Ett ok att bära

Tröjan som Védis Jónsdóttir skapade den kvällen – med romber och viggmönster på det runda oket – skulle komma att bli en osannolik kioskvältare. Det finns ingen samlad statistik över hur många gånger den har stickats – men det handlar om många, många tusen tröjor världen över.
– Det mönstret kommer överleva mig, säger Védis Jónsdóttir idag, och förklarar vad hon tror att dess lockelse består i:
– Det finns en balans i mönstret, som en musikalisk treklang. Det är ett optimistiskt och kraftfullt mönster, och det är lätt att hitta på olika färgkombinationer.

2008 var ett speciellt år i Islands historia. Finanskrisen skakade landet i sina grundvalar – tre banker och mängder av företag kollapsade. Ett fåtal blev ultrarika men många förlorade jobbet. I samma veva tredubblade ullspinneriet Ístex sin försäljning och Islandströjans popularitet sköt i höjden. Det finns de som menar att Riddari-mönstret spelade stor roll för den utvecklingen.
– Det var som att folk ville distansera sig från »too big to fail«-typerna och visa att de var jordnära, genom att bära lopapeysa, säger Védis Jónsdóttir och använder det isländska ordet, en sammansättning av lópi (kardad ull) och peysa (tröja).

Det exakta ursprunget för de ikoniska isländska tröjorna med runda mönstrade ok är omtvistat men klart är att tröjan kommit och gått i popularitet i alla fall sedan 1930-talet. Numera har den både en cementerad position i den isländska folksjälen och en ohotad status som nationalsymbol och exportsuccé. Uppskattningsvis 200 000 tröjor i isländsk ull stickas varje år.
– Det är som en flagga som förenar oss, konstaterar Védis Jónsdóttir.
– Att skapa mönster för en lopapeysa är som att skriva poesi med ett klassiskt versmått. Det finns en rytm och en satsmelodi att förhålla sig till, men genom åren har jag försökt att förhöja och förfina tröjans utseende.

Vid det här laget har hon gett ut flera böcker med stickmönster av olika sort men hon konstaterar att oktröjorna alltid är de som slår bäst, och ingen slår bättre än Riddari. Själv var Védis till en början ovetande om vilken hit hon producerat. Året efter att mönstret släpptes lämnade hon Ístex och flyttade till New York. Under ett stickningsevent där 2013 fick hon frågan om det verkligen var sant att det var hon som hade designat Riddari. Först då förstod hon att mönstret fått vingar.
– Och sedan dess har det bara eskalerat, konstaterar hon.    

Heléne Wallin nickar luttrat. Hon är en gruvligt rutinerad stickare som dessutom utgör ena halvan av podden Nördic Knitting. Också hon planerar att sticka sig en Riddari.
– För jag insåg att jag snart är den sista i Sverige som inte har en.

Det mönstrets popularitet kan knappas överskattas, konstaterar hon. Det går hem lika väl hos stickare som hos den breda allmänheten.
– Jag är med i flera stickningsgrupper på nätet för att hitta ny inspiration. Men det absolut vanligaste som händer där är att någon lägger upp en suddig bild och frågar vad det här är för underbart mönster. »Det är Riddari!« ropar vi alla i kör. Orka! Men även om den kan kännas uttjatad för oss som är inne i svängen så är den en klassiker av en anledning, säger Heléne Wallin, och beskriver tröjan som stickvärdig, väl avvägd och lätt att anpassa.
– Mönstret är konstruerat runt den magiska siffran åtta. När man väl insett det är det så enkelt att våga simma ut i anpassningarna.

Själv stickade Heléne Wallin sin första Islandströja som tonåring. Och nu stickar hon minst en om året.
– Att få sätta stickorna i isländsk ull är en absolut nödvändig ingrediens i mitt stickliv. Och jag har tre barnbarn som gillar att ha stickat så det är ju bara att mata på.

Vanligtvis stickas islandströjor nedifrån och upp. Bålen och ärmarna slätstickas var för sig, innan de sätts ihop på en och samma rundsticka när oket formas med minskningar och mönsterstickning.
– Det fina med det är att det blir minimalt med montering. Man behöver bara sy ihop lite under ärmarna.

Det snyggaste Islandsmönster hon känner till är annars Veðurfræðingurinn av  G. Dagbjört Guðmundsdóttir. Den stickas i Léttlopi som spinns av underull och täckhår från isländska får. Men när Heléne Wallin går hemma och skrotar en vanlig dag är det inte den hon oftast drar på sig. Istället är det en kofta som hon knåpat ihop utifrån ett gratismönster. Den har ett runt ok med Fair Isle-inspirerade former.
– Grejen med den här koftan är att det är min absolut knasigaste, fulaste tröja. Det är dålig finish, ojämna knappar, allt. Men det är den här jag använder. Det är min slängkofta och den är fantastisk. Den är perfekt tunn och så är det väl det att jag inte är rädd om den. Man sitter på den när man är i lekparken – den är med hela tiden.

Att hon gjorde den, förklarar Heléne Wallin, var från början en slags kompromiss. Egentligen hade hon tänkt göra en klassisk Shetlandströja. Den skotska ögruppen är känd inte minst för det som kallas Fair Isle-stickning, men förknippas också med oktröjor som pryds av ett mönster som varvar stjärnor och granar. Heléne Wallin har flera gånger besökt de karga öarna och talat med äldre stickerskor som beskrivit sin såriga relation till hantverket. Fair Isle-tröjor blev högsta mode på fastlandet när den fashionable prins Edward lät sig porträtteras i en sådan 1925 och stickningen var för många shetländska kvinnor den enda möjligheten till försörjning. Minnet av hantverket som en plåga och ett nödvändigt ont lever kvar hos somliga på öarna även om stolthet och stickningsglädje alltmer tagit över.

Shetländska oktröjor stickades liksom de isländska nedifrån och upp. Ofta maskinstickades ärmarna och bålen för att spara tid medan oket handstickades. En som än idag använder den metoden är Karin Kahnlund, som utöver att vara expert på tvåändsstickning även har mästarbrev i såväl handstickning som maskinstickning och dessutom under lång tid haft den svenska agenturen för det shetländska garnet Spindrift.

På bordet framför henne i hennes stickverkstad ligger de roströda maskinstickade delarna som hon just håller på att samla ihop till en blivande Shetlandströja. I en påse bredvid ligger små nystan i blåa och orange toner som ska användas till oket.
– Passformen är något av det viktigaste när man konstruerar en oktröja, påpekar Karin Kahnlund.
– De kan lätt bli antingen för strama eller för bylsiga. Shetlandströjor är ofta gjorda med en liten raglanlinje som går från ärmhålet upp till den mönstrade delen av oket. Det hjälper till att forma tröjan på ett smidigt sätt.

Hon slår också ett slag för Elizabeth Zimmermans system med procentsatser. Zimmerman var en av 1900-talets mest inflytelserika stickare – en innovatör och pedagog med näsa för det systematiska, och kanske den enda stickare som förärats en stort uppslagen dödsruna i New York Times. Hennes system används än idag, och har utgjort basen för mängder av runda oktröjor. Det är en formel som genom att utgå från måttet på tröjans bål ger svar på till exempel ärmvidd och okets storlek. Det gör det lätt att konstruera mönster efter eget huvud.
– En annan sak som är viktig att tänka på är att forma halsringningen genom förkortade varv. Det ger en halsringning som är djupare fram än bak. För att inte de förkortade varven ska störa mönstringen i oket kan man lägga dem antingen under eller ovanför mönsterdelen, påpekar Karin Kahnlund.

Island och Shetland har långt ifrån ensamrätt på tröjor med runda mönstrade ok. Runt 1930-talet dök liknande tröjor upp, till synes simultant, på flera håll runt Nordsjön. Ett tillfälle som ofta lyfts fram är när den norska stickningsdesignern Annichen Sibbern Bøhn år 1929 gick på bio och såg skådespelerskan Mona Mårtensson i en slående grönländsk pärlkrage. Tokinspirerad gick hon raka vägen hem och ritade tröjan Eskimo som blev en tidig kioskvältare i genren. 1939 grundades också det legendariska företaget Bohus stickning, vars eleganta okjumprar prydde både kungligheter och filmstjärnor under mitten av 1900-talet.

Men om de olika rundokströjorna uppstod oberoende av varandra, eller om någon kom först och inspirerade de andra är svårt att leda i bevis. Myter och fakta blandas gärna när stickningshistoria skrivs.

En sak som förmodligen spelat roll för att de slog på flera ställen samtidigt är rundstickans intåg. Visserligen var tekniken att sticka runt känd sedan åtminstone 1400-talet, men tidigare använde man flera stickor, motsvarande dagens strumpstickor. Det första patentet på en rundsticka, med en böjlig kabel med två spetsar i ändarna, kom 1918. Det var en stillsam revolution i stickningsvärlden.

Anna Sjösvärd är stickningsformgivare med en stark fäbless för folklore. I höst kommer hennes första bok Sticka i svensk ull. Den innehåller flera oktröjor.
– Det är ett så härligt sätt att skapa mönster på. Det är lätt att jobba med färger och göra en tröja som blir som ett smycke.

Anna Sjösvärd stickar alltid sina tröjor uppifrån och ned för att kunna anpassa längden. Själv bär hon uteslutande midjekorta tröjor. Precis som Karin Kahlund och Heléne Wallin lyfter hon fram passformen som det klurigaste att få till när det gäller oktröjor
– Det är lätt att det blir lite bubbligt när man har väldigt många ökningar på ett och samma varv. Det gäller att fördela maskantalet på ett bra sätt över hela oket, till exempel genom att kombinera med raglan.
– Det blir ganska mycket matte. Men det behövs för att passformen ska bli bra.

Hon har funderat på vad det är hos oktröjor som gör dem lockande för så många.
– Jag tror det har att göra med hur man vill se sig själv. Bilden man har av en person i en oktröja är att man är ute i naturen, man går i skogen, man kanske har en hund, man eldar… Det är liksom the orginal helylle. Och det är många som vill framställa sig
själva på det sättet.

Även hönstestrik-profilen Anna Bauer har en ny mönsterbok på väg i höst: Annas okbok, fullmatad med oktröjor. Dessutom håller hon ofta kurser i just hur man konstruerar sin egen variant. Hon föredrar att tänka i kilar snarare än bårder.
– Jag återkommer hela tiden till det. Det finns så mycket roligt att göra. Former och mellanrumsformer hakar i varandra. Det blir mer organiskt och man får tänka in ökningarna eller minskningarna i mönstret istället för att lägga dem mellan mönsterbårderna.

Att rita mönster som hänger ihop och blir intressanta kan kräva lite övning säger hon.
– Ett vanligt misstag är att försöka få in väldigt många föreställande grejer i ett och samma ok. Man vill ha en cykel, en rädisa och tre sorters blommor. Men det kan vara väl så fint med en form som inte föreställer något, tipsar hon.

Allra viktigast är att våga. Att släppa loss kreativiteten.
– Där är tid en stor faktor. Och man ska inte låsa sig vid en enda skiss. Det kan vara bättre att göra flera och gå vidare med det man gillar. Det blir som ett flöde och idéerna kommer gärna till en när man håller på och grejar.

Bohus, Shetland, Island eller Hönsestrik – oken är här för att stanna. Det är stickningsexperten Karin Kahnlund övertygad om. Hon menar att en av oktröjans fördelar ligger i att den sticker ut precis lagom mycket.
– I Sverige har många en ganska nedtonad stil med mycket svarta och blåa vinterplagg till exempel. Men vantarna kan få se ut som små färgexplosioner. Jag tror det är samma sak med oken. Man kanske inte vill ha en helmönstrad eller knallröd tröja. Men ett ok går bra. Det blir lite som att ta på sig ett smycke.