeramikrörelsen på 1960- och 70-talet.

Dessutom är det en kulle som stått mitt i en brinnande strid.

För när det blev känt att leran strandat där till ingen nytta, mobiliserade keramikersverige.

Länge såg den nämligen ut att få ligga kvar där den ligger. Ägaren ville varken sälja eller göra något av högen, den var en olönsam affär. Men keramikerna Eva och Åke Nobling från Lokatta keramik låg på. De fick med sig hundratals av landets lerentusiaster. Lokal- och riksmedia uppmärksammade frågan. Till slut fick de köpa leran.

Så snart de vårvintermjuka markerna torkat upp rullar långtradare in för att köra den till Gotland. I dagsläget är det här den enda svenska stengodsnaturlera som är möjlig att få tag på för var och en som är intresserad. Med tiden kommer den att bli skålar, muggar och skulpturer runt om i landet.

Lergodsleran kunde man gå ut på sin egen tomt och gräva upp. Men för att få tag på stengodslera behövde man ju bo på själva ådern.

Åke Nobling andas ut.
– Vi hade kämpat intensivt i ett halvår. Fyleleran är betydelsefull för så många. Men så, till slut, fick vi köpa den. Lättnaden var fullständig. Jag återfick hoppet om framtiden.

För det är någonting särskilt med den här leran.

Fyleleran har brutits sen slutet av 1930-talet och är helt enkelt ett begrepp inom svenska keramikerkretsar, oavsett vad man tycker om den. Från början var Fyleverken egentligen enbart ute efter kvartssand till glasindustrin. Men ovanpå kvartslagret stötte de på rålera, som togs tillvara, bearbetades och såldes. Och bland köparna fanns både skolor, skulptörer, keramiker och mer traditionella krukmakare.

Tidigare hade krukmakarkåren främst använt den lite skörare och mer porösa lergodsleran. Det berodde delvis på bränningen. Lergods kräver inte så höga ugnstemperaturer, och gamla tiders krukmakarugnar hade svårt att komma upp i de grader som stengods behöver. Dessutom var – och är – lergods lättare att få tag på för den som jobbar med egenuppgrävd naturlera. Eller som snart 90-årsfirande stjärnkeramikern, formgivaren och före detta konstfacksprofessorn Signe Persson Melin kommenterar de gamla krukmakarnas val:
– Lergodsleran kunde man gå ut på sin egen tomt och gräva upp. Men för att få tag på stensgodslera behövde man ju bo på själva ådern.

Den enda stengodslera som finns i Sverige, finns just i Skåne. Lergodsleran däremot, kan hittas lite varstans. Den är ett resultat av den senaste istiden för 10 000 år sedan och har genom årtusendena förts landet runt med olika vattendrag. Stengodsleran däremot ringlar i ådror under marken, ibland ytligt, ibland fullkomligt oåtkomlig i underjorden. Den har blivit kvar i närheten av de trakter där berg en gång nötts ner till lera och är i Sverige mellan 180 och 200 miljoner år gammal.

I Fyledalen har lerådern kantrat och står på högkant, omkullvält av vulkanisk verksamhet genom årmiljonerna. Därför är leran relativt lättillgänglig. Det är den också i vissa delar av nordvästra Skåne, där den förr bröts i gruvor. Stora delar av de trakterna är perforerade av underjordiska gångar. Men historien berättar också om bönder som på 1800-talet grävde hål i trädgården, skickade ner fru och barn med spadar och sålde leran till Höganäsbolagen.

Sannolikt är Signe Persson Melin en av dem som känner Fyleleran bäst idag. Hon har knådat, drejat och byggt med den i decennier och kallar den själva grunden i sitt arbete. Hon är också en av dem som lyfte på luren och ringde massmedia när det såg ut som om den idag sålda lerhögen skulle förbli liggande.
– Det finns massor av leror. Men ingen som Fyleleran.

Hon talar lugnt och varmt.
– Jag tycker om att det är en naturlera. Syntetisk lera blir lätt lite gummiaktig. Den här är fantastisk att dreja och bygga med, inte för mjuk men ändå elastisk och precis lagom motsträvig för att det ska bli bra. Men man måste lära känna den för att gilla den. Den är otålig och spricker lätt.

Att det fanns stengodslera i Skåne visste man redan innan Fyleverken satte skopan i jorden på 1930-talet. Leran upptäcktes av en tillfällighet redan på 1700-talet. Den gången var avsikten egentligen att bryta stenkol, men lerskikten hittades i samma veva. Det här var istället i nordvästra delen av landskapet, och inte i Fylelerans centralskåne. Det finns nämligen två stora lerådror i Skåne. Den andra sträcker längs västkusten, från Höganäs i norr via Helsingborg och dyker ner på oåtkomligt djup i Malmötrakten.

Fyndet utvecklades till en framgångssaga.

Jag har hört den kallas för stengodslerans rolls-royce.

Även om stenkolen med tiden visade sig vara svårsåld, blev istället biprodukten lönsam – och kolen kunde användas när leran brändes till keramik. Fram växte bland annat en lång rad stengodsfabriker, som i stora stadiga rundugnar kunde bränna så högt som stengodsleran kräver för att smälta ihop, bli tät och hållfast. De drejade krukorna saltglaserades dessutom, en teknik som ger en extremtålig yta. Glasyren integreras liksom med keramiken istället för att lägga sig utanpå. Därför lämpar den sig extra bra till kärl som ska innehålla sura vätskor; inga ohälsosamma ämnen riskerar att lösas ut – till skillnad från ur gamla lergodsskålars blyglasyr.

Vallåkra ligger tio minuter med pågatåg från Helsingborg. Går man sen Drejarestigen ner, kommer man till stenkärlsfabriken, ett spetsigt 1800-talsbygge i flammigt tegel. Tidigare låg flera keramikfabriker i nordvästra Skåne, idag finns få kvar. Men här tillverkas krus, kannor och skålar på samma sätt som vid starten i mitten av 1800-talet. Huset har inget gatunummer, det behövs inte. Alla vet ändå var det ligger.

Till skillnad mot förr, står företaget också på fler ben än leran. Året runt erbjuds rum för konferenser, hålls visningar och drejkurser parallellt med själva keramiktillverkningen. En liten krog ligger bredvid fabriken, där man kan äta på gods från huset och se Råån strömma förbi genom en plexiglasskiva i golvet.

Men så här såg det knappast ut när då 28-åriga ägaren och keramikern Åsa Orrmell tillsammans med två vänner tog över fabriken i slutet av 1980-talet. Den var närmast en ruin, hade varit nedlagd två gånger under 1900-talet och inte använts på ett par år. Den stora koleldade rundugnen var densamma som när fabriken byggdes 1864.
– Ingen tyckte att det här var värt att förvalta. Traktens ungdomar hade krossat alla fönster. Det första vi fick göra var att lägga om taket, säger hon.
– Men det var för bra för att få förfalla. Jag är för förnyelse och kreativitet. Men jag är också för att berätta om vad som har varit. Om fabriken revs skulle man kunna gå här i dalgången utan en aning om hur viktig stengodsleran varit för bygden. Det skulle bara bli en vacker promenadväg.

I fabriksboden säljs saltglaserade kannor, krus och skålar av samma snitt som alltid drejats här. Bredvid dem står ett par samtidsmodifierade varianter. En kruka har tapphål för bag in box. En nätt skål har fått storleken anpassad till flingsalt och wasabi. Men stengodsleran förenar. Den kommer från trakten. Till för några år sen var den till och med uppgrävd på tomten, ungefär där den grusade parkeringen ligger idag.
– Jag har hört den kallas för stengodslerans rolls-royce, säger Åsa Ormell och funderar över hur hon ska beskriva den, hur den känns i händerna.
– Stadig och stabil men ändå mjuk och behändig.

Men det sista av vallåkraleran som grävdes upp på 1970-talet har nyligen tagit slut, om man bortser från den som ligger kvar i den gamla slambassängen för att besökare ska få ett hum om hur det var förr. Och att bryta ny är inte aktuellt. På senare tid har Åsa Orrmell istället använt en lera från Ekeby, dryga milen bort, men är nu i valet och kvalet inför hur hon ska göra framöver.
– Borde jag ge upp den skånska naturleran och köpa utländsk lera istället? Finns det ett egenvärde med att leran är lokal? Kan man säga att Wallåkra stenkärlsfabrik är ett stycke levande industrihistoria om leran inte är från trakten?

Hon resonerar fram och tillbaka.

Och man kunde tro att rålera från en och samma åder skulle gå på ett ut. Men beroende på var den grävts upp och vilka skikt som kommit i dagen kan den ta sig väldigt olika ut när den med tiden bränns. En gång var leran berg. Och analyserar man den in till minsta beståndsdel kan man berätta om just de bergen. Om att det i trakterna av skånska Ekeby en gång i tiden låg granitklippor. De har genom årmiljonerna vittrat ner till en typ av lera som är ganska järnrik. Den som istället gräver i trakten av Bjuv, kommer att hitta det leriga resultatet av nervittrade fältspatsrika bergarter, med lite järn men mycket aluminium. Den leran blir ljus vid bränning och har ofta använts till eldfast tegel.

Då, för 180 till 200 miljoner år sedan, när den svenska stengodsleran började avlagras var det tropiskt varmt i det som med tiden skulle komma att bli Skåne. I det fuktiga floddelta där Vallåkra med tiden skulle byggas, vajande kottepalmer och stegade sex meter långa, köttätande och tuppkamsförsedda dilophosaurus omkring. Tretåiga jättefotavtryck från den dinosaurien hittades i ett lertag på 1970-talet och ett av dem ägs idag av kungen.
– Tänk om vi kunde få låna det avtrycket och visa det här på fabriken. Tänk vilka perspektiv vi skulle kunna förmedla, säger Åsa Orrmell.

För det är just perspektiven hon är intresserad av. Det är därför hon driver fabriken på ett vis som liknar 1800-talets, och har låtit återuppbygga den tropikhjälmslika rundugnen till en kopia av den ursprungliga. Genom stengodstillverkningen vill hon berätta om det som varit, men också prata formhistoria.
– Om kärlen har skuldror eller är raka beror ju på de ursprungliga användningsområdena. Det är ingen slump. Krukor där man ville lägga ner saltad fisk, krävde större öppningar. Kärl för syrning av exempelvis grönsaker fick en mindre öppning, för att syret inte skulle komma åt.

Det brukar gå åt ungefär sju ton kol. Och från lantmannahandeln i byn har hon köpt 70 kilo koksalt.

Det står sådana krukor på hyllorna i butiken. Färgen skiftar i olika bruna toner.

Nyanserna har till stor del med leran att göra, med berget den en gång var, men också annat spelar in. Som var keramiken stått under bränningen, hur lågorna slagit, hur tjock saltglasyren blivit, hur mycket järn som lockats fram ur leran under reduktionen – alltså när syretillgången strypts i ugnen – och hur snabbt ugnen svalnat innan den igenmurade ugnsöppningen plockats ner, tegelbit för tegelbit. För rundugnen i Vallåkra, stor som ett litet sovrum, tar det två veckor att komma ner under hundra grader efter bränning.
– Det har gått tjugofem år sen vi brände första gången. Men det är fortfarande lika spännande att öppna ugnen!

Fast det gick illa till en början. Hon berättar med ett snett leende om premiärbränningen för ett kvarts sekel sen. Då visste de inget om stenkol och hade fått usel andrahandssortering, så det tog hur lång tid som helst att komma upp i temperatur. Och när de öppnade ugnen såg inget ut som de väntat sig.
– Godset var inte brunt, utan fullkomligt metalliskt. Det såg ut som folie. Det hade varit för lite syre i ugnen under bränningen.

En hel del av keramiken hade dessutom spruckit, utöver all som redan gjort det under torkningen.

De lärde sig den hårda vägen, konstaterar hon och berättar om den chamotte som de idag blandar i leran innan de drejar – pulvriserad keramik som gör att det som bränns inte krymper lika mycket. Dessutom har de idag fullständig koll på hur de ska torka leran. Och så »drar« de klösen, det vill säga lägger lerfjällen lite till rätta innan de slår fast klumpen på drejskivan. Effekten blir ungefär som när man brer ut en kortlek på bordet. De platta lerpartiklarna tippar ner mot varandra, lerstrukturer ändras och kärlen spricker mindre lätt. Kinkiga leror kan behöva lite specialbehandling.

Nu laddar hon inför en ny bränning. Den blir av inom en månad. Det ligger korpsvarta högar med stenkol nedanför ugnens sju fyrhål, redo att skyfflas in varje halvtimme under tre dygns tid. Det brukar gå åt ungefär sju ton kol. Och från lantmannahandeln i byn har hon köpt 70 kilo koksalt. Den kommer hon ösa in i ugnen alldeles i slutet av bränningen, för att saltångorna tillsammans med lerans kvarts och aluminium ska bilda den karaktäristiska saltglasyren.

Den som passerar fabriken i den vevan, då ugnsluckorna också stängs och syretillgången stryps i ugnsrummet, ser en dramatisk eldkvast spruta upp ur fabriksskorstenen – idag precis som för 150 år sen. Det är finalen.

Kanske är det finaldags också för skånsk stengodslera. Den används visserligen fortfarande och på sina håll har keramikindustrin stora lager. Dit hör de 20 000 ton som ligger på en vittringsplats i skånska Ekeby. Men i dagsläget bryts ingen ny i Sverige. Och hur det blir framöver är osäkert.

Men Fylelerans framtiden är i varje fall säkrad en tid framöver. Sen vet man inte vad som händer. Fast Eva och Åke Nobling tar det med viss ro. Leran har varit hotad också förr, inte minst när de bestämde sig för att ta över beredningen på 1990- talet – att krossa, slamma och sikta leran, pressa bort vatten och luft, för att åstadkomma rätt slags arbetsvänliga konsistens. Då hade Fyleverkens dåvarande ledning bestämt sig för att sluta bryta ny lera. Det lönade sig inte längre.
– Men vi ville fortsätta arbeta med leran. Den har en så bra stadga när man drejar och känns skön mot händerna. Och vi tyckte om den sandgula skärv den får efter bränning.

Så de övertog Fyleverkens maskinpark. Sen när dagbrottet bytte ägare, köpte de lerlagret. Det består av olika slags skikt, och för ett år sen började ett av dem sina. Det var i den vevan som de kom att tänka på den övergivna lerhögen, den som innehöll precis de leringredienser som de behövde för att fortsätta bereda leran. Fast vägen till övertagandet visade sig både plågsam, lång och snårig. Men snart stjälper långtradarna av leran hemma på gården.
– Nu räcker Fyleleran ungefär till 2030 för de flera hundra som använder den idag, säger Åke Nobling. Sen måste mer grävas upp. I dagsläget vill markägarna inte låta oss göra det. Men, säger han med visst hopp i rösten; om femton år kanske Fyleverken har nya ägare?

Malin Vessby är Hemslöjds chefredaktör med förkärlek för lera. Hon är keramikerutbildad på både Capellagården och Konstfack.
Jesper Klemedsson är frilansfotograf med rötter i skånsk mylla. Men oftast riktar han fokus mot Latinamerika.