Pussel de luxe

Men vanligast är kanske, ändå, blommor och människor.
– Det finns så många detaljer att fånga i vardagen, säger Klara Knutsson.

Det senaste verket innehåller för ovanlighetens skull inte en enda person. Ändå är människan närvarande genom sina prylar. Här finns en stol, ett draperi, en badrumskommod.

Intarsia, eller parkettläggning, är hantverket där tunna olikfärgade bitar av faner fogas samman till effektfulla motiv eller mönster. Det brukar gå åt runt 15 träslag per verk när hon jobbar. På arkivbyrån i ateljén sitter vita små lappar som beskriver innehållet i varje låda. Där står ek, ask, björk, bok och lönn. Körsbär, päron, valnöt, mahogny.

Trots att det handlar om platta och 0,5 millimeter tunna träbitar sammanfogade som i ett pussel är intrycket både tredimensionellt och levande. Ett draperi upplevs nästan glittrigt, trots att det är tillverkat av björk. En matta ser precis ut som textil.
– Mattan är gjord i påfågellönn, visst är den fin? Jag tittade på trasmattan som jag har här i ateljén och tyckte att påfågellönnen hade mycket gemensamt med knutarna i mattan, säger Klara Knutsson.

Oftast använder hon fanerspill som hon köpt eller fått från andra konstnärer. Eftersom materialet då sällan kommer från ett och samma träd, får hon stora färgvariationer
på kuppen, även inom samma träslag. Det gör att hon nästan alltid hittar den nyans hon söker.

För tillfället är hon i full färd med att skapa den sista av tre paneler som i april ska ställas ut hos Stockholms hantverksförening. På ateljéväggen hänger ritningen på transparent papper, med scener ur vardagslivet, badrumskommoder, skruvdragare och andra nödvändiga ting.

Närmast ska hon såga ut en rosa blomma. Hon tejpar fast den lilla tunna fanerbiten i rosafärgad poppel på undersidan av den fanerpanel som ännu utgör verkets bakgrund. Den lilla rosa biten får sällskap av ytterligare ett lager träfaner, ett så kallat distanslager, som minskar risken för sprickor när hon sågar.

– Många brukar tro att jag har täljt ner bakgrunden och fällt in bitar. Så är det ju inte, säger Klara Knutsson.

När bilden är klar kommer motivet att limmas på mdf eller plywood och all papperstejp slipas bort.

Men än så länge är konstverket skört. För att det inte ska fladdra runt under sågningen trycker hon ner det med hjälp av en pressarfot med högerhanden och styr med vänsterhanden. Sågen påminner faktiskt lite om en symaskin.

Lugnt och metodiskt snurrar hon på verket tills den lilla blomman skurits ut och hon får tre träbitar i handen – en liten bit av bakgrunden, distanslagret och den rosa blomformen. Hon sparar bara den rosa biten och tejpar den på plats i den större helheten. Den passar perfekt. Sedan börjar det om.
– Det här hantverket passar inte alla, det är väldigt repetitivt. Det består egentligen av tre moment: montera, såga, tejpa. Men det är väldigt roligt när man får se motivet växa fram, säger hon.

Intarsian introducerades redan under antiken – och med tiden dekorerades allt från kyrkor till slott. Under vissa perioder har också andra material än trä använts, som metaller, elfenben och ädelstenar.
– Folk säger ofta att »det där har jag aldrig sett förut«. Men det har man! Om en gammal rokokomöbel är dekorerad med en blomma så är det ofta intarsia. Förr användes det jättemycket, säger Klara Knutsson.

Till Sverige kom tekniken till Kalmar slott på 1500-talet. Vasakungarna Erik XIV och Johan III var båda fast beslutna om att förvandla den medeltida borgen till ett renässanspalats och anlitade konstnärer och hantverkare från Europa. På den tiden utövades tekniken av särskilda, kringresande dekopörmästare. Och sannolikt var det de europeiska experterna som lärde svenskarna hantverket.

Klara Knutsson har varit på slottet i Kalmar och sett intarsia på både väggpaneler och på en dörr i Kungsgemaket, framför en hemlig lönngång.
– Det var jättehäftigt, och det som förvånade mig mest var att motiven kändes så moderna. Det var hus, men också en del surrealistiska och geometriska motiv. Som en kub som stod på högkant, säger hon.

Även den svenske möbelmakaren Carl Malmsten var förtjust i det här hantverket. Flera av de möbler som han under tidigt 1900-tal ritade till offentliga institutioner pryddes med intarsiamönster. Och än i dag ingår intarsia som ett obligatoriskt moment för alla studenter i möbelsnickeri på Malmstens i Stockholm, den högskoleutbildning som Klara Knutsson gått. Fullkomligt grön var hon visserligen inte när kursen drog igång, hon hade testat tekniken på en workshop. Dessutom hade hon ett stort intresse för bildkonst. Ändå var det inte kärlek vid första ögonkastet.
– Jag hade nog en förhoppning om att jag direkt skulle tycka att intarsia var helt fantastiskt. Jag tyckte det var svårt. Det gick så lätt sönder, säger hon.

Det var också svårt att få till rätt vinklar och göra skarpa svängar. Trots det skulle hon så småningom använda intarsia i både gesällprov och examensarbete.
– Sommaren mellan tvåan och trean, fick jag låna hem en såg från skolan. Det var väldigt generöst av dem. Jag sågade hemma vid köksbordet under hela sommarlovet, säger hon om hur hon övade upp sin teknik.

Efter utbildningen började hon som dekorsnickare på Kungliga operan i Stockholm. Dit fick hon också tillåtelse att ta med sig en såg som hon köpt. Hon fick ställa den i ett skrymsle, ett litet förråd. På dagtid byggde hon scenografier och dekorer, på kvällar och helger höll hon på med sitt.

Sedan 2022 har hon ägnat sig åt intarsia på heltid.

Idag syns plötsligt fanerhantverket lite här och var. Ta arkitekten Thomas Sandell till exempel. Han formger möbler med intarsiainslag. Eller ta konstnären Emma Löfström, som gjort en hel, naturromantiskt mönstrad väggpanel till restaurang Studio Frantzén, högst upp på varuhuset Harrods i London. Eller se just Klara Knutssons arbeten. Nyligen inredde hon exempelvis en hiss till Stockholms stadshotell, utformad med välkända Stockholmslandmärken och människor i stadsmiljö. Höghus och ett värmeverk dessutom.
– Ett tag var intarsian lite bortglömd, även bland inredare och arkitekter. Men nu verkar intresset öka. Det verkar vara en hantverkstrend i hela samhället egentligen, både att folk vill hålla på med hantverk själva, och att att man börjat värdesätta hantverket i möbler och föremål, säger Klara Knutsson.

Själv låter hon sig gärna inspireras av gamla tiders motiv, med växter, rosor, girlander och band.
– Jag gör det på mitt sätt bara, med urbana inslag som kontrast mot det mer klassiska, säger hon och visar ett annat höghus från föräldrarnas Norrköpingsförort som hon ska fälla in i en av de tre panelerna till Stockholms hantverksförening. 

Tvärtom mot vad hon tyckte i början, känns tekniken inte särskilt tålamodskrävande längre.
– Det här hantverket är ganska förlåtande faktiskt. Om man jämför med möbelsnickeri så kräver det också betydligt färre maskiner. Man behöver inte en hel maskinpark. Det har varit en stor fördel för mig, säger Klara Knutsson.

I sin enklaste form behövs inte maskiner över huvud taget. När hon själv testade intarsia för allra första gången användes brytbladskniv och skärmatta i stället för såg.
– Det är ett bra sätt att bekanta sig med materialet. Jag brukar hålla kurser ibland där folk får skära enklare mönster och motiv. Och efteråt händer det att jag får bilder från gamla deltagare som har fortsatt hemma, säger Klara Knutsson.