Tovning 2.0

I höstas påbörjade hon utbildningen som ska göra henne till Sveriges första diplomerade filtmakare. Hennes plagg har redan uppmärksammats i Vogue Scandinavia.

Och här, i sovrummet som till hälften är en provkarta av västar, kragar och prototyper, finns en modell av slututställningens tilltänkta nummer – en allmogeinspirerad coutureklänning i siden och filt.

Hon svarar ledigt, som om frågan var självklar, på vad som skulle hända om en sådan klänning fick fläckar på sig av nobelmiddagsvin.
– Ingen fara, ull är världens mest smutsavstötande material.

Bakom en låst dörr på husets råvind finns ateljén. Ett väl inbott kyffe.
– Jag tänker att jag enbart ska vara här uppe under working hours men det blir aldrig så. Jag håller på hela tiden.

Det hade kunnat bli tvärtom.

Första ullkontakten var nämligen en riktig snedträff. Kinna Ohlsson jobbade då som lärare för barn med NPF-diagnoser. Under ett pedagogiskt hönsuppfödningsprojekt stod hon en dag framför en godsherre på Färingsö. »Håller du på med ull?«, frågade han. Kinna Ohlsson svarade nej men fick med sig en låda vars innehåll hon på nybörjarens vis slängde rätt in i tvättmaskinen.
– Ut kom en boll.

Av någon anledning var nyfikenheten ändå väckt.

Idag, fem år senare, har Kinna Ohlsson avverkat kurser i bland annat tovningstekniker, tillskärning, sömnad och mönsterkonstruktion. Kursplanen på Hantverksakademin utvidgas ständigt; utbildningen är hennes eget initiativ och idén om vad en filtmakare är, är fortfarande en pågående process.

Näst på tur står att lära sig saddle stitches, ett slags tvånålsstygn som används i bland annat skotillverkning.

Sulor från Moheda, företaget bakom de klassiska trätofflorna, är inköpta inför att hon ska dra igång. Med dem som bas ska perfekt formade ovandelar först tovas fram. En konst i sig eftersom ullens krympmån är olika på höjden och bredden. Hela formen sätts under ett och samma förlopp.

Det är också så tovning traditionellt har sett ut. Plagget eller föremålet tovas fram i ett stycke.

Med sina västar bryter Kinna Ohlssons mot den principen. Istället för att tova ett sammanhållet plagg klipper hon separata delar av filt hon redan skapat och syr samman.

Lägg därtill att hon gärna jobbar med filt i tunna kvaliteter samt att hon kombinerar det präktighetsstämplade tovade materialet med fjädrar, pärlor och chiffong.

Resultatet blir plagg med tydlig modegrad.

Och därmed högre status.

Kinna Ohlsson säger att hennes överordnade mål är att driva svensk tovning framåt.
– Tovningen i Sverige har haft låg status jämfört med andra textila tekniker. Det beror på många saker. Som att man inte använt sig av mönsterkonstruktion för att få till plagg som sitter perfekt. Eller för att materialet inte är riktigt färdigtovat, vilket gör att det ändrar sig på kroppen.

Visst, den som viger sitt liv åt tovning gör det inte lätt för sig, säger hon. Det är svårt att få tovat att se bra ut. Men varför skulle det begränsa visionerna?
– Det har inte funnits någon standardiserad idé om vad tovade föremål är eller hur de ser ut. Därför kommer mycket tovat ut på marknaden som inte har tillräckligt hög
kvalitet.

Tidigt förstod Kinna Ohlsson att andra länder ligger längre fram på flera punkter. Nu har hon lärt sig åt vilket håll man ska blicka för att hitta vad. Västerut finns utbildningsstrukturen; Norges nationella filt-makarförening har höga tekniska intagningskrav när det gäller utformandet av gesällprov i tovning.

Österut finns historien av att bära tovade plagg som inte ber om ursäkt för sig.

Kinna Ohlssons nuvarande handledare är filtmakaren Natalya Brashovetska. Hon bor på Cypern men kommer från Ukraina.
– Hon berättade för mig hur Sovjeteran med sin likriktning födde behovet av att sticka ut. Man ville skapa kläder som var annorlunda. På den vägen har det fortsatt, de har lyckats göra tovat till något som följt med i tiden.

Den stilmässiga inspirationen är global. Kinna Ohlssons kollektion bär spår av folkliga uttryck från hela världen.

Vid arbetsbordet på vinden finns allt hon behöver inom räckhåll. Säckarna med ull (mest från svenska finulls- eller jämtlandsfår). Blandningen av vatten och olivtvål. Dänkflaskan med handdiskmedel för den lite smutsigare ullen.

Kinna Ohlsson har också tagit fram en egen tvål för tvätt av ullockar. Tvålen är gjord av kokosolja och hjälper till att bevara materialets struktur. Lockarna blir dekorativa element, hon både använder dem själv och säljer separat.

På ett torkställ hänger plaststycken. Tovningsprocessen kräver två sorter. Underst en bubbelplast som ullen placeras på. Efter att ha fuktat fibrerna täcks de med en tunn byggplast som sluter tätt och håller allt på plats.

Sedan är det bara att börja krama. Och krama.
– Som många andra har jag känningar i tummar och handleder. Tovning är repetitivt, många får problem med underarmar och fästen. Det finns rullfiltmaskiner, men det har jag inte skaffat någon än, säger Kinna Ohlsson.

Tovningens magi ligger i ullfiberns unika struktur. Den består av små fjäll – epidermisfjäll. När fibern tillförs basisk vätska öppnar sig fjällen, ungefär som flikarna på en tallkotte. Rörelse gör att fjällen låser fast sig i varandra och inte kan åka tillbaka. Materialet stumnar.

Konsten är att veta när fibrerna har färdats hela vägen.
– Man kan känna när det är färdigt, det är ett handlag man övar upp. Till sin hjälp kan man använda sig av nyp-testet. Fibrer som följer med i tumgreppet avslöjar att materialet inte filtat sig utan måste tovas lite till.

Tova, filta, valka – termerna kan förvirra. Tovat och filtat är synonymer. Båda kan betyda att materialet nått ett visst stadium i tovningsprocessen. Men de kan också syfta på det färdiga plagget eller föremålet. Valkning är ordet för den sista delen av själva tovningsfasen då den slutliga krympningen sker.

Ullfiberns förmåga att fästa har genom åren använts på olika sätt. På 1990-talet svepte en förnyelsevåg genom tovningssverige. Metoden stavades nunotovning, en teknik där ull och siden bearbetas tillsammans och resulterar i ett glansigt tyg med våfflad effekt.
– Ullfibern fungerar som ett klister, det öppnar för massor av nya idéer, förklarar Kinna Ohlsson.

I kollektionen som visades i Vogue Scandinavia – som är ett samarbete med designern Minna Palmqvist och framtaget i ett projekt med samarbetsplattformen S-P-O-K och Stockholms Hantverksförening – finns ett par byxor i genomskinlig mesh där små bitar av filt tovats fast över hela plagget.

Inom det egna konceptet Upcycled by wool omformar Kinna Ohlsson vintageplagg. Genom att tova fast ull på utvalda plaggdelar har till exempel en rak klassisk bomullsskjorta fått elastisk, insvängd midja som beter sig ungefär som ett smockbroderi. Kinna Ohlsson har bjudits in av Röda Korset och Circular Hub Stockholm att öka återbruket av textilier genom redesign.

Parallellt med all formförnyelse finns också en konstant: tovade ullfällar. Det var så allt började efter den där första misslyckade maskintvätten 2021. Fortfarande är ullfällarna en del av verksamheten.
– De är det självklara alternativet för alla djurvänner eftersom de inte bygger på att fåret dödats, utan enbart består av avklippt ull. Jag bara väntar på att världen ska upptäcka att de finns, säger Kinna Ohlsson.

På undersidan av en avklippt fäll läggs ett lager ullfiber som efter tovningen bildar den sammanhållande yta som på en vanlig fäll består av djurets eget skinn. Tekniken är inte utan utmaningar. Ullens epidermis-fjäll har en förbestämd riktning. Den som vill tova en fäll från klippsidan angriper fibrerna från »fel håll«, vilket gör att de har svårare att filta ihop sig.

Dessutom innehåller ullfällar grova täckhår som lever sitt eget liv och gärna åker genom materialet.
– Jag åt nyligen lunch med Sveriges ullguru Alan Waller och frågade honom om tips. Han hade en lovande, kontroversiell idé men den kommer jag hålla hemlig tills jag provat.

2025 utnämndes Kinna Ohlsson till Årets förnyare av Föreningen svensk hemslöjd. Priset fick hon för sina pälskragar. Motiveringen berörde bland annat hur Kinna Ohlsson når ut till nya målgrupper.

I kundkretsen finns en kvinna som nu har beställt sin tredje krage.
– Hon har upptäckt att hon behöver en i varje färg, berättar Kinna Ohlsson.

Samtidigt är plaggen inte helt lättburna. Uttrycket är starkt. Det är också, som alltid när det kommer till hantverk, en fråga om prislapp. Men genom att tillverka plagg av tillskurna delar kommer Kinna Ohlsson ner i kostnad. Målet framöver är att fortsätta överbrygga gränsen mellan tovat och sydda plagg för att nå ut till en kundgrupp som inte handlat tovat förut.

Kärleken till ull är en treenighet av djurintresse, hållbarhetsideal och fascination inför ullens möjligheter. Minst lika många förgreningar har Kinna Ohlsson branschmässigt.
– Jag har funderat över var jag egentligen hör hemma. Är jag hantverkare eller designer, är det slöjd eller modeplagg jag gör? Jag känner att jag har landat lite i slow fashion-rörelsen.

Kinna Ohlsson är ullfantasten som svurit i tovningskyrkan. Visionerna var länge större än kunskapen, säger hon. Nu kommer kunskapen ikapp. Framöver väntar nya kurser och nya samarbeten.

Och så väntar alla råullsfällar på sin tur.

En av dem, levererad från Holland, ligger framför oss på golvet. Här, utanför det lilla vindsrummet, finns ett större bord för större arbeten.

Kinna Ohlsson nyper loss en tuss och för den mot min näsa.
– Känn! Fåren luktar annorlunda i Holland. Ullukten skiljer sig åt mellan olika länder, det är som när man är utomlands och känner hur det inte doftar som hemma. Är inte det fascinerande?