Porträttet

Varsamt

Birgitta Nordström har tagit fram de allra vackraste och mjukaste filtar till barn som dött vid födseln. Från början vävde hon dem för hand, men med tiden har industrin fått ta över. Det har visat sig att de värmande filtarna behövs.

Text Liv Blomberg
Foto Nicke Johansson
25 mars 2015

Vad händer när en människa dör?

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Den frågan löper som en vit tråd genom Birgitta Nordströms konstnärskap. I över 20 år har hon arbetat med de textilier som vi använder oss av i dödens närhet.

Birgitta Nordström, textilkonstnär

Född 1963, uppvuxen i Göteborg och Stockholm med en vävande mormor på Hönö och en vävande farmor på Rörö utanför Göteborg. Utbildad på Högskolan för design och konsthantverk, förberedande konststudier, litteraturvetenskap och samhällskunskap. Jobbat som kallskänka och matros bland annat. Bor med man och två barn på Hönö. Just nu tjänstledig från en tjänst som lektor i textil konst på HDK för att slutföra en licentiatexamen i konstnärlig forskning.

I ateljén på Hönö i Göteborgs skärgård ligger åtta hopvikta, handvävda bårtäcken i väntan på användning, och snart kommer 250 meter tyg på rulle att ockupera hela golvet. Det ska bli svepefiltar till barn som dött vid eller precis före födseln.

Den första provlängden har redan kommit och Birgitta står vid det höga arbetsbordet och klipper till kvadrater av det vita tyget. Hon ska lägga sista handen vid dem, filta dem riktigt mjuka och sy kanterna innan de är redo för att tas med ut i världen.

Små och gräddvita ligger de färdiga på bordet, med en svagt glänsande tråd som smyger sig runt kanten. Ena sidan av de dubbelvävda filtarna är ullig och varm, den andra påminner om en fint krusad vattenyta, vävd med ett inslag av merceriserad bomull som skimrar svagt i ljuset.

Om två veckor ska Birgitta Nordström möta barnmorskor och förlossningsläkare på Danderyds sjukhus i Stockholm och få veta om de behöver filtarna där.

Birgitta Nordstöm framför ett vid fototillfället upphängt bårtäcke. Hon väver sina bårtäcken för hand och färgen är alltid vit, för att inget ska ta uppmärksamhet från känslan i tyget.

Ute regnar det. De runda grå hällarna utanför ateljéns fönster dryper våta och olika nyanser av grått sträcker sig från bergknallarna över ett gammalt naket hagtornsträd, via slånbärsbuskar mot en glimt av havet. Här på Hönö bor och arbetar Birgitta Nordström. Just nu är hon mitt uppe i ett forskningsarbete vid Göteborgs universitet. Hon har kommit halvvägs till en licentiatexamen och är en av fyra i hela Sverige som ägnar sig åt det ganska nya fältet konstnärlig forskning inom ämnet konsthantverk. Svepefiltarna som hon snart ska ta med på tåget upp till Stockholm utgör en del av det arbetet, tillsammans med ett vävt bårtäcke som hon broderat med trådar från återanvända kyrkotextilier från Kortedala församling och en biskopskåpa som hon gjort till Göteborgs biskop Per Eckerdal.

Hon är inte speciellt kyrklig själv, säger hon, utan har genom arbetet lärt sig allt mer om kyrkan, dess traditioner och sakral konst. Men att hon hamnade där bland kyrkans textilier kan hon tacka fem vita bårtäcken för, som hon hade med på sin examensutställning på Röhsska museet i Göteborg i mitten på nittiotalet.
– Jag har alltid intresserat mig för svepningar och lindandet kring kroppen, och hade tidigt ett stort intresse för existentiella frågor och döden men inte kopplat till just begravning. Inför examensutställningen fördjupade jag mig i bårtäcket, dess historia och hur det kunde vara utformat. På utställningen kom sedan en besökare fram till mig. Och hon var väldigt precis, hon sa: Jag ska dö om tre månader, kan inte min dotter få ringa när det är dags?
– Fastän jag hade jobbat så mycket med täckena, var jag oförberedd. Jag var inte där. Men hon såg till att jag hamnade rätt, vid begravningen där tyget används och det faktiskt hör hemma.

Sedan dess har hon arbetat mycket med frågan vad ett bårtäcke är.

De som hon väver är vita, skimrande, tunga. Skira silkefibrer som möter grövre lintrådar och bomull. Ull i undre lagret. En pärlemorknapp. Små droppliknande fransar som likt tårar hänger längs kanten. Nästan varje månad hör människor av sig till henne och frågar om de får hyra eller låna ett täcke. I utdragssoffan i ateljén ligger flera stycken, noggrant hopvikta.

Närbild på ett av Birgitta Nordströms bårtäcken

Här i soffan brukar också den som kommer för att hämta ett sitta och dricka kaffe. De pratar och Birgitta brukar uppmana den som mist en anhörig att själv ta del av förberedelserna för begravningen, så långt det är möjligt.
– Först, när jag började väva bårtäcken tänkte jag på dem som ett visuellt porträtt av människan. Det skulle vara något vackert och omslutande att titta på. Jag tänkte på tyget som följer oss människor genom livet och är oss så nära, hudnära.
– Men sedan, efter flera år, fick jag en djup insikt: Det väsentliga med ett bårtäcke är att bädda, att vika upp, lägga över och släta ut. Att göra dessa vardagliga, bekanta gester i en situation som är obekant för de flesta av oss. Att en sista gång få visa omsorg.

Från att se till att röra. Där finns också delvis svaret på varför just den vita färgen löper som en tråd genom det som Birgitta gör.
– För mig har det vita något med ursprunglighet att göra och har man som jag gått från visualitet till taktilitet så kan ingen färg bättre än den vita, säga något om strukturen i tyget. Det handlar om små förskjutningar i skuggor och ljus som visar sig i det vita.

Att Birgitta började väva svepefiltar beror på sätt och vis också på bårtäckena. För sju år sedan var hon inbjuden till en konferens i Australien på temat hälsa och konst. Med sig hade hon just ett av sina bårtäcken. Hon höll en kort presentation och berättade om tankarna kring täcket, om i vilket sammanhang det användes. Efteråt fick hon en fråga.
– Det var en förlossningsläkare som kom fram till mig och sa att »jag skulle behöva filtar till det ögonblick när vi gjort allt vi kan men inser att det här kommer inte att gå. Då barnet dör och orden inte räcker till. Tänk om jag hade en filt att räcka över. Kan du väva sådana?«

Birgitta reste hem och det tog ganska lång tid innan hon kunde ta sig an det som läkaren bett om.

Hela mitt vävprojekt handlar om att skapa mellanrum mellan ett lager och ett annat. Det är luften som är magin i detta, mellanrummet mellan trådarna.

Först några år senare var hon redo att pröva. Genom Göteborgs universitet fick hon möjlighet att göra ett konstnärligt utvecklingsarbete och bestämde sig för att frågan från den australiensiska förlossningsläkaren skulle bli utgångspunkt. Och då infann sig nästa: Vad är väsentligt när du ska väva en svepefilt till ett litet barn som inte hunnit börja sitt liv än, som bara precis är i sin linda?
– Jag kände att jag var tvungen att närma mig det varsamt. Det är inte mina erfarenheter. Att förlora ett barn vid födseln är inte nära och det händer inte alla. Det är ett eget rum. Ett trauma, ett sorgens rum. Har jag ens tillträde till det? Det handlar också om att bli trovärdig som konstnär. Jag funderade mycket på hur det rummet kan beträdas.

Och sättet blev att väva det vackraste hon kunde. Hon kallade arbetet just I sin linda.

Tillsammans med en kollega från HDK, Marianne Davidsson, handvävde Birgitta de finaste filtar hon kunde tänka sig. För att nå dit krävdes mängder av prover som resulterade i 18 variationer i tuskaft, kypert och satäng, de flesta i dubbelväv.

De 18 små filtarna ser alla olika ut. Det är tunna, skira bindningar där trådarna ibland ser ut att sväva ovanpå bottenväven. Materialen är lin, ull, silke och bomull. Birgitta har experimenterat med satängbindningens växelverkan mellan varp och inslag, hon har skapat våffelrutiga filtar och vågiga. Och variationer i tuskaft och kypert där bomull möter ull och skapar kontrast mellan en varm, mjuk insida och en skimrande, skyddande utsida.

Handvävda provlappar från Birgitta Nordströms konstnärliga forskningsprojekt, som med tiden utmynnat i maskinvävda svepefiltar.

Efter nära två års experimenterande med bindningar, mönster och material har filtarna ställts ut i olika sammanhang.
– Jag ville visa de här filtarna på så många platser som möjligt för att få kontakt med människor som har varit i situationen, föräldrar, barnmorskor, läkare och präster. Behövs de här, tror ni att det finns ett behov? Jag fick så pass många indikationer på att visst, väv, bara väv och kände att ja, de behövs.

När hon sedan fick en fråga från Göteborgs Slöjdförening, i samarbete med HDK och Röhsska museet, om hon ville ansöka om att göra en licentiatexamen kände hon att filtarna var ett möjligt projekt att forska kring.
– Men då fick jag inse att jag inte kan väva själv om filtarna ska spridas till sjukhus och ges till föräldrar som gåva. Vem skulle finansiera ett handvävningsprojekt av det slaget?
Nu har olika stiftelser gett bidrag för att det ska gå att göra en industriell produktion.

Ateljén går i samma ljusa toner som Birgitta Nordströms formspråk: »För mig har det vita något med ursprunglighet att göra.« Hon är intresserad av spelet mellan skugga och ljus. »Ingen färg kan bättre än den vita säga något om strukturen i tyget«, menar hon.

Så efter att ha arbetat med de handvävda prototyperna i nära fyra år fick Birgitta Nordström börja om. Hon beskriver det som att vara naken. Handvävningen och helt fria konstnärliga beslut hade fram tills nu varit hennes sätt att arbeta. Hon tog kontakt med företaget Ludvig Svensson AB som har digitala jacquardvävstolar och som kan producera den stora mängd tyg som skulle bli nödvändig.
– De sa ja, vi stöder projektet, här är våra material! Och så gav de mig en låda full med garner ur sin produktion. Men de är då inte framtagna för att i första hand filtas. De är överhuvudtaget inte framtagna för att vara mjuka. Det är hårt tvinnade trådar som ska bli möbeltyger för offentlig miljö. Jag fick ramförutsättningar där jag inte valt materialet själv och det är kanske första gången jag jobbat så.

Hon började experimentera på den digitala trådstyrda vävstolen på HDK och fick tänka helt nytt. Hon vävde och vävde och blev bara mer och mer förvirrad.

En rulle med tyg har just anlänt från fabriken. Filtens storlek har Birgitta Nordström kommit fram till i
dialog med BB Stockholm på Danderyds sjukhus.

Hur skulle det vara: tätt, glest, bomull, lin?
– Tack vare forskningsprojektet var det möjligt att ge mig hän så här. Det var en sådan utmaning att i bindningen hitta mjukheten, att hitta luftfickor. Hela mitt vävprojekt handlar om att skapa mellanrum mellan ett lager och ett annat.
– Och tittar man på ullen så består ju de fibrerna av fjäll som hakar i varandra och där uppstår pyttesmå luftfickor. Det är luften som är magin i detta, mellanrummet mellan trådarna, det är där det sker.

Efter ett par månader var hon framme vid en kvalitet där hon kände att kanske, kanske går det så här. Ullvarp och tre sorters inslag i olika lager. Inslaget till bottenväven är en blandning av ull/viscose och vävs i kypert, mellanlagret en osynlig bindetråd som skapar den vågkrusade utsidan. Det övre lagret vävs i tuskaft och har inslag av merceriserad bomull som ger glans.

Den slutgiltiga strukturen uppstår sedan när väven tvättas och ullen krymper. Birgitta har en gammal tvättmaskin hemma hos sig, en sådan som styrs med en spak.
– Det var nästan tack vare den som vi köpte det här huset, säger hon skämtsamt.

Med hjälp av maskinen kan hon pröva sig fram till exakt lagom nivå på filtning. Hon tvättar sina vävar i maskinen och testar sig fram genom att stoppa efter tre minuter, tio minuter, tolv minuter tills hon når precis den grad av filtning som hon eftersträvar. Tyget som ska bli svepefiltar är dessutom först filtat på fabriken och krympt med tio procent. När Birgitta sedan klippt till, repat upp kanterna och sytt på kanttråden tvättar hon det igen i sex minuter, den tid hon kommit fram till. Då krymper det en sista gång och får sin slutgiltiga mjukhet.

Och nu står det klart att filtarna kommer att röra sig ut i världen. I slutet av januari var Birgitta uppe på Danderyds sjukhus och träffade barnmorskor och sjukhuspräster.
– Jag träffade chefsbarnmorskan och vi pratade om hur filten kan användas och hur stor den ska vara. De jag hade med mig var lite för små. Tillsammans ska vi nu utforska hur filten ska se ut, hur den ska användas och vad den kan ha för betydelse. Det är de frågor som min forskning söker svar på. Det jag gör nu tillsammans med BB Stockholm på Danderyds sjukhus kan komma att ligga till grund för att filten i framtiden kanske vävs på ett helt annat sätt. Och ska det här fortsätta någon gång utan mig så finns det här som ett underlag.

Inne i ateljén på Hönö lägger Birgitta Nordström sista handen vid varje maskinvävd liten spädbarnssvepefilt genom att välja ut en unik tråd till var och en, och försiktigt sy fast den runt kanten. Tråden väljer hon ur sitt lager med silke, lin och bomullsgarner.

Men det måste få växa som ringar på vattnet, genom att människor hör av sig och säger att de har ett behov.
– Visst kan jag lyfta luren och ringa men jag är oerhört angelägen om att ingen ska missuppfatta mina motiv. Att någon ska tro att det är en entreprenör som ringer och vill kränga produkter. Det är min största farhåga, för det är inte alls vad mitt forskningsprojekt handlar om.

På BB Stockholm ligger nu tjugo noggrant hopvikta filtar och sjukhuskyrkan har också bett om att få några stycken.

Men hur blev det med den australiensiska förlossningsläkaren vars fråga satte igång hela arbetet. Kommer också hon att få filtar till sitt sjukhus i Melbourne?
– I november förra året var jag där igen på en ny konferens. Jag åkte dit med en önskan om att få kontakt med den här läkaren. Jag kommer inte ihåg vad hon heter och det finns tre möjliga sjukhus som hon kan jobba på. Men jag höll i en presentation som jag kallade »Till en okänd läkare i Melbourne«. Hon var inte där, i alla fall gav hon sig inte till känna. Däremot kom en kvinna som organiserade konferensen fram och sa: »Jag tror jag vet vem det är, för jag var med när du kom första gången.« Så, avslutar Birgitta, det finns ett spår utlagt.­

25 mars 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy