Bara dåliga kläder

I de flesta delar av Sverige regnar det mellan 150 och 200 dagar om året. Det är nästan hälften av årets dagar. Vi som bor här har bara två val: flytta söderut eller skaffa en rejäl regnjacka.

Text Maria Diedrichs
29 maj 2013

»Det finns lika många typer av förment vattentäta plagg som det finns strån i denna groteska japanska dräkt. Men det enda plagg som lever upp till påståendet om att vara regntätt har i själva verket levt upp till det i tusen år och mer. Det är den rishalmsvariant som bärs av japanerna«.

Halm Bilden är tagen i en studio i Kobe i Japan cirka 1906. »Country style« har någon skrivit på kortet. Foto: University of Washington libraries

Så inleder den amerikanska tidskriften Popular Science Monthly i juli 1916 en genomgång av de senaste uppfinningarna på regnklädesfronten. I Paris bär de moderiktiga en regnrock som sägs vara mycket effektiv så länge bäraren undviker eld. Den är nämligen impregnerad med bomullskrut. En ny engelsk regnrock väger bara 4 kilo i torrt tillstånd, men dessvärre suger den vatten som en svamp. På en timme i regnet kan den absorbera mer än 2,5 liter vatten. Den japanska halmrocken däremot, är lätt, porös och värmer i kyligt väder. Dessutom, skriver Popular Science, fungerar den som kamouflage för de fiskare som bär den. När de sitter vid strandkanten ser de ut som en enda stor grästuva och fisken i vattnet anar aldrig oråd.

Regnrocken bär man utanpå sina vanliga kläder och bara om man måste. Så fort solen tittar fram tar man av den och hänger undan den. Just därför är det svårt att veta särskilt mycket om regnkläder genom historien. Människor väljer i allmänhet hellre att avbildas i finkläder än i regnställ. Men att söka skydd från regnet är en instinkt lika självklar som att söka svalka när det är varmt eller mat när man är hungrig. Att skaffa sig ordentliga regnkläder är någonting som alla från ismannen Ötzi (han valde också halm) till oss idag, måste fundera på.

De vackert mönstrade papperskläderna har inspirerat modeskapare som Issey Miyake till nytolkningar. Stråregnrockarna däremot har levt en lite mer undanskymd tillvaro.

Precis som Popular Science skrev 1916 har regnkläder av rishalm varit i bruk i Japan i över tusen år.

Exakt hur länge är svårt att veta eftersom halm inte bevaras särskilt bra arkeologiskt och eftersom människor när de ska avbildas helst väljer kläder som inte får dem att se ut som en grästuva. Vi vet iallafall att bruket höll i sig långt in på 1900-talet.

Petra Holmberg är intendent på Östasiatiska museet och inriktad på japansk textil och kläder. Hon tror att det var mest på landet, bland fiskare och bönder, som strårocken var populär.
– Japan var ett strikt klassamhälle under Edo-perioden 1600–1860. Klädseln var väldigt reglerad, precis som i Sverige, med olika förordningar om vem som fick ha på sig vad. I det sammanhanget tror jag att det var mest folk på landsbygden som använde den här typen av material.

Papper och halm Två bärare i regnkappor av rishalm transporterar en rökande dam, någon gång runt 1900. Halmkläderna var standard bland fattiga på landsbygden i Japan. Kvinnan som är klädd som en geisha bär istället ett paraply av oljat papper. Foto: Etnografiska museet.

I de urbana områdena, som i nuvarande Tokyo, som på 1700-talet hette Edo och var världens största stad med över en miljon invånare, valde man mer eleganta alternativ. Samhällets höjdare kunde välja mellan regnkläder av siden, bomull och importerad ull, men det mest prisvärda alternativet för medelklassen var regnkläder av papper.

Pappret impregnerades med persimonsaft och olja från tungträdet, den som i Sverige säljs under namnet Kinaolja. Det är samma blandning som användes för att impregnera de vackra målade pappersparaplyer som spred sig från Kina till Japan och som vi kanske mest förknippar med geishor.

Det visade sig vara få som saknade de stela och obekväma oljekläderna. Några av de gamla plaggen som hon hittade var så hårda att de stod för sig själva.

Pappersregnkläderna fanns i många olika modeller, från korta caper inspirerade av de många portugiser som besökte Japan under 1600-talet – till mer klassiska kimonos. Pappret fungerade antingen som det yttersta lagret eller som ett mellanfoder. Innerfodret var ofta vackert mönstrat, trots att bruket av en del färger och mönster var reglerade i lagen.
– Det var inte okej att vara för prålig. När shiborimönstrade tyger var förbjudna tog man de tygerna till underkläder. På avbildningar kan man se en kimono som fladdrar upp lite så det syns att personen har god smak men ändå lyder lagen och inte försöker utmana, säger Petra Holmberg.

De vackert mönstrade papperskläderna har inspirerat modeskapare som Issey Miyake till nytolkningar. Stråregnrockarna däremot har levt en lite mer undanskymd tillvaro. På landsbygden var de länge standard och Petra Holmberg tror att de kan ha varit i bruk så sent som till 1940-talet i vissa svåråtkomliga delar av japan.

Bomull och papper Japansk regnkappa från1800-talet. Kragen visar på influenser från europeiska kläder. Fodret är färgat med katazometeknik. Utsidan är indigofärgad och impregnerad med olja. Mellan tyglagren finns ett innerfoder av impregnerat papper. Foto: The Textile Museum, Washington, D.C.

Regnkläder av olika typer av strå är ingen specifikt japansk uppfinning. I Mexiko har man vävt regnkläder av palmblad, på Nya Zeeland och Hawaii av agaveliknande växter. Stråkläder har också förekommit i Europa – det finns bilder av portugisiska herdar iklädda vad som ser ut att vara en höstack – men förmodligen aldrig i Sverige. Här har vi istället förlitat oss på andra knep.

I Hemslöjd 6/2011 med tema Skinn berättade Helena Gjaerum om sin undersökning av vikingars sjökläder. Hennes teori är att vikingarna klätt sig i byxor och jackor av getskinn som garvats med en rårand i mitten för att stå emot vatten. Liknande kläder användes på sina håll i Norden ända in på 1900-talet, men de var förhållandevis dyra. Den mest utbredda varianten av regn- eller sjökläder har istället varit sydda av linoljeimpregnerat bomullstyg.

Ju fler lager linolja du stryker på desto stelare och tätare blir tyget. Förr hade man inget annat val än att göra tyget tätt när man stod ute på båtarna hela dagen med sjöar som bröt över en.

Det är knappast särskilt överraskande att de brittiska öarna stått i centrum för många uppfinningar när det gäller vattentäta kläder. Men det är faktiskt sjöfarten snarare än det ökänt regniga klimatet som är orsaken. På 1400-talet började brittiska sjömän impregnera sina segel med fiskolja. Oljade segel höll sig torra i regnväder istället för att tyngas ned av vattenmassorna. Av segelresterna började man sy regnkappor som höll även sjömännen torra och varma.

Linolja Anna-Karin Utbult Almkvist hittade fiskarkläder som blivit plåthårda av all linolja. Vid fotograferingen stod de för sig själva. Foto: Anna-Karin Utbult Almkvist.

I slutet av 1700-talet blev linolja den dominerande metoden för att impregnera både segel och kläder. Från de brittiska sjömännen spred sig bruket över Nordsjön till Danmark och till den svenska Västkusten.

I början av 1990-talet gjorde Anna-Karin Utbult Almkvist en stor utredning om fiskares kläder i Bohuslän under 1900-talet. Hon berättar att livet som fiskare på Västkusten var slitigt och ofta fattigt. Att köpa fabrikstillverkade gummerade kläder var det inte tal om när man kunde sy egna oljekläder till en mycket mindre kostnad.

Anna-Karins släkt kommer från Öckerö socken och på äldreboendet där hon sommarjobbade var hon omgiven av historier om hur livet på öarna förändrats.
– Jag hade både släktingar och bekanta som varit med hela vägen från det att man tillverkade allting själv till nutiden där man har moderna material och kan köpa det man behöver.

Efter att Anna-Karin gjort en dokumentation av fiskarnas kläder i Öckerö socken fick hon i uppdrag av hemslöjdskonsulenterna i länet att titta närmare på fiskekläder från hela Bohuslän. Det gällde inte bara regnkläder utan allt från underkläder, via stickade tröjor, till stövlarna och sydvästen. Anna-Karin knackade på i stugorna hos de äldsta ortsborna och vände upp och ner på kistorna i hembygdsgårdarna.
– Jag blev allra mest fascinerad av hur man lagat och lappat och vänt och vridit på plaggen. Det som jag ville titta på var många gånger just det som personerna jag intervjuade ville gömma undan. Det absolut finaste jag hittade var ett par hemvävda, handsydda långkalsonger som man hade lappat, lappat, lappat.

Anna-Karin fotograferade, samlade och antecknade historier. Det visade sig vara få som saknade de stela och obekväma oljekläderna. Några av de gamla plaggen som hon hittade var så hårda att de stod för sig själva.
– Det värsta var att de fick skavsår på handlederna för att tyget var så hårt. Och sedan fick de salt i såren. För att tyget inte skulle ligga direkt mot huden knöt de knopar med garn runt händerna.

Linolja Birgitta Eliassons oljekläder är mer bekväma än de gamla fiskarnas. Foto: Katja Ragnstam.

År 1935 reste en gubbe från Bohuslän till England där han köpte ett par gummibyxor. Sedan oljade han inga kläder mer. Det var ett av de första paren gummibyxor som nådde Bohuslän. En viktig anledning till att bruket med oljekläder dog ut var att hanteringen var så brandfarlig. När linolja torkar blir det varmt. Faktiskt så varmt att det kan självantända. Därför måste man vara väldigt försiktig när man oljar in ett tyg. Får det inte tillräckligt med ventilation när det torkar kan det ta eld. Och det gjorde det ibland. Anna-Karin Utbult Almkvist nämner branden som ödelade byn Hälleviksstrand 1905 som ett exempel.

I Lysekil bor Birgitta Eliasson som syr oljekläder som säljs på Bohusläns museum. Hon oljar in tyget fem meter åt gången, lägger det i blöt i linolja och terpentin, manglar det och hänger det på tork i en luftig maskinhall. Så länge tyget får ordentligt med luft under torkningen är det ingen fara. Och när tyget väl oxiderat kan man förvara det precis som vanligt. Birgitta räknar med att det kan ta en månad innan första strykningen är torr.

Kläderna som Birgitta Eliasson syr är inte lika stela som de oljekläder Anna-Karin Utbult stötte på under sin inventering. Men inte heller lika vattentäta. Birgitta förklarar:
– Ju fler lager linolja du stryker på desto stelare och tätare blir tyget. Förr hade man inget annat val än att göra tyget tätt när man stod ute på båtarna hela dagen med sjöar som bröt över en. Idag räcker det ofta att rocken håller dig torr när du går en promenad med hunden.

En fördel med en aningen mindre tät regnjacka är också att den andas naturligt. Birgitta har själv en oljerock som hon använder. Hon tycker om tyngden i plagget och att den slits vackert. Men hon är samtidigt kluven.
– Det är en gammal beprövad teknik som faktiskt fungerar men man ska inte vara fanatisk. Det finns en anledning till att människor valde bort oljetygen, säger hon.

Gummerade regnkläder uppfanns faktiskt redan 1823. Kemisten Charles Mackintosh var uppvuxen i Glasgow, en stad med runt 200 regndagar om året. När allt fler fick råd att köpa industriellt tillverkade gummikläder tog de över marknaden helt och hållet. Företagen Grundéns och Didrikssons som tillverkat oljekläder i Grundsund sedan 1911 respektive 1913, gick båda över till gummerat tyg på 30-talet.

Gummerat Alexander Stutterheim har erövrat modevärlden med handsydda regnkläder i matt gummibelagd bomullsväv. Foto: Stutterheim.

Det var just en gummerad regnrock som Alexander Stutterheim hittade i en lada i Roslagen för ett par år sedan. Den hade varit hans morfars. En enkel, klassisk modell med manchesterfodrad ståkrage.
– Den kändes jäkligt cool. Farbror Melker-stil, en sådan som nästan alla hade på 60-talet, säger Alexander Stutterheim.
– När jag kom tillbaka till stan letade jag efter en liknande rock men hittade ingenting. Det var bara gore-tex överallt och jackor som antingen fick det att se ut som om jag skulle klättra i berg eller spela golf.

Alexander bestämde sig för att producera 100 regnrockar som en hommage till sin morfar. Han ville höja modegraden, gjorde den inte lika vid och tältaktig som originalet, och la till ett foder och en kapuschong. Tillsammans med en mönsterkonstruktör, Kumi Edström Kawaji, skar han till den i blåvitrandig vaxdux hemma i lägenheten. Prototypen tog han till Syverket i Borås, där sömmerskorna som sydde upp rockarna numrerade och signerade var och en. Nu är det två år sedan de första rockarna blev klara.
– Det har verkligen gått undan. De första gick åt nästan på en enda dag. Då gjorde jag hundra till. Och sedan har vi lagt till fler färger, fler modeller, stövlar och raggsockor.

Uppenbarligen fanns det ett sug i samtiden efter snygga kvalitetsregnkläder. Idag är Stutterheim ett regnmodemärke med flera anställda och försäljning runtom i Europa, USA och Japan. Varför modebranschen inte brytt sig så mycket om regnkläder tidigare vet inte Alexander Stutterheim.
– Man har väl helt enkelt inte riktigt tänkt på att man kan vara fin i dåligt väder, bara försökt skydda sig emot det, säger han.

Stutterheims regnrockar är gjorda i en gummibelagd bomullsväv med tejpade sömmar. De är helt vattentäta och släpper varken in eller ut någon fukt. Även om det är lätt att skratta åt 1916 års regnkläder impregnerade med superlättantändligt krut, så innehåller även många av dagens regnkläder ämnen som man förhoppningsvis kommer att skaka på huvudet åt inom kort. Senare års undersökningar av regnkläder för barn har lett till indragna kollektioner och hälsolarm efter att man hittat såväl tungmetaller som hormonstörande ftalater i dem. Stutterheims regnrockar är fria från ftalater och lever upp till alla branschen standarder, men är trots allt behandlade med PVC, ett ämne som man enligt Naturskyddsföreningen helst ska undvika.

Linolja Fiskare från Västkusten avbildad på ett vykort. Mannen bär oljerock och sydväst över sina kläder. Foto: Bohusläns museum.

Finns det då ingen regnrock som håller dig torr och lagom varm, som andas men inte förstör miljön? Jo, den finns, även om den idag är nästan bortglömd. För precis som Popular Science Monthly skrev så har den funnits i över 1000 år.

En dag runt år 1689 var den japanska poeten Matsuo Basho på väg hem över bergen tillsammans med en kompanjon. Hösten höll på att bli vinter och ett strilande regn föll men poeten och hans vän var väl utrustade med regntåliga kläder. Det var däremot inte den lilla apan Basho fick syn på, som satt och kurade, genomblöt på en gren. I regnet på berget skrev Basho en av sina mest berömda dikter:

Första vinterregnet
Apan vill också ha en
Regnkappa av halm

Maria Diedrichs är Hemslöjds nyhetsredaktör och syns då och då cykla runt i en stor gul cape av miljöstörande PVC.

29 maj 2013

Vill du läsa fler artiklar om slöjd?

Prenumerera så får du tillgång till hela vår sajt.
Prenumerera

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy