träd in i smörkyrkan

En intervjusituation är att befinna sig mitt i ett strålkastarljus. 

Samtidigt är hans vi så mitt i prick. 

På köksbordet i Umeå står en liten trave med skållika ostformar, gjorda för stelnande ostmassa. De är täljda i ljus björk. Överraskande små i jämförelse med dagens ostar. Lagom för en handflata.

Ingen annan än Ola Ling har fällt trädet, stått vid svarven och skurit mönstren. Ändå är formspråket inte hans eget eftersom han helt enkelt, så noga som möjligt, kopierat ett par ostformar från 1700- och 1800-tal. 

Det är därför som småskålarna, svarvade i färskt virke, är lite tunga i gumpen och inte så där smäckra och lätta som han annars brukar göra sina skålar. Det är därför som mönstren ser ut som de gör.

Ola Ling har krokat arm med sedan länge bortgångna västerbottniska bönder. 

Vi har gjort skålarna.

I grunden är Ola Ling lärare i biologi och naturkunskap. Han har jobbat på de flesta stadier inom skolsystemet och talar med glöd om ungdomar. Men sedan ett par år tillbaka slöjdar han på heltid. Svarvar skålar, täljer och gör offentliga utsmyckningar. Längs väggen i köket står en bredbent bänk där en tung knivslip hävdar sin plats. Bredvid ligger en uppsjö av knivar, med eggskydd av näver och skaften täljda för att ligga skönt i handen.
– Ja, det var ju ett hopp kan man säga.

Undervisar gör han emellertid fortfarande, slöjdar ibland med skolbarn och håller workshops för vuxna. 

På kringliga krokvägar var det just inför en sådan som han stötte på ostformarna, när han i samlingarna på Västerbottens museum letade efter ornament som skulle passa deltagarna att skära. Skålarnas botten hade karvsnittade mönster, bitvis genombrutna, för att vassle ska kunna rinna igenom när ostmassan lagts i press. 
– Och för skönheten, säger Ola Ling med eftertryck. 

Dekoren har aldrig enbart handlat om nytta.  
– Längtan efter det vackra har alltid funnits, säger han. 
– Oberoende av ekonomiska möjligheter och rörelseutrymme.

Hans nygjorda formar är prydda med samma slags hjärtan, kors och blommande sex- och fyrbladsrosor som fanns på förlagorna. Skurna med kniv här vid köksbordet. 

Men mönstrens uppgift var också att skydda. 
– Dålig energi skulle inte drabba osten. Den behövde hålla länge, inte surna eller härskna, förklarar han och tar blomrosetterna som exempel. Den sortens skyddssymboler har använts över stora delar av världen. De har också tolkats som en slags besvärjelse för lång och trogen kärlek.

– De som levde förr var ju som vi, säger Ola Ling och ställer fram kaffe på bordet. 
– Också de ville att barnen skulle ha det bra och hoppades att deras partner älskade dem. Precis som vi, ville de hålla ordning på världen.

Mjölkproteinet kasein har gjort att de gamla formarna mörknat. Det syns att de använts, säger han, medan de nygjorda skålarna lyser oanfrätta.  

Men i julas testade han sin smörkyrka.

För ostformssatsningen blev ett helt mejeriprojekt när det tog fart, delfinansierat av projektmedel från dåvarande Nämnden för Hemslöjdsfrågor, den slöjdmyndighet som från och med januari i år har gått upp i Statens kulturråd.
– Det blev också ett sätt för mig att reflektera över min egen identitet, säger Ola Ling.

Mammans släkt kommer från ett småbruk i norra Hälsingland.

– Så fungerar slöjden.  

Också smöret, detta bondesamhällets dyrbarhet, hade en gång i tiden vackert skurna träformar. Ibland bestod de av särplockningsbara askar med lock. Andra gånger var de ledade, så att de kunde vecklas ihop till en ask. Det är en sådan smörkyrka som Ola Ling kopierat. Formen hålls samman av locket och mönstren sitter på insidan.
– Man får liksom byta dimension i skallen för att se framför sig hur avtrycken kommer se ut i smöret sen. Gud vad krångligt det är, det blir spegelvänt och bakvänt och tankefel i huvudet, säger han och beskriver hur det var att veckla upp formen efter att den packats full med smör.

– Du minns gamla tiders fotonegativ, där det mörka blev ljust och det ljusa blev mörkt efter att fotona framkallats? Lite så var det. Det jag skurit in, buktade plötsligt ut. Det var speciellt på något vis.

Men när det var dags att äta, och så snart kniven börjat gräva i fettet, blev upplevelsen en annan. Smörkonsten var ett ögonblicks verk. 

Ola Ling ser glad ut.
– För också det har en dimension av skönhet. Att medan vi är här, medan vi sitter vid det här bordet, så upplever vi det här tillsammans. Då får man stanna upp i stundens storhet. I härvaron.

Det är ju rätt vanligt att gamla, ärvda och lite halvritualiserade slöjdföremål plockas fram till högtider som jul och midsommar. Och även om man inte alltid använder dem som det var tänkt från början, har också det sina poänger, påpekar han. Inte minst som avfyrningsramp för minnet.
– Kanske minns man för ett ögonblick mormor, som var den senaste att använda en ostform. Eller pratar om farfarsfar som kan ha täljt den. Eller om hur de hade det i Västerbottens inland för tvåhundra år sen, eftersom formarna är så små medan ostarna
i kyldisken på affären är så stora. 

1700-talets kor mjölkade inte på långa vägar som dagens. 
– De här småostarna var nog normalstora ostar i ett rikare hem, konstaterar Ola Ling.

Genom dem och genom rejält saltat smör kunde överskottet från sommarens mjölk lagras till bistrare tider. 

Det mjuka smöret var dessutom bondesamhällets hårdvaluta. 

Länge var det en av de varor som kunde ge kontanter till de förindustriella hushållen. I perioder kunde man till och med betala skatt i smör. Även tiondet till prästen har ibland slantats upp i mjölkprodukter.
– Det var så prästosten kom till, påpekar Ola Ling och beskriver hur små familjeägda gårdar med gemensamma resurser, med små-slattar från envar, kunde göra en
lyxig storost. 

Ändå har de små och svarvade ostformarna, som nu ligger utspridda över bordsskivan, hört till ovanligheterna. Betydligt oftare skapades ost i laggkärl, svepformar, rotkorgar eller små lådlika kar där botten och väggar hölls samman av genomgående tappar och utanpåliggande sprintar. 

Inte heller de ledade och mönstrade smörformarna gjordes överallt, utan främst i Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Medelpad. Hos bönderna runt Umeå var det snarare släta, odekorerade smöraskar som gällde. Mönstren gjordes med stämplar.  
– En ren, slät yta var ju liksom öppen för onda krafter, säger Ola Ling.

Den smörkyrka som han täljt, har både en sexbladsrosett, ett monogram, ett bomärke och en cirkel utkarvad i träet. Cirkelns inre är fylld av ett tätskuret rutmönster. Ett likartat täcker insidan av locket. 
– Ringen symboliserar världen eller gården eller familjen – det som är helheten – och nätet håller liksom borta onda krafter så att de inte kommer in i smöret och livet, förklarar han.

Själv sitter han gärna här i köket och skär. Och använder kroppen som mothåll. 
– Knäna är ett naturligt stöd, säger han.

På en av väggarna i vardagsrummet hänger skölpar, bandknivar och bildhuggarjärn. Framför står en snickarbänk och en täljhäst. Han brukar grovhugga ute på gården och sen fortsätta inomhus. Just nu gör han mest knopplister. 

Under ett par år, tills nyligen, hade Ola Ling och tre andra slöjdare sin verkstad på Västerbottens museum. Tanken var att besökare skulle få se slöjdande i praktiken, inte enbart artefakter i montrar. Det var skönt att gå till jobbet och sen komma hem, konstaterar han.
– Det är inte alltid poppis när jag sprider spån omkring mig här hemma. Allt slöjdande leder inte till harmoni.

Han ler snabbt och nickar mot den stora, nydammsugna röda orientaliska mattan på golvet.
– Eller när någon hängt upp nytvättat på torkställningen och får spån i kläderna.

Han ruskar lite på sig.

Förhoppningsvis löser sig verkstadsfrågan med tiden. Till dess har han den tyngre maskinparken – svarvar, pelarborr och bandsågar – ett par mil bort, i en lada i Mickelsträsk.
– Jag tror ju att det är djupt mänskligt att vilja skapa. Att det rent av är en av de saker som gör oss till människor.

Han tittar sig omkring och kommer tillbaka till sitt vi. 
– Kanske är slöjden extra viktig idag, när allt blivit så individualistiskt och vi till och med börjat prata om våra grannar som dem. Nu behöver vi allt som kan skapa större delaktighet, tänker jag. Så att vi blir mer av ett vi igen.