Så för ungefär ett år sedan var jag lite nere för räkning. Det var ingen katastrof, jag hade väl kommit upp på sju, men vad som hände var att jag plågades av jobbstress och gick i terapi, och det visade sig att min stress var som värst när jag inte var på jobbet.
Jag satt hemma, det var en vanlig torsdagskväll, och då kan man göra mycket konstruktivt eller avkopplande, men jag… Ja, mest var det sociala medier, de där lockande upptummarna. Socialpsykologen Jonathan Haidt berättade i DN i november att många amerikanska tonåringar har en skärmtid på sex-sju timmar per dag, jag låg nog inte långt efter. Det är inte klokt! »Fundera över vad den tiden hade kunnat läggas på i stället«, sa Haidt. »Jag kanske ska börja sticka?«, sa jag till psykologen Therese. Hon nickade bifall.
Till skydd mot kalla vindar
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Jag kunde sticka när jag gick på mellanstadiet. För ett par år sedan försökte jag igen, vägledd av familjens tre kvinnor som är stickdrottningar. Men jag klarade inte den aviga maskan. Det var ju omöjligt! Hur skulle man få garnet att magiskt följa med stickan genom den där lilla öglan? Jag fumlade och missade och skrattade så där som man gör för att dölja att man skäms. Samtidigt ville jag verkligen kunna. I huvudet hade jag en bild av gamla fiskargubbar på Island, hur de satt i skägg och fotogenljus och förfärdigade tröjorna som skyddade dem mot Atlantens malande vind. »Mitt mål är att en gång i livet sticka en islandströja«, sa jag till Therese för ungefär ett år sedan. Men det var helt utopiskt. Jag klarade ju inte ens den aviga maskan. Jag hade lika gärna kunnat säga: »Mitt mål är att en gång hoppa runt hela Island på ett ben.«

Ni vet hur det börjar, man gör den där halsduken. De aviga börjar sitta. Så blir det en halsduk till – lyckad den här gången. »Det är inte så svårt som du tror«, var de tre kvinnornas mantra, jag trodde dem inte. Min första tröja påbörjade jag i påskas. Ökningarna gjordes med vridna aviga maskor, jag kunde bara inte klara dem. Jag har ett sårigt minne av hur jag satt vid brasan och väste till de tre kvinnorna: »Jag är fem sekunder från att slänga tröjan i elden och aldrig hålla i ett par stickor igen under resten av mitt liv.«
Men den blev klar – och sedan var det ju bara att fortsätta, händerna gick som av sig själva och i augusti drog jag på mig min första Riddari. Jag hade stickat en islandströja! Åtta månader efter att jag började sticka! Hör du mig, psykolog-Therese – vi gjorde det!
Jag har förstått att de flesta islandsstickare föredrar oket framför bålen, det är ju där det mönsterroliga händer. Inte jag. Jag älskar slätstickningen med den monotona, stadiga rytmen som puttrandet av en fiskebåt. Ja, det är där ni hittar mig nu, i den gröna fåtöljen, framför den öppna spisen, med min stickning guppande i knät och en behaglig podd i öronen.
Nu gäller det bara att inte bli lika besatt av stickningen som av de sociala medierna, att inte låta den ta över mitt liv på samma sätt. Det är redan nära, och självklart är jag med i Facebookgruppen »Sticka islandströjor och andra oktröjor«, och jag upptummar alla härliga bilder i gruppen närhelst mina tummar inte är upptagna med att lägga upp 52 maskor till nästa par raggsockor.
Erik Helmerson är författare och ledarskribent på Dagen Nyheter.