Det var sommaren 2021 och Emma Andersson var gravid med sitt andra barn. Enligt mödravårdskontrollerna verkade allt som det skulle, men Emma hade en känsla av att något inte stod rätt till.
– Jag trodde inte att det var något som levde och jag minns att jag började gråta vid ultraljudet när barnmorskan sa att allt ser bra ut, berättar Emma som fick lugnande besked som gjorde att oron släppte.
Bära nära
Vad händer när det som inte får ske ändå sker? I sorgen efter ett förlorat barn mötte Emma Andersson ren omtanke från människor hon aldrig träffat och hämtade styrka i sin egen skaparkraft.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här

Men i efterhand har hon undrat över hur mycket kroppen visste om det som sedan skulle ske.
En högsommardag i vecka 38 började Emma må dåligt och insåg att nu hade nog förlossningen startat.
– Men när vi kommer in säger de att ingen förlossning är på gång. Varför har du så ont?
Det visade sig att Emma hade akut blindtarmsinflammation och måste operas, och barnet behövde tas ut eftersom det låg i vägen. När hon skulle göras i ordning inför operationen togs CTG-apparaten som mäter barnets hjärtljud bort en kort stund.
– Så i min journal är det ett glapp på 20 minuter när de inte kontrollerar hjärtfrekvensen, berättar Emma.
När den sedan sattes tillbaka kallas snabbt en barnmorska in och flera läkare kom springande.
– Då vet man att det inte är bra, men hoppet är trots allt det sista som överger en, säger Emma och berättar att allt sedan tystnade.
Det blev stilla i rummet. Personalen stannade upp i det de höll på med och barnmorskan satte sig hos Emma.
– Hon klappade mig försiktigt och sa: »förlåt, men det hörs inte längre några hjärtljud«.
Någonstans under de tjugo minuter som just gått hade Emmas dotter dött i magen.
Efteråt fick Emma och hennes sambo Ibich veta att deras dotter Hilda hade kromosomavvikelsen trisomi 18.
– Det kallas också Edwards syndrom och är inte förenat med liv. Så hon skulle inte ha överlevt, säger Emma och funderar en stund innan hon fortsätter:
– Det är både en tröst och inte. Jag har ju med mig känslan av hur hon levde i magen och hur fin hon såg ut, så det är svårt att förstå att det var så.

När ett litet barn dör i samband med förlossningen blir inget som det var tänkt. Alla involverade kastas in i en situation som är bortom det som skulle ha varit. Barnmorskor, undersköterskor och läkare får roller och uppgifter som de vanligtvis inte har och för föräldrarna är situationen kaotisk och helt oväntad. Ändå upplevde Emma och Ibich ett stort stöd av alla runt omkring.
När Emma hade opererats och Hilda tagits ut, lades hon som alla bebisar på Emmas bröst. Instinktivt höll Emma om henne.
– Jag ville skydda henne och höll henne i flera timmar på uppvaket. Hon var varm väldigt länge innan personalen hämtade henne.
Utanför livmodern börjar nedbrytningsprocessen av barnets kropp direkt. Därför har förlossningsavdelningarna en speciell babylift, den kallas Cubitus Baby och har fickor för kylklampar som gör det möjligt att hålla barnet kallt. Den ger föräldrar och familj tid att se och ta in sitt barn. Att knyta an och ta farväl, att pyssla om och visa omtanke. Både forskning och erfarenhet visar att den tiden är viktig för att förstå vad som hänt och kunna bearbeta det.
Personalen hjälpte Emma och Ibich att klä på Hilda. Hon fick en body som Emma hade sytt av en av sina egna tröjor och en mössa i samma tyg. På Hildas fötter trädde de små spiralstickade sockor av växtfärgat garn.
– Hon blev direkt omgiven av handgjorda saker, vilket kändes fint för mig som alltid hållit på med hantverk, säger Emma som vid den här tiden jobbade som utvecklare av slöjd och konsthantverk i Halland.

Personalen tog också hand om Hilda för att Emma och Ibich skulle få sova en stund och när de kom tillbaka med henne var hon insvept i en gräddvit filt av fluffig ull. Emma kände direkt igen den.
– De la henne i min famn insvept i den här mjuka filten. Det var så fint och omsorgsfullt gjort. Hon insåg att hon hade sett sådana filtar på en utställning.
– Är det här ett projekt sa jag, berättar Emma och ler åt sitt ordval som stod i stark kontrast till lilla Hilda i den mjuka filten.
Hon fick veta att filten var framtagen av en textilkonstnär som hette Birgitta Nordström och att den mycket riktigt var en del av ett projekt. Ett forskningsprojekt där Birgitta Nordström under flera år hade undersökt om – och i så fall vilka slags – filtar som kan behövas på sjukhus och förlossningsavdelningar när ett litet barn eller foster dör. Studien hette » I sin linda« och pågick under 2017-18. Efteråt ville personalen på det sjukhus där Emma födde Hilda fortsätta att använda svepefiltarna.
När Emma såg Hilda, varsamt lindad, upplevde hon att filten skapade fokus och stillhet.
– Den såg tjock och gosig ut men var väldigt lätt. Jämfört med allt det sterila omkring oss med Västra Götalandsregionens blå logga på, var den väldigt enkel. Den tog bort rörigheten runt omkring.
Nu i efterhand kan hon sammanfatta känslan som filten gav.
– Det var ju som att alla hade tänkt på mig, innan jag ens var där. Alla hade redan planerat för vad gör vi när det här händer.
– Här kom ren omtanke. Det var vad vi kände.

En stor känsla av tacksamhet vällde upp. Hon kände att hon ville tacka Birgitta Nordström, en främmande textilkonstnär som inte visste något om henne eller hennes familj, för den omtanke som filten uppenbarade. Sedan dess har de haft kontakt och Emma fick veta att filten hade vävts av textilföretaget Ludvig Svensson som en del i den studie som Birgitta Nordström hade gjort på tre sjukhus. Barnmorskor och undersköterskor hade använt filtarna under ett och ett halvt år och senare svarat på frågor och beskrivit sina upplevelser av filtens betydelse.
– De beskrivningarna bildar en slags stomme för min fortsatta forskning, berättar Birgitta Nordström från sin ateljé på Hönö i Göteborgs skärgård.
Studien »I sin linda« visade nämligen att filtarna behövs och efterfrågas men också att kunskapen om deras betydelse behöver fördjupas.
Birgitta gör en snabbspolning tillbaka till den allra första trevande starten, då hon för första gången närmade sig frågan om filtar till barn som dör i samband med förlossningen. Behövs de och hur ska de i så fall vara? Svaret blev att handväva det vackraste hon kunde vilket Hemslöjd skrev om i ett reportage 2015, då Birgitta var licentiatdoktorand vid Göteborgs universitet.
– De filtarna hade ett uttryck som baserades på mina egna estetiska preferenser. De var ljusa och skimrande och oerhört vackra, säger Birgitta och slår sedan fast:
– Men det vet vi ju hur det är med det vackra. Det kan skifta – och ska skifta. Det är ett tilltal som varje individ svarar olika på.

Filten behövde kunna tillverkas i större skala och de handvävda proverna ledde fram till en maskinvävd filt, den som Emmas dotter Hilda fick. Sammanlagt 200 sådana har delats ut sedan 2017.
När Birgitta Nordström påbörjade senare delen av sin doktorsavhandling 2022 blev hon kontaktad av Spädbarnsfonden, en ideell organisation för föräldrar och anhöriga som mist ett litet barn. Flera medlemmar hade hört av sig och berättat vad Birgittas filtar hade betytt för dem. Nu ville Spädbarnsfonden arbeta för att filtarna skulle finnas på alla förlossningsavdelningar i hela Sverige. Via organisationen fick Birgitta medel för att ta fram ett nytt material till fler filtar.
– Grunden i den nya formgivningen blev praktiken så som vårdpersonalen beskrivit den. En lärdom var att det är bra att filten är anonym och lågmäld.
En annan var att många barnmorskor efterfrågade en stadig kvalitet, som samtidigt behövde vara följsam.
– Därför är det en dubbelväv med anbindepunkter. En korskypert i tunn ull i det lager som är närmast barnet och en satängbindning med variationer i ull och rami i det yttre lagret. För den vävtekniskt intresserade är det en ganska intrikat väv. Men när man ser den, så syns det inte, säger Birgitta.
Hon tog även med sig att ullen är viktig.
– Det döda barnet måste hållas kallt för att ge föräldrarna tid, säger Birgitta.

Där kommer ullens förmåga att både värma och isolera in.
– Vi hör ju ofta att det ska gå fort i förlossningsvården. Man åker in och sedan snabbt hem. Men det upphör i den här situationen. Då är tiden det enda som finns. Och när du håller ditt döda barn i famnen i en filt av ull, värms filten på utsidan av förälderns kroppsvärme, men på insidan isolerar den så att kylan bevaras.
Under 2023 vävdes 260 meter av den nya kvaliteten upp. De kommer räcka till ungefär 400 nya filtar. När Birgitta är färdig med avhandlingen som hon kallar »Famna, hålla, linda« kommer filtarna inte längre vara hennes projekt. Då tillhör det Spädbarnsfonden som kommer fortsätta att samla in pengar och arbeta vidare för att filtarna ska kunna komma ut på så många sjukhus som möjligt. Exakt finansiering är inte klar.
– Som förälder behöver man den. Det är en instinkt att vilja bädda in sitt barn, säger Emma om situationen som filtarna, efter mer än tio års forskning, förhoppningsvis i framtiden kommer finnas i.
Hon och Ibich lämnade sjukhuset efter fyra dagar och åkte hem till storebror Tage. Det var sommar och de var sjukskrivna.
– Vi fick jättemycket hjälp av familj och grannar. Men när alla hade börjat jobba efter semestrarna uppstod ett slags tomrum. Det enda vi skulle göra var att planera begravningen.

Att gå ut på stan och leta efter begravningskläder kändes omöjligt. I stället kom Emma fram till att hon skulle sy en klänning och köpte ett grönt linnetyg.
Det blev en enkel modell, med fickor och tryckknappar framtill.
– Mest för jag tycker det är så tråkigt att sy knapphål, säger Emma med ett skratt och håller upp klänningen framför sig.
På sjukhuset hade personalen hjälpt henne att göra gipsavtryck av Hildas fötter och de pockade på uppmärksamhet.
– Vi tyckte att de här små fötterna var så fina och först tänkte jag att jag skulle tatuera mig, säger Emma men konstaterar direkt att det hade hon aldrig vågat, hon är alldeles för spruträdd.
– Och var på kroppen skulle en sådan tatuering sitta?
Frågan rymmer en större dimension; den om hur hon skulle bära sin erfarenhet vidare.
– Det har jag pratat med andra mammor om: kommer jag bli den som förlorade mitt barn. Det kändes redan som att det nästan stod skrivet i pannan. Då sa min sambo; du kanske kan brodera istället?
Så blev det. I vänster ficka broderade Emma Hildas fotavtryck. Hon vänder ut och in på fickpåsen och visar. Med täta förstygn i grönt broderigarn finns två små fötter avbildade. Tio runda tår, vecken i fotsulorna, alla detaljer framträder.
– Det blir väldigt taktilt, särskilt tårna. När jag stoppar handen i fickan känner jag dem mot mitt ben.
Klänningen bär hon ofta. Enda gången den fått hänga i garderoben var när hon var gravid med Tages och Hildas lillebror Svante. Med tiden har färgen bleknat och tyget mjuknat.
– Jag ville inte att den skulle bli något som bara användes på begravningen. Så jag använder den gärna, speciellt när jag känner att jag behöver kraft eller ska våga något.

Hon har burit den på lönesamtal och första dagen på jobbet efter sjukskrivningen. När som helst kan hon stoppa handen i fickan och känna fotavtrycken.
– Numera tycker jag att det är en fin påminnelse. Jag tycker ju om att bli påmind om henne. Genom broderiet är hon med på sitt sätt. Hon blir fysisk, hon finns.
– Och klänningen… jag bär ju den. Det blir som en omfamning.