Krönika

Vägra låsas fast

Text Kristina Lindquist
Foto Privat
23 augusti 2017

Jag kände inte min mormor, men jag vet att hon kunde sy. Tengilsoldaternas mantlar till exempel, sydde hon. Jag satt alltid kvar under eftertexterna till Bröderna Lejonhjärta, och där stod hennes namn till slut: Ingrid Dahl. När jag blev äldre förstod jag att hon jobbat med både Bo Widerberg och Ingmar Bergman, men inget kunde slå barndomens häpnad, där i Törnrosdalen. Tygets och vävens hantverk är faktiskt den tydligaste bilden jag har av den där blonda kvinnan som jag inte alls liknar, vid sidan av små flytande anekdoter som berättats och stelnat till scener i mitt medvetande. (Riviga mormor frågar pappa om de ska ta en liten whiskey i köket så att inte morfar, nykteristen ska se. Nu är de borta allihop.)

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Ingrid var så duktig på att sy säger alla, nästan som ett sätt att hålla kvar henne. Så varför står min egen symaskin alldeles oanvänd i skåpet? Lite lättja, lite ointresse – men inte bara. För vad är det som lockar med de där mantlarna, och alla hennes kläder till filmen och teatern? Jo, att de syddes i ett offentligt och konstnärligt sammanhang, i glansen från det som kanske kan kallas ett manligt geni. Samma hantverk inom hemmets fyra väggar ger mig istället kladdig ångest av instängda och bortslösade kvinnoliv.

Dramatiskt, men inte taget ur luften. Historikern Yvonne Hirdman beskriver i självbiografin Medan jag var ung sin uppväxt i hemmafruarnas femtiotal som en tid då hushållets måsten blir allt mer ritualiserade, med krusade örngottsband som symbol för den ofria kvinnans påhittade sysslor: »Vilken tid! Syjuntornas tid, där kvinnorna förvandlades till tanter på nolltid, lankigt kokkaffe, skvaller, meningslösa broderade dukar och kuddöverdrag.« I Kristina Sandbergs roman Sörja för de sina görs också en poäng av att den halvdåliga hemmafrun Maj skandalöst nog inte kan sy dräkter till barnens julspel.

Och det går upp för mig att jag ser på tidigare generationers kvinnoliv med en känsla av huslig smittsamhet. Symaskinen blir i den här lätt paranoida fantasin ett redskap för att bli fjättrad vid det jordiska och kroppsliga, som en kvicksand att slukas av. Kom inte hit med era handarbeten! Jag är ingen kvinna, jag är ett neutrum. Och det är av yttersta jävla vikt för min intellektuella frihet att jag inte kan hantera nål, tråd, stickor och garn. Så larmar jag och gör mig till medan en massa jämnåriga åttiotalister helt oneurotiskt virkar och stickar och syr – inte sällan med feministiska förtecken. De kan uppenbarligen?

Författaren Nina Björk skrev häromåret också ett intressant försvar för hemmafruarnas alla broderier. Hon menar att de bara blivit besudlade av »underordning, av oviktighet« för att de tillkommit i ett sammanhang av just kvinnlig underordning. Björk går på syjunta och gör en julbonad och menar att det borde vara möjligt för kvinnor i senare generationer att »sortera i detta arv, inte förkasta det rakt av«. Och det har hon såklart rätt i.

Men någon julbonad lär det inte bli så länge jag lever. Fast kanske vågar jag plocka fram symaskinen för att laga en trasig fåll, utan att råka vrida klockan tillbaka till
femtiotalet.

Kristina Lindquist är kulturskribent och kritiker. Hon har också varit kulturchef på Upsala Nya Tidning och chefredaktör på Ottar.

23 augusti 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy