Angoradrömmar

I sin glans dagar jämfördes Bohus stickning med minkpälsar och diamanter. Sedan minskade efterfrågan och produktionen lades ner 1969. Men drömmen om Bohuströjan levde vidare, och nu skrivs ett nytt kapitel. Följ med till angorafarmen i kanten av skogen.

Text Malin Vessby
Foto Henrik Brunnsgård
25 mars 2015

Någonstans ska det börja.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Den här gången började det med att sjökaptenerna Pernille Silfverberg och Gunnar Silfverberg Utgaard fick tillfällig vårdnad om Angus, en långhårig angorakanin som behövde klippas var tredje månad för att inte snärja in sig i trasslande hår. Varje klippning ledde till en fryspåse full med fina, blekgula och fjäderlätta fibrer. Lite toviga i hans fall, men mjuka som ängsull. Hundra gram per klippning. Fyra gånger om året.

Det var femton år sedan. Idag halvstår Pernille Silfverberg på språng vid köksbordet på gården i Bohuslän, en mil söder om Strömstad och berättar om sin andra angoraupplevelse.

Det var när det första av de fem barnen kom, hon gick i land och fick ett par babysockor i present, stickade i angoragarn och så mjuka att de inte åkte av barnafötterna på ett halvår. I den vevan började hon tänka på ullen hon sparat efter Angus. Den låg ju påsvis i källaren. Hon borde kunna spinna eget garn.
– Och om jag vill något är jag som en hund som fått ett ben att gnaga på. Jag ger mig inte förrän jag kan.

Där någonstans började det.

Det luktar halm, foder och djur. Kaninburarna står grupperade längs gångar, som ett litet bostadskvarter. De har höga ben, för att skydda från räv och lo, och är på två våningar. Någons golv är en annans tak. Det bor ett hundratal kaniner på gården nu, men snart är det fler.
– Vi bestämde oss egentligen aldrig, säger Pernille Silfverberg med sin svårbestämda accent. Hon kommer själv från Danmark, hennes man är norrman och de lever i Sverige.
– De här kaninerna är så charmiga, så söta. Jag fastnade helt enkelt för dem och för ullen.

Sedan 2003 avlar hon medvetet just för att få fram så bra angoraull som det går. Det betyder att de djur som får ungar inte alltid är de som skulle prisas på kaninutställningar, med fluffigt uppåtstående strån och tofsar på öronen. Istället har de ofta mittbena och glansigt hår längs sidorna. Bra ull, förklarar hon, är flygig och lätt, och den bästa sitter på rygg och sidor.

På väg in till klippning som sker varsamt med sax. Det blir 100 gram ull per gång, och den bästa sitter på rygg och sidor.

Hon öppnar en påse och låter stråna singla ner mellan fingrarna. Hon har klippt av dem, varsamt, med en vanlig sax och en kanin i knät.
– Med åren har jag kommit fram till vad jag tycker är bra kvalitet. Hakar fibrerna i varandra det minsta, är ullen inte bra.

Inomhus i hallen på det utbyggda torpet har två kaninburar tillfälligtvis lyfts in. Ett par kaninungar behöver extra övervakning och flaskmatning. I ett annat hörn står en maskindriven spinnrock, tolerantare mot knän än fotdrivna varianter, konstaterar hon, och på vardagsrumsbordet en manuell kardmaskin.
– När man kardar fördelas stråna så att fiberändarna sprids ut och inte kommer knippesvis i samma längd. Då är det lättare att spinna ett jämnt garn. Vissa kardar också för att de vill ha en jämn färg, de drar ett par varv extra med veven. Men jag tycker att det är vackert att garnet blir lite melerat. Jag är inte så rationell.

Men mer och mer rationell kommer hon bli. Det är så illa tvunget, för sedan i höstas har hon blivit med Bohus Stickning.

Framöver är det hon som ska se till att det finns ull nog för att spinna garner med rätt karaktär. Hon ska dessutom färga stora delar av garnerna hemma på spisen, i nyanser på pricken lika originalplaggens, mäta upp rätt mängder garn och paketera i köpvänliga sticksatser till dem som vill sticka Bohuströjor – parallellt med jobbet som hamnchef i Tanums kommun.

Idag har hon hundratals kilo garn i källaren, en blandning av femtio procents finfibrig merinofårull och femtio procent av egen kaninull.
– Det känns helt overkligt. Det här är ett hedersuppdrag!

En gång i tiden kallades angorakaninen för silkes-hare. Den måste klippas fyra gånger om året, eftersom ullen växer med runt en millimeter per dygn.

Bohus sticknings genomslagskraft var enorm när det begav sig. Det hela började 1939. Depressionen hade slagit hårt mot de bohusländska stenhuggardistrikten och nya vägmaterial konkurrerade ut stenen. Hemarbetande kvinnor från trakten vände sig till landshövdingens fru, Emma Jacobsson, och bad om hjälp för att få till stånd biinkomster. Därur växte Bohus Stickning fram, det vill säga formgivna plagg som kvinnor erbjöds möjlighet att sticka mot betalning. Och Emma Jacobsson höll i det hela, extremt engagerad i ullsortering, ullkvalitet och formgivning. Dessutom hade hon ett stort kontaktnät, inte minst bland konstnärer och formgivare.

Till en början stickades enklare plagg med vardagligt uttryck, mest omönstrade vantar och sockor i ren fårull, gärna från hotade lantraser som ryafår, med slitstark ull. Sedan gjorde mönstren sitt intåg, till en början främst i raka led och dova färger.

In till minsta maska skulle allt vara perfekt för att passera som Bohus Stickning – ull, garnkvalitet, mönster, strukturer, färgnyanser, form. Till stickcentralen i Göteborg, där allt organiserades, kom ull från en lång rad handplockade fårgårdar runt om i landet och skickades först efter noggrann sortering och gallring vidare till spinneri. Både ullproducenter och stickerskor fick omdömen för att kunna utveckla sin verksamhet.

Så här kunde det låta: »Skötseln bra med undantag att topparna var lite sammanklibbade och grådaskiga. Bottenullen mycket vit och fin.« Eller i stickerskornas fall: »Kofta Skogsmörkret fint stickad, men mönstret litet. Ni måste ha 169 m. i halsen på kofta. Ni har bara 157 m. undra på att mönstret blir litet. Betalas för st. 44.«

Angorakaninens ull kom in i bilden i slutet av 1940-talet, när Bohus Stickning inriktades mer mot eleganta koftor och jumprar. Då efterfrågades fibrer som skulle vara riktigt mjuka mot kroppen och angoraullen hade blivit lite vanligare under kriget, när man behövde ta vara på allt. Men den var svårspunnen. Så för att de halkiga, raka och fettfria fibrerna skulle gå lättare att spinna, men också för att öka slitstyrkan i garnet, spanns angoran ihop med böjlig, krusig och fet fårull.

Precis som idag.

I samma veva utvecklades också de mönster, som sedan dess blivit starkast förknippade med Bohus Stickning, med en exklusivare utstrålning än de tidigaste plaggen; angoraluddiga koftor och jumprar med rundstickade, mångfärgade och tätt mönstrade ok som löper runt halsringningar och en bit ner på bröstet. Baskrar och mössor med matchande mönster.

En av formgivarna, Kerstin Olsson, som handplockades till Bohus stickning 1958 direkt efter utbildningen på Slöjdföreningens skola, kommenterar oken så här:
– Mitt uppdrag var att göra nya mönster, med nya färger och nya bottenfärger. Det skulle antingen vara med den gamla rundstickningen som hade ett lite längre mönster och stickades uppifrån och ner, eller den nya, som var lite kortare och stickades nerifrån och upp.

Uppgiften för formgivarna var annars att hela tiden försöka överträffa sig själva, göra vackrare och finare än allt annat tidigare.
– Emma Jacobsson gick igenom allt och godkände eller inte. Hon var säker. Ibland fick jag sticka om många gånger, andra gånger fungerade det från början. Jag litade helt och fullt på Emmas konstnärliga öga och sinne för färg och form. Hon hade sådan känsla. Ibland skickade vi också bitar till USA för att testa dem där. De hade djärvare smak. Så mönster som inte fungerade här, kunde ändå fungera där.

Det här är ett original ok till jumpern Vildäpplet. För att sticka den behöver man tretton olika mönsterfärger, numera infärgade av Pernille Silfverberg hemma på spisen, plus bottenfärgen, som är färgad på spinneri. Vildäpplet formgavs av Kerstin Olsson 1958.

Emma Jacobsson själv, talade om en »modern stil«. Strävan var också, sa hon, att »anpassa stilen efter plaggens praktiska syfte och att låta materialets karaktär komma till sin rätt.«
– Ja, tack vare Emma hade vi fantastiska garner med en enastående ullkvalitet. Dessutom hade vi så himla många färger att välja bland, ibland så ton i ton att de var svåra att skilja åt, konstaterar Kerstin Olsson, som formgav åtskilliga storsäljare och arbetade på Bohus Stickning tills verksamheten lades ner.

Från att ha börjat som nödhjälpsarbete utvecklades Bohus Stickning till raffinerat konsthantverk, med ett varumärke välkänt som Orrefors, med plagg på epok-görande utställningar som H-55 i Helsingborg, med butik på NK och köpare i kungahusen. I en tidning från tiden jämförs en bohusstickad jumper med minkpäls och diamanter, och i alla sammanhang där svenskt konsthantverk skulle visas upp internationellt, var Bohus Stickning representerad.

När amerika-båtarna la till i Göteborgs hamn på 1950-talet, gick lämmeltåg med blåhåriga amerikanskor upp till stickcentralen för att handla, och modedrakar som Dior visade intresse för att köpa varumärket, men Emma Jacobsson höll emot.

Plaggens genomslag påverkade så klart även stickningsintresserade. Idag menar till exempel flera isländska forskare och stickningskännare att det okformade mönster som vi idag gärna tror förekommit i alla tider på islandströjor, sannolikt kommit till med ordentlig inspiration just från Bohusstickade plagg.

Och den som vill, kan se samhällsutvecklingen avspeglas i verksamheten. Materialen gick från krigsårens eftersträvansvärda slitstarka ryaullsgarn, till klifritt, mjukt och tunt angoragarn under 1960-talet. En bit in på 1960-talet började det gå sämre. När massproduktionen växlade upp och modet skiftade allt snabbare, satsade färre på att köpa dyrt och handstickat med kvalitet i fokus. Slit och släng och up to date var det nya. Åtskilliga av stickerskorna gick också från att arbeta hemma, till förvärvsarbete i industrin. De behövde inte längre sticka för att tjäna egna pengar. Då hade dessutom Bohusmönstrens svårighetsgrad utvecklats från närmast basstickning till otroligt avancerad, tidskrävande mönsterstickning som allt färre behärskade till den nivå som krävdes, trots att företaget under hela sin tid också satsade stort på fortbildning och kursverksamhet.

Så 1969 såldes allt garn och kvarvarande plagg, och portarna slogs igen.

Kapitel två i berättelsen om Bohus Stickning började egentligen när en bok om verksamheten kom ut 1980 och Bohusläns museum några år senare öppnade sin basutställning på samma tema. Allt fler började fråga efter var plaggen går att köpa.
I förlängningen ledde det till att museet tog patent på varumärket och i samarbete med klädformgivaren Solveig Gustavsson började ta fram stickpaket med utgångspunkt från originalmönster, men med samma krav på högsta kvalitet och exakta färgnyanser som i ursprungsplaggen. Solveig Gustafsson arbetade med det i hela femton år. Men så kom larmen om hur angorakaniner vansköts och misshandlas i Kina – och samtidigt började det bli svårare att få tag på bra angoragarn i Skandinavien. De behövde lösa frågan om garnet. Dessutom ville Solveig Gustafsson trappa ner. Och med ens börjar kapitel tre.

Katten Hope inspekterar original-oket till koftan Dean. Pernille har utgått från det när hon färgat in garnerna. Koftan stickas antingen med svart eller naturgrå bottenfärg och formgavs för Bohus Stickning av Anna-Lisa Mannheimer Lunn 1953.

Vi är tillbaka hos Pernille Silfverberg. Kvällen innan har hon stått vid spisen och färgat garner, nyans efter nyans på extrem finlirnivå.
– Man får nästan beställa tid numera för att komma fram och laga middag, kommenterar Gunnar Silfverberg Utgaard.

Pernille tar fram en garnhärva och ett originalstickat ok, pekar på mönsterdetaljer som ser ut att ha exakt samma ton som de trådar hon har i handen och skakar lite på huvudet.
– Titta. Det gäller att plocka fram färgseendet. Den här var jag inte nöjd med. Den är inte tillräckligt bra. Den ska vara lite rödare, lite mindre gul. Det handlar om att inte ge sig. Så jag har justerat förhållandena mellan pigmenten, det är ett stort arbete att hitta rätt, det kan handla om en tusendels gram för att nå exakt nyans. Men det blev mycket bättre. Jag tror att Solveig hade godkänt den.

De hörs ofta, Solveig Gustafsson och hon. Samarbetar. Överlappar. Diskuterar problem och möjligheter.
– Och titta på den här. Turkos är svår. Det ska så otroligt lite till för att den ska slå över antingen mot grönt eller blått.

 

Hon har fått överta en buktande pärm med inplastade färgningsrecept och rader av infärgade garnprover.
– Jag har serverats det här på silverfat, det är så otroligt generöst av Solveig. Varsågod! Bara för att det här ska kunna leva vidare. Inte en skymt av egoism eller motkrav.
Men runt hälften av de flera hundra recepten har hon ändå varit tvungen att justera, eftersom vattnet är annorlunda här än där garnerna färgats tidigare, och pigmenten har förändrats aningen genom åren.
– De tänkte inte det minsta rationellt när de här plaggen skapades. Det skulle vara vackert. Strukturer och färger skulle samspela. Strunt samma hur svårt det var att sticka eller hur många olika färgnyanser ett plagg innehöll.

Hon håller upp en sticksats till jumpern Rimfrost. En av härvorna i paketet är tunn som en broderidocka. Det ska bara vara två meter garn av just den nyansen. Handfärgad. Så klart. Men bottenfärgerna, de stora mängderna, låter hon färga in på spinneriet. Det går om man beställer tio kilo av en färg eller mer.

Men den största utmaningen handlar egentligen om att ha tillräckligt med garn. Pernille Silfverbergs uppgift är ju hela kedjan. Från ull till färdiga sticksatser. Och det finns just inga andra stora angoraullsproducenter i Skandinavien, i så fall måste man samla in ull från många småproducenter. Det var så det gick till tidigare.

Att Pernille råkade ha ull nog i lagren för att ta över arbetet med Bohus Stickning i höstas var faktiskt en ren slump, hon hade fått ihop tillräckligt mycket av att spara i sex år. Men nu har det gått ett år sen lagret med ull spanns upp och vissa av de spinnerifärgade härvorna har redan börjat tryta. Men fler kaniner är på gång. Och med dem mer ull. Det är en förutsättning. Ett nytt kvarter kaninburar står nästan klart för nya inneboende.
– Jag gör det. Jag testar. Så länge jag tycker det är roligt, så går det, säger Pernille Silfverberg. Jag gör ett hederligt försök.

Sedan var det ju det där med envisheten.

Malin Vessby är Hemslöjds chefredaktör och drömmer om Bohuströjan Vildäpple. Någon gång, säger hon. Någon gång!
Henrik Brunnsgård är fotograf och kände sig inspirerad efter mötet med Pernille och kaninerna.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!