Mannen myten legenden

Att han i framtiden skulle bli en stilikon anade knappast mannen som på 1300-talet pålades i den halländska mossen. Möt Bockstensmannen – som gjort succé på dejtingsajten Tinder.

Foto Fredrik Jalhed / Charlotta Sandelin, Hallands kulturhistoriska museum
4 februari 2021

– I mitt testamente ska det stå att jag ska begravas i en mosse klädd i mina medeltidskläder. Bara för att ställa till det för framtidens arkeologer, skrattar Sara Degerfält i sin lägenhet på Hisingen i Göteborg.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
För att återskapa struthättan ska Sara Degerfält spinna ullen, väva tyget, stampa det till vadmal och sedan sy.

I familjens arbetsrum, där datorer samsas med nävertavlor och iberiska lutor av 1200-talsmodell, sjunger en blå spinnrock från 1830-talet sin torra melodi. Sara Degerfälts fingrar matar vant fram ull från ett värmlandsfår och en tråd tar form. Den ska bli varp i ett tyg, som hon sedan ska sy en struthätta à la Bockstensmannen av.

– Jag kardar inte ullen, utan fluffar bara till den med fingrarna. Sen är det bara att trampa och inte låta tvisten löpa in i ulltussen. Dessutom måste jag släppa efter precis lagom mycket, för att få den snodd på garnet som jag vill ha, förklarar hon och ser ner på sina fingrar.

Till vardags är hon hemslöjdskonsulent i Västra Götaland. Men på fritiden återskapar hon medeltida kläder. Bockstensdräkten som hon jobbar på nu skulle egentligen vara färdig vid det här laget, och användas av hennes kille som är guide på Hallands kulturhistoriska museum där originalet finns.

– Men corona hände och han fick jobba i en stor rosa t-shirt som det står »Håll avstånd!« på i stället…

Hur Bockstensmannen mötte döden någon gång i mitten av 1300-talet vet ingen idag. Men på midsommarafton 1936 hjälpte 11-årige Thure Johansson och 5-årige lillasystern Gulli sin pappa att harva torv på Bockstens mosse. Plötsligt fastnade harven i tyg och benbitar – och där låg han, med tre pålar genom kroppen.

Hade inte Albert Sandklef, dåvarande museichef i Varberg, fått höra talas om att mannens kläder såg ålderdomliga ut, hade han begravts på Rolftorps kyrkogård och för alltid glömts bort.

– Men Sandklef förstod att det var ett unikt fynd och bara en månad senare öppnade den första utställningen, säger Christina Andersson-Wiking, förste antikvarie på Hallands kulturhistoriska museum – eller Bockstensmannens vårdare, som hon skrattande presenterar sig som.

Tidigare har man haft bilder och handskrifter, men här var originalet. Som en tidsresenär från 1300-talet.

– Så skulle vi aldrig göra idag, säger Christina Andersson-Wiking på Hallands kulturhistoriska museum. Men 1936 tog förre museichefen Albert Sandklef på sig Bockstensmannens kläder för att försöka klura ut hur lång han kan ha varit. Det svartvita fotografiet ger en unik inblick i hur dräkten såg ut på en levande person.

Än idag är han kvar på museet. I en monter ligger skelettet, hans lockiga hår som färgats rött av århundraden i mossen och pålen som trängt ner mellan revbenen, ursprungligen använd som takryttare på ett halmtak. I en annan monter: Europas enda bevarade kompletta manliga medeltidsdräkt.

– Det är det som gör fyndet så unikt. Det var inte bara ett lik man hittade, hela dräkten var bevarad. Tidigare har man haft bilder och handskrifter, men här var originalet. Som en tidsresenär från 1300-talet, säger Christina Andersson-Wiking.

Idag är Bockstensmannen en stilikon. Sjuhundra år efter hans död, går människor på medeltidsmarknader världen över klädda i kopior av hans plagg.

– Gör en Bockstensman så passar du in, brukar man säga. Då klär du dig som på 1300-talet eller till och med som en lite omodern person på 1400-talet, summerar Amica Sundström som är förste antikvarie på Historiska museet i Stockholm och expert på medeltida textilier.

På huvudet hade han en struthätta, som huvan på en modern munkjacka ungefär, men med en lång strut på bakhuvudet. På överkroppen en kjortel, medeltidens basplagg. På benen hosor, en form av längre strumpor som hålls uppe av ett bälte. Och på fötterna bar han tygbitar av gamla utslitna plagg, som filtats ihop till värmande fotlappar. Över alltihop en mantel, skuren så att högerarmen kunde röra sig fritt. Allt tillverkat i ull. Han hade också ett par låga läderskor, två läderbälten, två knivar och några föremål som ännu inte identifierats. Vi återkommer till dem.

Idag ser plaggen bruna ut, men den färgen kommer från mossen. Det enda gamla färgfragment som forskare hittills hittat är på en V-formad tygbit som färgats röd med krapp.

Tyg var dyrt på Bockstensmannens tid. Enligt dräkthistorikern Eva Andersson, som är den senaste att undersöka och datera dräkten, borde den vadmal som använts till kjortel och mantel gått för en summa motsvarande en tunna sill. Än dyrare hade det blivit om han köpt importerat, valkat kläde från Flandern, de bättre bemedlades favorittyg på den tiden, som kunde kosta tio gånger så mycket.

Helt komplett är dock inte utstyrseln. Underkläderna som sannolikt var av lin eller andra växtfibrer har antagligen förmultnat i den sura mossmiljön. Likaså har allt av metall rostat bort.

Men annars hittades han precis som han var klädd dagen då ekpålen kördes genom hans hjärta.

Bland hemslöjdskonsulenten Sara Degerfälts kompisar har Bockstensmannen närmast kultstatus. Skämt som »Vem är grabben i graven bredvid Bockstensmannen?
Det är Bockstensgrannen!« kan hagla tätt. Och under medeltidsveckan för några år sedan skapade de en profil på dejtingappen Tinder för det gamla mossliket. Hans bio? »Typisk 1300-talskille som gillar att klä mig i kypert, tighta ärmar och många kilar. Sysslar med det mesta som inte ger för stora muskelfästen.«

– Jag har nog aldrig haft så kul i hela mitt liv! Och det gick jättebra för honom på Tinder, han fick så många matchningar!

Jag vävde sexton meter och det tog hela vintern. Men de futtiga två meter som behövs till struthättan kommer att ta lika lång tid att göra bara de, eftersom jag gör dem från scratch.

Förra vintern vävde hon allt tyg som behövdes till kjortel, mantel och hosor, men den gången använde hon köpegarn.

– Jag vävde sexton meter och det tog hela vintern. Visserligen har jag två små barn, men jag väver ändå väldigt snabbt. Men de futtiga två meter som behövs till struthättan kommer att ta lika lång tid att göra bara de, eftersom jag gör dem från scratch. Först ska jag sortera ullen, sen spinna garn, göra research och testväva. Först efter det kan jag börja, säger hon och ser glad ut.

– Man blir väldigt ödmjuk inför textilen om man gör den själv, förr måste folk ha suttit och spunnit hela tiden! Det behövs ju så himla mycket garn.

Vem som tillverkade Bockstensmannens kläder kommer vi nog aldrig få veta. Men de smala våderna och ullen som sannolikt kom från svenska lantrasfår tyder på att de tillverkades lokalt.

Den som vävde tyget valde att göra det i treskaftad kypert. Eller två/ett-kypert, preciserar Amica Sundström på Historiska museet, och påpekar att man inte vet om det är vävt på vävstol med skaft eller ej.

Bockstensmannens mantel i närbild. Den bruna färgen kommer från århundradena i mossen.

Enkelt förklarat är kypert den vävbindning som används i jeanstyg. I den variant som användes till Bockstensmannens tyg, går inslagsgarnet över två varptrådar och under en och på nästa rad har allt förskjutits ett snäpp, så att ett diagonalt mönster uppstått.

– Två/ett-kyperten börjar komma i slutet av vikingatiden och var ganska populär under hela medeltiden. Varför den dök upp just då spekuleras det mycket kring, men vi
vet inte säkert. På 1200-talet blev trampvävstolen vanligare, tidigare användes mest varptyngda stående vävstolar, men att det skulle vara därför som två/ett-kyperten blev populär är en lite för enkel förklaring, säger Amica Sundström.

Men vävbindningen gav ett tyg med bra egenskaper, något som den som sydde Bockstensmannens kläder hade koll på.

– I medeltida tyger är varpen ofta tunn och hård medan inslagsgarnet är mjukare och fluffigare. Med två/ett-kypert får man ett tyg som är oliksidigt. På ena sidan har du mer varp, och vänds den sidan utåt, är tyget rätt motståndskraftigt mot regn och fukt samtidigt som det kan få en fin glans. Då hamnar också den mjuka inslagssidan, som binder luft bättre och värmer mer, in mot kroppen. Ett funktionellt och bra tyg helt enkelt, säger hon.

En annan fördel med två/ett-varianten, jämfört med tuskaft, är att tyget är lite stretchigt om man klipper det på skrå, det vill säga på diagonalen. Det var livsviktigt för medeltidens modelejon, vars hosor gärna skulle smita åt runt vaderna.

Fortfarande finns mycket kvar att upptäcka i Bockstensmannens kläder och attiraljer. För att inte tala om honom själv. Vem var den 171 cm långa, lite kulmagade och inte särskilt muskulösa personen med moderiktig page? Och varför hamnade han i mossen?

– Det korta svaret är att vi inte vet, säger Christina Andersson-Wiking. Och jag tror att det är det som fascinerar oss så mycket. Alla kan ha en egen teori.

Klart är att han levde i en minst sagt orolig tid. Även då härjade en dödlig sjukdom som påverkade tilliten människor emellan. Dessutom pågick ständiga maktkamper bland de styrande herrarna. Åren 1286–1366 bytte Nordhalland regim åtta gånger. Ibland satt en svensk på tronen, ibland en dansk och ibland en frifräsare.

Pålen genom hjärtat skulle vara ek, som tar lång tid att förmultna.

Men sättet han begravdes på skvallrar om att Bockstensmannen antagligen inte var någon ädel Robin Hood-typ.

– Han fick en neslig begravning. Ansiktet ner i mossen, fastnaglad med pålar. Mönstret går igen i sägnerna – det var ofta onda människor som även efter döden fortsatte att plåga sin omgivning. Och enligt folktron var det enda säkra sättet att stoppa dem från att fortsätta sina illgärningar att slå pålar genom kroppen. Och pålen genom hjärtat skulle vara ek, som tar lång tid att förmultna, säger Christina Andersson-Wiking.

Troligtvis rörde han sig i samhällets övre skikt, men inte allra högst upp. Det tyder både de tidstypiska kläderna på och det faktum att han inte verkar ha kroppsarbetat så mycket.

På Hisingen rullar spinnrocken vidare. Medan ulltussar blir till garn skämtar Sara Degerfält om att de brukar jämföra den välnärda och inte så vältränade Bockstensmannen med en modern programmerare. Men hon bryr sig inte så mycket om hans person, det är kläderna och hantverket som lockar henne.

– Det är ett 700 år gammalt mordfall liksom… Men hans kläder! Vi kan lära oss så mycket av dem, utbrister hon.

Och så är det den där gåshudskänslan som uppstår när man förstår hur en annan människa har jobbat för 700 år sedan.

För hennes egen del har tidsresan tillsammans med plaggen utmanat henne som slöjdare. Hon har tillbringat mer tid vid spinnrocken, lärt sig mer om medeltida vävtekniker och haft fester där gästerna fått turas om att stå barfota i vattenfyllda baljor för att stampa tyget till vadmal, så att det valkas och blir mer väderbeständigt.

– Och så är det den där gåshudskänslan som uppstår när man förstår hur en annan människa har jobbat för 700 år sedan. Som när jag efter mycket testande lyckades passa in alla mönsterbitarna på det här smala tyget och det knappt blev något spill alls! Där kan vi verkligen lära oss något av Bockstensmannen. På den tiden var plaggen gjorda för att hålla och man tog vara på varje tygbit. Idag låtsas vi som att vi har obegränsat med resurser.

Kan detta hittills oidentifierade föremål ge svar på vad Bockstensmannen jobbade med? Det är 3,8 centimeter brett och 6,8 centimeter högt, tillverkat av tre lager läder och ett lager ylletyg. Nu hoppas museet få in tips på vad det kan ha använts till.

Kanske är det just hantverkskunskap som kommer ge ytterligare pusselbitar till denna 700-åriga mordgåta. När museet nästa sommar öppnar en ny utställning med färska forskningsresultat om Bockstensmannen ska nytt ljus även riktas mot originaldräkten och återskapandet av den. Och Christina Andersson-Wiking hoppas att det är där, i dräkten och den arme mannens accessoarer, som en del av svaren kan hittas.

Hon nämner ett litet oidentifierat läderföremål som ingen hittills lyckats klura ut vad det kan vara. Kanske är det ett skydd för en nyckel, ett nålbrev eller något som hört till ett skrivdon. Ingen vet. Det är sytt som ett fodral, av tre lager läder och ett lager ylle, med en läderstropp i toppen.

– Vi tar jättegärna emot synpunkter från Hemslöjds kunniga läsare. Tänk om vi kan få en ledtråd till vem Bockstensmannen var!

4 februari 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram