Att värma hjärtat

Jo, det finns faktiskt ett plagg som heter så. En V-formad sjal med extra långa snibbar som knyts omlott om bröstet. Dess uppgift:
att värma hjärtat. Än i dag används hjärtvärmare till exempel i Nås i Dalarna där de både ingår i dräkten men också bärs en del till vardags. Nås är även ett centrum för att levandehålla traditionen av flerfärgsvirkning.

Det här är ett samband som inte är en slump: förr tillverkades nämligen hjärtvärmare ofta (men inte alltid) i just flerfärgsvirkning. Den virktekniken lämpar sig särskilt
väl för de vackra ornamenterade mönstren som pryder folkdräkterna. Och hjärtvärmaren är en viktig del av Nåsdräkten.

Men vad kännetecknar flerfärgsvirkning? Anna-Karin Jobs Arnberg, som arbetar på Dalarnas museum, förklarar själva tekniken:
– Ett flerfärgsvirkat plagg börjar med luftmaskor och går sedan över till fasta maskor. Det typiska för tekniken är att man tar i bakre maskbågen hela tiden när man gör en ny maska. Det gör att det bildas som en liten rand på rätsidan så att det också uppstår en struktur.

Som namnet signalerar handlar det om att virka med flera färger vilket gör det extra lämpligt för olika illustrativa motiv, även om all flerfärgad virkning inte är just flerfärgsvirkning.
– I gamla plagg från Dalarna som jag har tittat på kan det vara upp till åtta färger som man skiftat mellan i ett och samma varv. Alla olikfärgade trådar ligger med hela tiden, och så plockar man upp när man tar en ny färg.

Rent estetiskt ligger flerfärgsvirkningen nära korsstygnsbroderiet och man följer på samma sätt ett rutsystem under arbetet, säger Anna-Karin Jobs Arnberg.

Hon har tidigast hittat tekniken i plagg som är från första halvan av 1800-talet och då främst i vantar och halvvantar. Det är runt den tiden som flerfärgsvirkningen tros ha uppkommit.
– Oftast var det kragen på handplaggen som var virkad. Inte sällan var de gjorda i en kombination av tekniker. I en och samma vante kunde det vara flerfärgsvirkad krage, tvåändsstickad hand och dessutom broderi. Materialet var övervägande ull.

Så småningom dök flerfärgsvirkningen också upp i hängslen och pälsband (som man använde för att stänga pälsen med), och under 1840-talet alltmer i livtröjor, ärmar och liknande. Och så förstås i hjärtvärmarna.

Flerfärgsvirkningen var som mest populär under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Men den lever än, inte minst i Nås där det fortfarande finns aktiva virkerskor. Anna-Karin beskriver Nås som flerfärgsstickningens »mamma«. Varför tekniken blev så livskraftig just i Dalarna finns inget enkelt svar på, men en delförklaring kan vara de garner, tyger och andra textila varor som gårdfarihandlare sålde, och som inspirerade till färgrika virkningar.

I de gamla flerfärgsvirkade plaggen finns en enorm färg- och mönsterglädje. Blommor och bårder slingrar sig om varandra. Färgerna kan variera från mättat röd och grön till knalliga explosioner i rosa, gredelin, knallgrön eller klarblå. Anna-Karin Jobs Arnberg berättar att färgerna blev djärvare runt 1850 när syntetfärgade garner kom från Tyskland. Men den som letar efter symbolik i mönster eller färgval letar förgäves. Motiven plockades huvudsakligen från 1800-talets mönsterböcker, säger hon.

– Men det fanns vissa virkerskor som var mer drivna än andra, och de kanske plockade upp någonting speciellt som blev som deras varumärke. Med en viss typ av mönstermotiv eller färgpalett, så kan man känna igen att det är »Karin« som har gjort det här, hon jobbar alltid med grön, rosa och orange. Eller det här är »Maria« som mer gillar blå-lila färger. Allt ligger i den utövande kvinnans makt.

Är det något som de här plaggen förmedlar så är det en stark kreativitet och livslust. Men upphovskvinnorna, för det var oftast kvinnor, är ofta anonyma och förbisedda, som så många andra slöjdande kvinnor från den här tiden. Anna-Karin Jobs Arnberg arbetar med att synliggöra dem, och även om hennes egen forskning främst gäller broderi är det samma sak med virkerskorna. Hon beskriver det som ett kall att lyfta fram dem ur anonymiteten.
– Om jag kan se att »Karin« har använt de här färgerna eller sätta ett namn på »Britta« för att hon alltid gjorde en viss krumelur, då blir de levande för mig. Då finns de.

På frågan om hon har en favorit bland det flerfärgsvirkade svarar hon förstås:
– Hjärtvärmaren. Den är ett fantastiskt plagg, så bra och praktiskt.­