Teatern på skuggsidan

Cengiz Özek, en man i sena femtioårsåldern, ler med hela ansiktet. Han sitter på en trästol i sin studio 
i Cihangir, ett kvarter i centrala Istanbul där de branta gatorna 
kantas av ömsom enkla bostäder, ömsom antikbutiker och restauranger. I händerna håller han en platt figur med burrigt skägg och distinkt näsa, utskuren i råhud av åsna: Karagöz, ett välkänt ansikte här i Turkiet.

Med ena handen tar Cengiz Özek tag i den långa pinnen som är monterad på Karagözs baksida. Så lutar han sig lite framåt på stolen, rör på pinnen och börjar prata med djup röst. Karagözs ben svänger fram och tillbaka med lustiga 
rörelser. Rätt vad det är gör han 
en kvick saltomortal.

Cengiz Özek ler igen.
– Det är sådan han är, en riktig skojare, säger han.

Fyrtiofem år har gått sedan de båda stiftade bekantskap för första gången. Cengiz Özek var tretton år och lärde sig, som alla turkiska barn på den tiden, om skuggteater i skolan. Men Karagöz, den dråpliga karaktären som gett namn åt teaterformen, har många fler år på nacken. Sexhundra, kanske mer. Ingen vet exakt.

Det var någon gång på 1500-talet som skuggfigurer började tillverkas runtom i det osmanska riket. Djurhudar torkades och skars ut till mytologiska väsen och andra karaktärer. Efter mörkrets fall, i ljuset av tända oljelampor, kom de till liv på uppspända vita dukar. Sketcherna skiftade med dockspelarnas uppfinningsrikedom och humor, men samma personer stod alltid i centrum. Den oborstade Karagöz, ständigt med något lurt på gång, 
och hans motspelare, den kultiverade och pompösa Hacivat.

Hans karaktär har inte förändrats under årens lopp. Karagöz är en person av folket och folket har inte förändrats.

Metin And, en nu avliden teaterexpert, kallade Karagöz för »skratt-teater«. Inget ämne var främmande när pjäserna spelades på dåtidens gator och torg, tehus, privata tillställningar och under fastemånaden Ramadans sena kvällar. Vulgära skämt, galghumor och vass politisk satir var stående på repertoaren.

Karagöz var en spelevink, en tidig ståuppkomiker.
– Hans karaktär har inte förändrats under årens lopp. Karagöz är en person av folket och folket har inte förändrats, säger Cengiz Özek.

Utmed ena väggen i hans studio står ett långt arbetsbord i trä, där utklippta figurer ligger huller om buller. Ben och torson ligger var för sig, i väntan på att bli monterade. En utskuren Karagöz ligger i samma hög som en Hacivat; de liknar varandra men kan särskiljas på skägget. Karagöz har mjuka lockar, Hacivat ett spetsigt pipskägg.

I ett hörn står två rullar med torkad hud, tunn och nästan genomskinlig. Den är från åsna, säger Cengiz Özek, det vanligaste materialet idag. Han använder en sax för att klippa ut figurerna, och knivar och sylar i olika storlek för att perforera dem. Allt för att ljuset ska släppas igenom på den vita duken.

Han tar upp ett utklippt ansikte och lägger det på en tjock träbit med mjuka kanter. Med vana tag skär han ut figurens ögon och linjer runt näsan och kinderna. Ett uttrycksfullt anlete växer fram. När han är nöjd tar han fram en platt kniv med halvmåneformat blad och putsar snabbt till de skarpa kanterna.

Trots att skuggfigurerna har så många sekler på nacken har deras uttryck inte förändrats mycket över åren. De stora ögonen är viktigast av allt, säger Cengiz Özek, för att nå åskådare på de bakre raderna – och de avbildas alltid i profil.

Så pekar han på några nyligen utskurna figurer som ligger på bordet. Den ena har en trattformad BH, den andra en hatt neddragen 
i pannan. Det är Madonna och Michael Jackson, specialtillverkade för att dekorera en bar i New York.
– Många tänker att traditionen är fast i historien. För mig är tradition något levande som följer med tiden, säger han.

Många karaktärer från gårdagens Karagöz finns inte kvar i dagens pjäser. Figurer som »araben«, »juden« och »slaven« var vanliga och byggde på gamla stereotyper. De kvinnliga rollerna var alltid enfaldiga, antingen oberäkneliga eller skvallerbenägna. Fyllgubbar och skrävlare dök återkommande upp på duken.

Skuggteater är en gammal konstform, förmodligen med ursprung i Kina. Indien och Java har också teatertraditioner som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Konsten kom därefter till Medelhavet via olika handelsvägar som förband regionen med Asien. De flesta är överens om att den kom till det osmanska riket via Egypten, efter att sultanen Selim den förste beordrat avrättningen av sultanen i 
Kairo. Legenden säger att han såg en teatersketch av händelsen på en 
ö i Nilen, där repet som hängde sultanen brast två gånger. Pjäsen roade honom så mycket att han tog med sig teatertruppen till Istanbul.

Mina vänner under skoltiden trodde att jag var konservativ eftersom jag intresserade mig för det här. Men jag är ute efter att förnya.

Karagöz och Hacivat, den turkiska teaterns okrönta kungar, omgärdas också av myter. På 1300-talet i staden Bursa skulle sultanen Orhan bygga en moské, sägs det. Två hantverkare, Karagöz och Hacivat, anlitades för jobbet. Men de skojade och raljerade så mycket att bygget aldrig blev av. Sultanen blev arg, hängde dem båda, men ångrade sig bittert och lät tillverka två marionetter som deras avbilder.

Sedan dess har de båda roat oräkneliga generationer i dagens Turkiet. Pjäserna har förändrats genom tiderna, men det omaka paret har varit traditionen trogen.

I studion reser sig Cengiz Özek och går bort till en mörklagd del av rummet där hans assistent satt upp en scen. Till helgen ska de spela på kulturdepartementet, men de har knappt haft tid att repetera. De har inte spelat en enda föreställning sedan pandemin bröt ut. Så kliver han in bakom scenen. Tystnaden lägger sig över rummet. Plötsligt hörs ljudet av en tamburin. Hacivat kommer in, förnöjt nynnandes på en sång. Så tumlar Karagöz in på scenen, knockar till Hacivat, och gnabbet är igång. I sann slapstickanda flyger de snart kors och tvärs över duken.

Så tar pjäsen en mer allvarlig vändning. Bråket lägger sig och Karagöz och Hacivat, som nu sitter 
i en båt, upptäcker att någon kastat plast i vattnet. Karagöz, som väntat, tappar först en stövel och trillar sedan själv i vattnet. Händelseförloppet är simpelt men oemotståndligt komiskt – även utan publik.

På andra sidan duken är Cengiz Özek 
i full kontroll av allt som sker. Han manövrerar alla skuggfigurer själv och gör deras röster och ljudeffekter.
– En Karagöz-mästare måste kunna många saker. Skådespela, skriva pjäser och skapa sina figurer, säger hans assistent, Aziz Murat Aslan, som ackompanjerar pjäsen med en tamburin.
– Du måste vara observant och ständigt iakttagande för att samla stoff till dina berättelser.

Pjäsen, som handlar om nedskräpning i naturen, tar slut efter 
att ett glimrande grönt sopmonster svalt den kastade plastflaskan. Cengiz Özek hänger tillbaka figurerna på sina platser. Hela hans 
studio är dekorerad med objekt 
från teaterns värld. Marionetter från Indonesien står i de stora fönstren och antika skuggfigurer från Kina hänger på väggen. Själv har han studerat både miniatyrmålning 
och kalligrafi, klassiska turkiska konstarter.
– Mina vänner under skoltiden trodde att jag var konservativ eftersom jag intresserade mig för det här. Men jag 
är ute efter att förnya, säger han.

Så sätter han sig vid träbordet igen. Små burkar med vattenbaserad färg står uppställda, och penslar i olika tjocklekar står i glas och burkar. Figurerna till baren i New York har inte dekorerats än. Madonnas konformade BH ska målas vit; Michael Jacksons hatt och kostym svart. Cengiz Özeks vapendragare, Karagöz och Hacivat, ska färgläggas i rött, gult och grönt. När färgerna stryks på den bruna råhuden dämpas deras lyster – tills han håller upp figurerna mot 
en lampa.

Det är först i ljuset som de väcks till liv.