En slöjdare i isen

Det är en människokropp.

Huvudet, axlarna och övre delen av ryggen har kommit i dagen. Resten är fortfarande begravd i isen. På marken noterar de några bitar hoprullat näver. Det måste vara en vandrare som råkat ut för en olycka, tänker de. De tar en bild, den sista i kamerans filmrulle. Sedan fortsätter de ned i dalen för att rapportera sin upptäckt till polisen. De har ingen aning om att de precis skrivit världshistoria.

Nästa dag anländer en polisman i helikopter för att hacka loss kroppen med tryckluftsborr. Han misslyckas. Ryktet om mannen i isen börjar spridas och flera klättrare tar sig dit för att försöka hjälpa till att bärga sin olycklige kollega. Först efter fem dagar av hårdhänt huggande med isyxor och skidstavar får någon idén att ringa en arkeolog. När doktor Konrad Spindler anländer inser han direkt vad han har att göra med. »Känslan måste varit densamma som min kollega Howard Carter upplevde när han öppnade Tutanchamons grav och mötte Faraons ansikte«, berättade han senare.

Mannen i isen är ingen klättrare från i fjol. Han är en jägare och herde från slutet av stenåldern. Äldre än Stonehenge och pyramiderna i Giza. En ärrad man i 45-årsåldern med halvlångt mörkt hår, svår magknip och glugg mellan framtänderna. Ett mordoffer – men också en slöjdare av rang. Det kan till exempel Åsa Vilhelmsson vittna om.

Idag är Åsa hantverkslärare på Bäckedals folkhögskola och undervisar bland annat om Ötzis utrustning och kläder. Men hösten då ismannen hittades var hon en ung arkeologistudent vid Umeå Universitet och hon minns hur ryktet om fyndet började sprida sig i institutionens korridorer.
– Det var sensationellt. Revolutionerande!

Hennes intresse för stenåldern hade börjat med far- och morföräldrarnas berättelser om livet i väglöst land i Västerbotten med jakt, djurskötsel och hantverk.
– Det var i princip stenålderskunskaper som fortfarande levde hos dem. För mig var det väldigt fascinerande.

Att hitta likheter mellan ismannen och hennes egna släktingar var inte svårt. Från sydda näverburkar, till pälskläder och skohö – de skulle haft mycket att prata om. Ismannen Ötzi, som han kom att kallas, levde i skarven mellan stenålder och bronsålder. Kunskapen att utvinna och gjuta koppar hade just anlänt till Europa från dagens Turkiet, och Ötzi bar med sig både kopparyxa, flintstensdolk och flintapilar. Han verkar inte ha haft några textilier utan gick klädd helt i skinn från både tam- och vilddjur. Troligen fettgarvade eller i vissa fall bara torkade och mjukgjorda.

Björnpälsmössa, benkläder av tåligt getskinn, och en långrandig mantel hopsydd med sentråd av smala våder av mörka och ljusa skinn från får och get. Dessutom hade han med sig en matta av flätat gräs som möjligen kan ha fungerat som regnplagg. Liknande gräsponchos bars i alla fall av bergssluttningarnas herdar långt in i modern tid. I en näverburk hade han glödande kol invirade i färska lönnlöv för att enkelt kunna göra upp eld på resande fot. I bältet, några kända medicinalväxter och svampar. Men allra mest hightech var nog hans skor, fodrade med lindbast och skohö.

Lindbast bereds genom att man fläker av barken på unga lindar om våren och låter den rötas i en bäck i några veckor. Sedan kan man dra loss det innersta lagret i långa sjok som efter bearbetning går att tvinna till rep. Det görs på precis samma sätt än idag, av de ytterst få som kan konsten. Ötzis skor bestod av en slitstark hjortskinnssula med pälsen inåt, ett ovanläder, även det av hjort och där innanför ett grovmaskigt nät av tvinnad lindbast som höll tuvor av skohö på plats. Inuti skon knöts också benkläderna fast runt foten så att de inte gled upp under branta bergsbestigningar. Moderna undersökningar visar att skorna kunnat matcha många nutida vandringskängor vad gäller både värme och komfort.

Att tillverka dem måste ha krävt både planering och avancerade kunskaper om både skinn och trä. På det sättet motsäger de en av de vanligaste missuppfattningarna om stenåldern enligt Lars Larsson, professor emeritus i arkeologi vid Lunds universitet:
– Vi tror gärna att den tidens människor gick i skinntrasor och frös och hade det allmänt jäkligt. Det stämmer inte. Naturligtvis hade de problem men de hade också sofistikerade lösningar. De var inte primitiva. De reste, kommunicerade, skaffade sig kunskaper om sin omvärld… Skulle du klä Ötzi i nutida kläder och släppa ned honom i en folksamling idag så skulle du inte se någon skillnad alls, säger han.

Att Ötzi unnade sig en randig mantel är inte heller förvånande. Det finns spår av dräkter färgade med rödockra redan ett par tusen år före hans tid och Lars Larsson har själv varit med och grävt fram 7000 år gamla fynd av ben från sälungar.
– Vad jag vet finns det ingen anledning att jaga just ungarna annat än för deras snövita skinn. Så visst fanns fåfängan redan då, påpekar han.

Ingen kan veta säkert om det var Ötzi själv som garvade, gjöt, täljde och sydde, eller om han fick hjälp av grannar, vänner och en och annan specialist. Troligen var det en kombination. Åsa Vilhelmsson påpekar att Ötzis kläder var väldigt välsömmade men ofta lappade.
– Vissa lagningar med tråd av vegetabiliska fibrer är väldigt hafsiga jämfört med originalsömmarna i sentråd som är otroligt fina. Det skulle kunna tyda på att personen som tillverkat dräkten inte är densamma som lagat den. Men det kan förstås också handla om att lagningarna gjorts i all hast, kanske ute på vandring med dåliga verktyg och frusna händer.

Hur som helst lär Ötzi knappast ha haft tummen mitt i handen. Med i packningen fanns också en halvfärdig båge och delar till pilar.
– Man får anta att han tänkt göra dem skjutklara. Annars skulle han väl inte bära dem med sig. Vissa vill få det till att det här tyder på att han flytt i all hast. Han hade skador på händerna som antyder att han varit i slagsmål några dagar innan sin död. Men det finns andra förklaringar. Han hittades nämligen bara ett stenkast från en mångtusenårig vallningsled. Om han var en herde som följde fåren på deras väg till sommarbetet kan han ha tagit med sig pilar och båge som ett handarbete att syssla med på vägen. Precis som fäbodjäntorna gjorde, säger Åsa Vilhelmsson.

Helena Åberg är hemslöjdskonsulent i Sörmlands län. När hon besökte Ötzimuseet i Bolzano i Italien för några år sedan hade hon precis varit på kurs i att göra gräskronor. Därför kunde hon inte undgå att lägga märke till att tekniken som använts för att fläta ihop Ötzis förmodade regnskyddsmantel för 5300 år sedan var den samma som hon lärt sig på kursen veckan innan.

Hon berättar också att de olika träslag Ötzi använt för att tillverka sin utrustning måste ha varit noga utvalda. Idegran till bågen – än idag ett favoritmaterial bland pilbågsbyggare, lättböjlig hassel i den krökta ramen till hans ryggsäck, raka tätvuxna skott av parkolvon och körbärskornell till pilarna. Ett yxskaft av en naturlig grenklyka och ett knivskaft av ask – än idag använt till såväl verktygsskaft som bandyklubbor eftersom det är starkt och hårt men segt och inte sprött.
– Det är i princip samma val som vi skulle göra idag. Rätt träslag till rätt ändamål. Det tycker jag är fascinerande: hur gammal kunskapen är.

Med tanke på hur krävande det var att ta fram metaller måste trä ha varit ett otroligt viktigt material i stenålderslivet, säger hon. Det är inte konstigt att man lärde sig att utnyttja det maximalt.
– Den här kunskapen gällde livet. Tog du fel träslag till din båge så att den gick av när du spände den så stod du kanske plötsligt där, öga mot öga med ett vilddjur. Ända sedan dess har vi byggt på, utvecklat och förfinat kunnandet och titta på oss nu! Nu kan vi massor, men idag är kanske gemene man och kvinna inte så bra på att välja virke längre.

Ötzis noga utvalda och skickligt tillverkade utrustning bar honom fram till den aktningsvärda åldern 45 år. Men sedan hann någonting ikapp honom. Hans dödsorsak var en gåta i tio år, tills forskare hittade en pilspets inne i vänster skuldra och så småningom ett ingångshål på ryggen. Riktningen på pilen visar att den avfyrats snett underifrån – kanske hade någon följt efter honom från dalen där isotopanalyser visar att han levt största delen av sitt liv.

Pilen skar av en artär under nyckelbenet och Ötzi förblödde inom ett par minuter. Vad motivet var får vi aldrig veta men med tanke på att hans kopparyxa fanns kvar kan det knappast ha varit fråga om något rån. Däremot saknas skaftet till pilen som dödade honom. Kanske har tidens tand tuggat i sig den, kanske drog Ötzi ut den, eller kanske var det mördaren själv som la beslag på den, av rädsla att någon skulle känna igen den.­