Till spetsens ära

Precis som så många andra har Elin alltid haft spetsar i en ärvd låda, korta och långa, breda och smala. På Sätergläntan fördjupades hennes förhållande till dem genom alla ändavslut på kjolar, spetskråsblusar och stycken på bindmössor hon mötte där. Nu ville hon ge sin hyllning till spetsen och handknypplingen i en ny, ögonöppnande komposition. Inte vit, inte brudklänning, inte långkjol. Man skulle få se dem liksom för första gången. Och det måste bli högtidligt.

Elin fick vadstenaspetsar att arbeta med.
– Jag ville göra ett nytt material av dem. Jag försökte med ryateknik, men det blev som en päls och spetsen försvann liksom i hanteringen.

I stället provade hon att väva, först i flamskvävningsram, sedan helt utan vävredskap. Kjolarnas tuskaftstyg är flätat av spetsar hon färgat röda och olika röda siden­tyger. Det blev förvånansvärt hållfast och stadigt. Kjolens övre del är sydd av en bit röd sidendamast hon hade liggande.
– Lite för liten, men det var bara att skarva, menar hon. Inte köpa nytt!

Livet och den långa kjoldelen är sydda i sidensatäng med mönstret tryckt på den mindre blanka avig­sidan. Tryckt – men en enda lovsång till knypplingen. Elin har skannat spetsar och förstorat dem uppåt tusen procent för att man ska få se varje korsning och vridning. Spetsformerna är sedan noga och symmetriskt inpassade på varje mönsterdel. För att ge livet stadga och volymhar hon dubblerat tyget med shetlandsull och tunn bomull.

Dräktens huvudbonad, skärp och skor väcker en rad associationer med sina kedjor, bucklor och svarta hårlängder. Uttrycket kan kännas som en mix av vikingaromantik och schamanism. Afrikanska utsmyckningar har funnits med Elins tankar, men den viktigaste inspirationskällan är en helt annan.
– Det är så vackert att smycka ansiktet! När jag såg en kronbrud från Dala-Floda fastnade jag för korkskruvslockarna av låtsashår hon bar vid kindbenen. Kedjorna är halsband som fått flytta upp på huvudet. Kopparen valde jag för färgens skull och för samspelet med spetsen och tygerna.

Den som tillverkat accessoarerna är Johan Davidsson, slöjdare och god vän i nätverket kring Sätergläntan. Elin bad om goda råd, men snart var han involverad i både design och teknik i ett samarbete som båda har uppskattat.
– Man får röra sig försiktigt och värdigt i den här huvudbonaden, men en kompis som är musiker har redan börjat prata om att bära den på scen…

Elins dräkt är förstås inte tänkt att användas, men hon vill inte sätta någon etikett på den, varken »konst« eller något annat. Men hon hoppas att den ska väcka intresse för spetsen och inspirera även till mer bärbara kläder. Sannolikt kommer den snart att efterfrågas för olika utställningar och bilderna av den att visas världen runt. När vi pratas vid har just Modern Weekly China Maga­zine hört av sig, de ville pub­licera bilderna av Elins rödvita dräkt från 2011.
– Det har varit ett intensivt år, lite för mycket av allt, säger Elin Ivre.
– Men jag har underbara vänner som kommit till mig med mat. Och jag har nog aldrig i mitt liv stannat upp så som jag gjort den här tiden och tänkt »Å vad jag är lycklig!«. Det är förstås inte bra att sitta och sy hela nätterna – men det är så himla roligt! Det här är min dröm.