Krönika: Susanna Alakoski

Arvet

Text Susanna Alakoski
Foto Sara Mac Key
4 februari 2021

Mormor arbetade på textilfabrik i femtio år. Hon berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv. Och jag var för ung och dum för att fråga. Arbetar därför nu som bäst på att färdigställa del två i den romansvit som genomgående ska handla om kvinnor inom den textila världen. Det tomrum mormor lämnade efter sig kom att bli min litterära drivkraft att undersöka tiden hon levde och verkade i, men också vad hon och de tusentals andra textilarbeterskorna gjorde. All denna tråd som tillverkades. Allt detta tyg. Dessa kläder, gardiner. All denna sammet.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Historiens vingslag är min ständiga följeslagare. Det är nu sjuttiofem år sedan Hiroshima. Sedan andra världskriget och Lapplandskriget i Finland. Som kom efter fortsättningskriget. Som kom efter inbördeskriget och första världskriget. Genom varje krig stod de där, mormor och de andra väverskorna, medan fabriken mörklades och istället för att tillverka lakan på Vasa Bomullsmanufaktur producerades nu krigsmateriel.

Har tittat på många fotografier. Studerat krokiga och knöliga kvinnohänder. Slitna, skrynkliga, torra. Svettiga, svaga. Starka. Hårda, skrovliga. Svartoljiga, trubbiga fingrar. Svullna, röda och såriga. Fingrar med nedslitna naglar och spruckna nagelband. Händer som saknar ett finger, eller två. Händer förstörda av köld och reumatism. Valkiga efter årtal av vävandet. En del händer liknade gripklor medan andra såg ut att vara sockertänger. Till det, sneda förvärkta ryggar som aldrig mer skulle rätas och den omistiliga sömmerskenacken.

Jag tyckte att hon själv berättade. Att hon sydde ord. Stickade skiljetecken. Punkter och utropstecken. För aldrig att hon använde mönster.

Sömmerskorna var i regel skickliga hantverkare. Kunde sy både dräkter och kostymer. Med slag och veck. Sprund, kragar och knapphål. Men när tempoarbetet infördes förändrades livet för denna från början stolta yrkesgrupp. För att sy en promenaddräkt krävdes kunskap och erfarenhet. Det krävdes handlag och tålamod. Den egentliga skräddaren förvandlades genom ackordarbetet till en enbitssömmerska. En sydde ärmarna. En byxbenet, en annan fickan. Kvinnorna arbetade i samma sal men samarbetade inte längre. De kallades för sömmerskor, men var det inte. Samma utveckling i Hongkong, i Korea och i Sverige. På Algots i Borås gick man från att sitta tillsammans vid ett runt bord och sy i lag till att sitta bakom varandra och på minsta möjliga tid skicka byxbenet vidare till nacken framför sig. Givetvis med tidsstudiemännen flåsande bakom ryggen.

Arvet vandrade vidare. Jag växte upp bland knappburkar, trådrullar och högar med tyg. Mamma sydde. Lappade, lagade. Tog om hand lika mycket som hon skapade. Nytta & nöje. I lika stora delar. Så repade hon garn. Tröjor, koftor, halsdukar. Tillsammans rullade vi till nya garnrullar. Hon stickade och virkade. Broderade. Läste gjorde hon också. Sa att böckerna visste viktiga saker. Pekade ibland till och med ut vilka böcker. Jag tyckte att hon själv berättade. Att hon sydde ord. Stickade skiljetecken. Punkter och utropstecken. För aldrig att hon använde mönster. Särskilt minns jag prydnadskudden där familjens namn, inklusive katten och hundens, förgrenade sig likt misteln i den uråldriga Lindens trädkrona. Hur den blev till en ständigt pågående saga för oss att läsa.

Susanna Alakoski är författare. Hennes senaste roman heter Bomullsängeln och kom ut 2019. Den ingår i en kommande svit om fyra romaner.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!