Fåglar som slöjdar

Nu är vi trots allt ganska många som hör fåglarnas sång och uppskattar deras musikaliska gåvor, men att de också är pionjärer på slöjdens område verkar ha gått de flesta förbi.

Och där satt jag vid en gammal transistor och trodde knappt mina öron. Hade dämonregissören på Fårö aldrig hört en trast! Aldrig storspovens flöjt eller näktergalens kastanjetter? Aldrig sångsvanarnas trumpetstötar? Han som levt i ett fågelparadis i fyrtio år!

Nu är vi trots allt ganska många som hör fåglarnas sång och uppskattar deras musikaliska gåvor, men att de också är pionjärer på slöjdens område verkar ha gått de flesta förbi. Vem tänker till exempel på att taltrasten inte bara har uppfunnit spånskivan – den murar sitt bo av söndersmulat trä och saliv – utan dessutom utvecklat en förmåga att forma skivan till en djup och slät skål? Och i denna murade skål läggs äggen och växer ungarna upp.

För att inte tala om pungmesen som syr och stoppar och tovar sitt märkliga näste av växtfibrer, kokongtrådar och fröhår. I två veckor håller den på, och där hänger sedan det gråbruna boet – en sluten pung med rörformad ingång upptill – i någon björkgren över vattnet, färdigt att beskådas för var och en som har ögonen med sig.

Och den som har sett sommargyllingens hängande rede i en avenbok på Österlen glömmer det aldrig. Det är en lagom liten äggkorg, flätad och vävd av rottrådar och tunna näverremsor, av mossbitar och långa blad, som fästs i någon vågrät grenklyka med hjälp av spindelväv och grässtrån.

Kanske överträffar ändå stjärtmesen dem alla i fråga om märkvärdiga bon. Den klistrar ihop en stor, mjuk mosskupol, ett bollformat konstverk som på utsidan är så skickligt kamouflerat med små lavbitar att det kan tas för en utbuktning på stammen. Och så fodrar den boet invändigt med hundratals eller till och med tusen små fjädrar. Även gråsiskans fluffiga bale av videull och fågeldun ger ett tovat intryck där den ligger ovanpå en stomme av kvistar i någon björk eller buske och riktigt lyser i skogen, som om den vore gjord av vitlockigt trollhår.

En del arter syr samman sina bon med silkestrådar och olika strån, medan andra flätar fina korgar av rottågor och gräs. Men att väva, fläta och sy är ingenting för våra hackspettar. De föredrar rejäla lägenheter med tjocka väggar och massivt tak och mejslar helt sonika ut sin bokammare i en trädstam eller någon stolpe. Spillkråkan är störst och vill helst ha sju decimeters takhöjd inuti den där aspen eller furan – allt åstadkommet med bara näbben som huggjärn (och tack vare en stötdämpad hjärna).

Så där kan man hålla på. Och förundras över fåglarna som inte bara behärskar flygkonsten utan också kan musicera och slöjda sina hem utan verktyg. Men då får man kanske ha i åtanke att de trots allt har funnits här på jorden tusen gånger längre än människan och haft gott om tid på sig att öva upp sina färdigheter.

Tomas Bannerhed är August-prisad författare och hobbyornitolog. Hans debutroman Korparna kom som film i oktober 2017.