Trasor som minns

Att trasor bär på minnen vet alla som låtit gamla kläder få nytt liv i lapptäcken eller trasmattor. Kicken Ericson minns sin pappa genom hans trasnystan och sin bästa vän Nini Sandström som upphöjde trasan till konst i sina trasporträtt.

Text Kicken Ericson
Foto Sebastian Jakobsson
15 augusti 2012

Min pappa var sjöman. Emellanåt stannade han i land och då jobbade han som lantbrukare och grävmaskinist. När han var ute på sjön var han maskinist på oljefartyg. Därför älskar jag doften av olja, jag skulle kunna bli sniffare. Det var roligt att få vara med därnere i båtens inre, bland gubbarna som luktade olja och var svarta i ansiktet.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Nini Sandström har porträtterat några favorittrasor i bildväv.

Oljefartygen gick ute på långa trader. Det kunde hända att pappa var borta i ett år, ibland längre. När han äntligen kom hem så hade han oftast med sig någon form av handarbete som han knåpat med på sina frivakter. Det kunde vara en ryamatta han knutit, eller en stor korsstygnsduk. Eller en hel mängd runda hårda bollar av trasor som han klippt åt min mor att väva mattor av.

Jag har alltid varit så fäst vid de där hårda tygbollarna. Alla gick inte åt så jag har några kvar. Och i min pappas anda har jag själv fortsatt att klippa och rulla ihop hårda trasbollar, mest för att jag tycker det är fint.

Mina föräldrar är döda nu, så de kan inte berätta trasornas historia, men jag kan ju själv en del av den. Där finns mammas solklänning med bolero, ett överkast vi hade, min första pojkväns rutiga skjorta, tyger från vänner, provtryck från Konstfack, min nuvarande mans gamla pyjamas som han hade när vi träffades – alla möjliga bitar av hela livet.

Jag är själv ingen stor vävare, men nyligen har jag vävt några mattor av en del av de där trasorna. Jag vävde det som kalas »sillsallad«, alltså att man byter trasa hela tiden så det blir en levande yta. Och en och annan mörkare rand.

Jag har mycket trasor och jag tycker så mycket om dem. Men de oroar mig. Jag förstår att jag inte kommer hinna väva så mycket framöver. De oroar mig för att jag bryr mig så mycket om dem. Varje trasa är betydelse­bärande, alla har sin berättelse. När jag dör kommer ingen känna till deras historia. Jag inbillar mig att många känner, eller har känt så. Kanske inte så många numera, för de som väver nu verkar mera färga in
trasorna.

Min bästa kompis, textilkonstnären Nini Sandström, som inte längre lever, kände som jag. Hon tog enskilda trasor som hon tyckte var särskilt underbara och upphöjde dem till konst. Hon gjorde bildvävar av dem, »Porträtt av mattrasor« kallade hon dem.

Hon älskade också den lilla trasan för allt vad den rymde.

Vad ska jag göra med mina trasor? Jag känner ett slags ansvar för dem. Ansvar och kärlek.

Kicken Ericsson är textilkonstnär

15 augusti 2012

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!