Timmarna med tråden

För en slöjdare innebär det att få slöjdljus allt längre in på natten eller att man kan vakna tidigt för att sy. Hemma i Svea Läntas lilla hus mitt i Jokkmokk faller solen in genom fönstret över köksbordet. Halva bordsskivan är täckt av nåldynor, tenntråd och påbörjade slöjdalster. Radion står på. Sitter man vid köksbordet är man alltid med där saker sker. 
– Jag dricker kaffe och sen börjar jag. Det är så skönt. Antingen sitter jag och drar lite tenntråd eller så sitter jag och syr. Och det gör jag i några timmar. Men sen går jag ut och går med hunden!

Hon har röd kofta och varmt leende. För inte länge sedan firade Svea Länta sin 80-årsdag, övertalad av barnen.
– Jag tycker inte om att stå i centrum, för jag blir så vansinnigt nervös.

Men hon fixade det! säger hon med en suck av lättnad, och det gjorde hon faktiskt också när hon skulle ta emot 2026 års Asa Kitok-stipendium. Det är ett prestigefullt stipendium för samisk slöjd som varje år delas ut i rotslöjdaren Asa Kitoks minne. Det var barnbarnet Siri som såg till att ansökan skickades in, och när de ringde upp Svea Länta för att gratulera blev hon så rörd att hon inte minns samtalet.
–  Jag har hållit på med det här sedan jag var barn, och så ska jag få ett stipendium… Jag blev så glad.

Hon går ut ur köket och kommer tillbaka med ett bälte i tenn. På en botten av rött, blått och grönt kläde har en 13 år gammal Svea broderat ett brett och exakt sicksackmönster av tenntråd. Det ser i det närmaste perfekt ut. Tänk, suckar hon förundrat, att hon var så liten när hon började.
– Jag tyckte om att göra det men det var också ett tvång. Det var bara så att alla skulle ha tenn till sina dräkter. Du kan ju tänka dig vad jag var tvungen att göra…

Den sydsamiska kolten har tenn i både bältet och barmklädet och Svea Länta var äldsta dotter i en syskonskara med tio barn. Och innan man kunde sätta sig och sy skulle Svea både dra och spinna tenntråden.

Över köksbordets solljus breder hon ut en solfjäder av ljusa tunna skivor i renhorn, perforerade med små borrade hål i fallande storlek. Det kallas för dragskiva. Genom dess hål ska tennet dras för att bli tunnare och tunnare. Svea Länta pekar på det minsta hålet och håller upp det mot solen.
– Det är så smått så smått. Du ser knappt igenom och det är för att tråden du drar ska bli sådär fin.

Att tennet blir tunt är a och o, för när det dragits ska det spinnas runt en sentråd och bli den färdiga tenntråden. Arbetar man med försiktiga och smidiga fingrar kan man få en lång och slank tenntråd. En del av tjusningen är spänningen, säger Svea Länta.
– Hur lång kan jag få den? Jag kan ha tio meter ospunnen tråd och så har jag tre meter färdig. Om det har gått bra!

En lyckad tenntråd glänser som silver, men är betydligt billigare än vad silver är. Den lärde sig Svea fästa på färgat kläde med små, osynliga stygn i platsspecifika mönster. Tennet lyfter allt material den kommer i närheten av och kan göra den tråkigaste lilla sak vacker. Det är inte konstigt att det är samiskt hantverk med lång tradition. I praktverket Tjaalehtjimmie, en bok om sydsamisk ornamentik, skriver Maja Dunfjeld att fynden går ända tillbaka till 700-talet. Tennet fick samerna genom byteshandel. I århundraden broderade man, ända fram till att man började importera glaspärlor från Östeuropa då de pärlorna var billiga och enkla, jämfört med det tidsödande tennet. Som en följd dog tennbroderierna nästan ut innan de i början av 1900-talet fick en renässans genom omfattande kursverksamhet i de södra delarna av Sápmi.

Maja Dunfjeld skriver att just barmklädet och bältet har en form och ornamentik »som närmast är statisk«. Ornamentiken förs vidare från en generation till nästa utan särskilda avvik. Här finns det inte plats att experimentera och leka, även om man kan anpassa slöjden något efter den som ska bära den. Svea Länta håller med.
– Det förändras inte, icket nåt! Det har inte förändrats på alla dessa år och det tycker jag mycket om.

Hon följer sina släkters mönster när hon syr. Sicksack. Kors. Raka täta linjer. Syr man med för stora stygn börjar tennet bölja sig som vågor, säger Svea, därför måste man fästa det med täta stygn. Nu ska hon sy en silverkrage till sitt barnbarn Siri och så har hon gjort klart en rengrimma till dottern Helena. Tämjda renar ska smyckas lika mycket som människor till fest.

Barmklädet som ligger framför oss har tillhört Sveas mormor Katarina Stinnerbom. Det är över 100 år gammalt, tennet är skört under fingret men fortfarande vackert. Det luktar inget särskilt men ullen doftar som om den var kardad igår. Svea Länta fingrar njutningsfullt på de gamla broderierna. Det var mormodern som lärde henne. Och modern.
– Du ser vad det ska hålla…

17 år gammal lämnade hon föräldrahemmet i Kittelfjäll för att gå på Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Hon träffade renskötaren Per Arne Länta, gifte sig och blev kvar. Hennes familj klär sig oftast i lulesamisk gáppte, men själv har hon aldrig slutat använda sin sydsamiska dräkt. Som slöjdare syr hon både och. Bälten. Och barmkläden.

Ett barmkläde är den halskrage som täcker en kolts v-ringade öppning. Det är ett märkligt ord med gammeldags klang på svenska. På lulesamiska säger man sliehppá och på sydsamiska boengeskuvmie. Där hörs inget gammalt, snarare är det tal om Sápmis mest centrala och älskade plagg. Om kolten ska jämföras med universum kan man säga att barmklädet är solen. Den har sin plats över bröstet närmast hjärtat och brukar i äldre samiska berättelser framställas som ett skydd för den som bär det. Kolten är »en kvinnosydd rustning« för att citera Linnea Axelssons diktepos Aednan. Bär man dräkten med alla dess tennbroderier är det också en omisskänlig signal för fest.
– Det är det som är så skönt, det spelar ingen roll om det är bröllop, begravning dop eller vad som helst, jag har det alltid. Jag kan förstå de yngre som sätter på sig glitter och glamour när det är fest, men för mig är det dräkten, barmklädet och tennskärpet som är fest, säger Svea Länta.

Hon är inget större fan av de många färger och mönstrade tyger som blivit så trendiga i Sápmi på senare år, även om också hon hade en superkort kolt på 1970-talet när hon började etablera sig som slöjdare. Hon jobbade som dagmamma och slöjdade armband för att få en extra inkomst. Om tenntråden fick en renässans under 1900-talets början kan man säga att dess genombrott kom på 70-talet. Plötsligt kunde man se tenntråd också i konst, som till exempel hos konstnären Rosemarie Huuva. Svea Länta började sy tennarmband som en av de första. Med åren har tennarmbanden gått från att vara ett samiskt hantverk till något Sápmi har tappat kontrollen över, och hon är inte särskilt glad över utvecklingen.
– Det är massproduktion och jag tycker inte alla är så fina heller… Jag och Siri mitt barnbarn, försöker sy till museet, för att inte bara släppa det.

Men en bra förändring för duodjin är att de samiska slöjdarna har lärt sig att ta betalt.
– Hur många skärp har jag inte sytt och mer eller mindre gett bort. Det var ju ingenting värt. 

Hon och hennes generations slöjdare lade mycket tid på att försöka förklara slöjdens arbete: trådarna de spann, renskinnen de gnuggade vita. Många material måste fortfarande ta sin tid, men att just den komplicerade, tålamodsprövande tenntråden finns att köpa har gjort generationsväxling lättare. Svea Länta tycker sig se fler och fler sy
i tenn. I dag köper hon färdig tenntråd, även om hon till viktiga ting drar och spinner själv. Hon har inte alltid varit lika medveten, men nu har hon dragit in fler kontorsstolar runt köksbordet.
– Jag har vaknat upp.

Hon berättar att hon har börjat oroa sig för att ingen längre kan dra och spinna tenn. Köpta material är både välsignelse och fara. Vad är det för språk som sitter i hemspunnet tenn? Vad är det för berättelse som går förlorad när sentråden inte längre kommer från renen, utan köps artificiell på vit rulle? Och skinnen kan numera lämnas in för mjukgöring. Svea tycker om att lära barnen, så har det alltid varit.
– Jag har haft lätt att umgås med barn. Jag umgås hellre med barn än med vuxna.

I Jokkmokk ser man henne vara ute och gå, ofta med barn på sparken. Alltid leende, alltid skor med klackar. Hon syr till barnbarnsbarnen så att det finns färdig slöjd när de blir äldre. Får hon själv välja vad hon ska göra, syr hon ett sydsamiskt bälte i tenn, som det hon gjorde när hon var 13.
– Jag älskar att bara sy, sy och inte fundera. När du syr skärpen är det långa mönster. Du sitter i timmar och dagar.

Hon blir lugn och på radion hör hon om världen utanför huset. Än finns ögon och fingrar men hon säger att hon fått det förklarat för sig på Fråga doktorn varför det går sakta nu. Någonting har hänt med farten, säger hon och skrattar. 
– Tenntråd är inget hantverk som du gör bara så där, men jag är så glad att jag är 80 år och tycker lika mycket om det. Jag kan bli lite irriterad om det är annat jag måste göra, att jag inte hinner sitta. Jag försöker alltid få tid, för annars tycker jag inte att jag har gjort någonting. Det känns som att det är … det är det som är dagen.

Under Jokkmokks marknad 2027 visas Svea Läntas Asa Kitok-utställning på Sámi duodji i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk.