Fia Kaddik: Rotslöjdare

Gräv där det stått ett sågverk. Eller i tallhedens sandjord. Fia Kaddik har fortfarande björkrötter kvar som hennes mamma samlade in för fyrtio år sedan. Men ändå hämtar hon nya varje år.

Text Åsa Lindstrand
Foto Erik Holmstedt
25 mars 2015

Fia Kaddik har verkstaden, eller ateljén, i köket. Praktiskt, nära till kaffepanna och köksbord.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Just nu syr hon mest skor. Beställningarna har haglat in inför vinterns samiska höjd- och träffpunkt, Jokkmokks vintermarknad. Men barnbarn och barn står alltid först i kön. Därför står det nu ett par helt nysydda, men ännu oinvigda, små vita bällingskor på bordet, sydda av skinnet på renens ben. Och så finns där en skål med vatten. Och ett knippe rötter, en pryl, en kniv och ett ganska nyligen påbörjat rotslöjdsalster.
– Jag jobbar med rötter till och från när som helst under året. Det är så enkelt. Rötterna kan hänga på tork hur länge som helst. Sedan blöter man dem när man vill jobba med dem. Det går att blöta dem om och om igen, hur många gånger som helst.

Fia Kaddik fyllde 50 år härom året. Och hon har rötter kvar som hennes mamma grävde upp ur hemtrakternas jord kring Ammarnäs och vid Piteälven när Fia var barn. Hon minns en uppväxt där man aldrig fick sitta sysslolös. Barnen skulle hållas igång och ett skäl var att förhindra dem från att göra dumheter, som att trilla i den livsfarliga älven. Att behöva ta rötter var en arbetsuppgift som för ett barn kunde kännas som ett straff. Men idag är det, säger Fia, en rikedom att kunna.
– Det var mamma, mormor och farmor som lärde mig. Att ta rötter har i första hand varit kvinnornas jobb, även om männen nog kunde hjälpa till.

Hennes rotintresse svalnade emellertid under den mest intensiva tonårsperioden. Även om hon fortsatte att samla in, så gjorde hon under många år ingenting av dem. När hon 1983 började på Samernas Folkhögskola – idag Samernas utbildningscentrum – var det för att gå den allmänna linjen. Men grunderna i rothantverket satt i fingrarna och med åren kom intresset tillbaka. Så år 2000, samma år som hennes mamma dog, kom Fia tillbaka till Samernas för att gå skinn- och textillinjen. Hon hade då förmånen att ha en av den samiska rotslöjdens stora förgrundsgestalter, Ellen Kitok Andersson, som lärare.
– Vid det laget hade jag inte hållit på med rötter på i alla fall femton år, men Ellen såg att jag hade gjort det där förut. Hon var en fantastisk läromästare. Hon och tvillingsystrarna Margareta Grahn och Berit Nilsson i Ammarnäs. Dessutom var ju Ellen så vansinnigt gullig som person. Bara hon kom in i klassrummet lägrade sig ett lugn, både av respekt för henne som människa och som slöjdare.

Man kan ta rötter också på hösten, men då är det mer jobb med att skrapa av barken med kniv. Tar man rötterna när träden savar är det bara att dra av barken direkt med fingrarna.

Fia Kaddik säger att hon nästan får panik när hon nu upplever hur gamlingar undan för undan dör och tar sina kunskaper med sig i graven. Därför vill hon verkligen förmedla vidare vad hon kan och ett sätt har varit att axla rollen som rotslöjdslärare på Samernas. På skolan ägnar eleverna en halv dag åt att samla rötter. Bättre än inget, konstaterar Fia Kaddik, men lägger till att det är ett helt livsverk att lära sig naturen. Helst ska rötterna tas, säger hon, i början av sommaren, vid samma tid som man tar bark.
– Man kan ta rötter också på hösten, men då är det mer jobb med att skrapa av barken med kniv. Tar man rötterna när träden savar är det bara att dra av barken direkt med fingrarna. Tar man rötterna på hösten ska det vara vid fullmåne. Och en sak som jag faktiskt tycker är viktig är, att man ber moder jord om lov innan man tar dem. Det ska man göra oavsett om det gäller slöjd, jakt eller fiske. Man ska känna in om man får det svar man vill ha. Och om man ska ta rötter ska man göra det tre, fyra meter från björken, så att man inte skadar den. Då kan man kanske återkomma istället och ta nya rötter. På samma sätt ska man ställa i ordning efter sig när man har grävt i jorden.

Den ovala rotskålen slöjdade Fia Kaddik när hon var Ellen Kitok Anderssons elev på Samernas folkhögskola, numera Samernas utbildningscentrum. Sedan dess har hon själv axlat rollen som rotslöjdslärare på skolan.

Det är just björkrötter som är den samiska rotslöjdarens förstahandsval. Vide går också bra, men tallen är skör och fibrig. Eneroten är krokig som en spiral. Granen är seg och har, säger Fia Kaddik, använts inom bondekulturen, men just inte bland samer.
– Det är inte så lätt att få tag i bra rötter, särskilt inte här kring Jokkmokk. Här är det stenigt och då följer rötterna stenarna och blir krokiga.

Riktigt långa rötter kan man, berättar hon, hitta på tallhedarna. Rötterna på de fåtalet björkar som växer där kan sträcka ut sig i sandjorden utan att stöta på något större motstånd. Men också i granskogen går det att göra rotfynd. Under mossan kan det ligga rotvältor efter björkar och där kan det finnas fina rötter. Ett lite udda tips kan också vara att söka efter dem på platser där det en gång stått ett sågverk.
– Där finns det sågspån i backen och börjar man gräva i den jorden kan man hitta helt underbara rötter. Och jag vet inte om det stämmer, men min känsla är, att rötter som man tar från tallhedar är mindre stadiga än dem man tar i granskog. Min helt egen teori är att det beror på att björken kräver så mycket vatten – en vuxen björk dricker åttahundra liter per dygn – och står den då på en torr tallhed så blir också rötterna torrare.

Jag frågar vilket som är rotslöjdarens vanligaste misstag. Det är nog, säger Fia, att man kommer hem med fel sorts rot.
– När man väl står där med händerna i backen, så kan det faktiskt vara svårt att identifiera vilken rot det är man håller i. Ibland har man dragit i en och tänkt att, oj, vilken fin rot! Tills man råkar bryta av den och inser att det är blåbärs- eller lingonrisrot man har grävt upp. När det gäller trädrötterna är det bästa att smaka på dem. Tall smakar terpentin och granen smakar helt enkelt grankåda. Björken är sötare.

Ju längre från trädet, desto tunnare är förstås rötterna. Målet är att lyckas få upp ganska långa rötter. Den som får med sig bortemot tre meter långa kan vara nöjd. Sedan delas rötterna till bitar i lämplig arbetslängd.
– Ungefär så här långa, säger Fia, och måttar 60–70 centimeter med händerna.

Det fina med att använda rot till salt och mjöl är att rötterna drar ut fukten från saltet och mjölet. Den fukten får rötterna att svälla så att kärlet blir helt tätt.

Medan rötterna är fuktiga gör man nystan efter tjocklek och hänger upp på tork. När de sedan ska användas gäller det att hantera dem varsamt så att de inte går av innan de har lagts i blöt. Det är annars, tror hon, nästa misstag många gör.
– Ofta blöter man rötterna för lite så att de spricker. Och det bästa är att lägga rötterna i fingervarmt vatten. Alltför varmt vatten riskerar att bränna rötterna och för kallt är helt enkelt otrevligt att arbeta med. Det är väl egentligen det som är det jobbiga med rotslöjden, att man är konstant fuktig om fingrarna och sedan blir man istället torr.

Fia Kaddik själv ser alltid till att ta med sig både grövre och finare rötter, eftersom grovleken påverkar vad man kan göra. Broscher kräver fin rot, medan till exempel en mjölkista görs av grövre ämnen. Huvudroten som man binder med ska dessutom vara lite grövre än de rötter man lindar.
– Men man kan också repa de grövre rötterna till tunnare bitar. Då blir de både tunnare och plattare, utan att tappa i kvalitet.
I botten på en rotskål kan man ofta se att knutarna skapar mönstret av till exempel en sol. Fia Kaddik berättar att mönstret växer fram i huvudet beroende på vilken rot man har och vad man kan göra av den. Rötterna, säger hon, talar om vad man vill göra, så därför gäller det att läsa dem. Hon berättar om en mjölkista som Ellen Kitok Andersson gjort och som numera finns på Tana museum.
– Den är helt fantastisk. Och det fina med att använda rot till salt och mjöl är att rötterna drar ut fukten från saltet och mjölet. Den fukten får rötterna att svälla så att kärlet blir helt tätt.

På väggen ovanför kökssoffan hänger en samling rotslöjdssaker i olika storlekar. Där finns två små broscher, skålar och ostfat. En av skålarna är från första halvan av 1800-talet och ännu i oklanderligt skick. Den har vandrat i släkten innan den kom till Fia. Hon säger att många rotföremål annars går sönder för att de får stå för länge utan att bli fuktade. Roten kräver ett bad då och då, och mår också bra av att oljas in med linolja eller rapsolja. Två av skålarna på väggen gjorde Fia under sin tid med Ellen Kitok Andersson som lärare.
– Det var med Ellen som mitt intresse återkom, det kan man nog säga. Hon ville att jag skulle fortsätta och jag fick faktiskt en pryl av henne. Den var hennes egen, som hennes man, Bertil Andersson, hade gjort av horn. Den är jag rädd om, kan jag säga! Den prylen, och en kniv som jag fick när jag var sex år, det är allt jag använder när jag slöjdar med rot.

En pryl är som en skruvmejsel fast den är helt spetsig i ena änden. Den kan användas till att sticka hål i läder eller som i rotslöjden till att med spetsen maka rum så att rötterna kan lindas och bindas om varandra.

Mångsysslaren Fia Kaddik syr bland mycket annat också skor. På husväggen väntar bällingar, skinn med päls från renens ben, på att bli vinterskor, »nuvtaga« på lulesamiska.

Fia Kaddik kommer tillbaka till Ellen Kitok och hennes mamma Asa Kitok och konstaterar att de har varit helt avgörande för att den samiska rotslöjden överlevt. När Ellen dog för några år sedan kände Fia ett tomrum och ett frågetecken: Vad händer nu då? Och den samiska rotslöjden är också mycket riktigt utrotningshotad idag, trots det intresse Ellen Kitok väckte hos sina elever.
– Det här riktigt traditionella, som saltflaskor och sånt – det vet jag ingen som gör idag. Jag har själv tänkt göra just en saltflaska så många gånger, men än har det inte blivit. Men det finns några som skapar ny design inom rotslöjden och gör till exempel smycken och kombinerar med silver – det är ett gott tecken på att det här urgamla hantverket likväl lever.

Åsa Lindstrand är redaktör på Samefolket och misstänker att rotslöjdande skulle vara en närmast oöverstiglig tålamodsprövning för hennes del.
Erik Holmstedt är frilansfotograf med Norrbotten som arbetsområde. Han drar upp en och annan björkrot när han gräver i trädgården om sommaren.

25 mars 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy