När började du slöjda?
Jag är uppvuxen i en renskötarfamilj i Karesuando och har haft duodji omkring mig sedan barnsben. Men under hela min uppväxt hatade jag att slöjda. När jag var åtta sydde jag mig i fingret för att jag bara satt och pratade på slöjdlektionen. Det där med att allt skulle vara så fint passade inte mig.
Tänja gränserna
Nyss var Merethe Kuhmunen med i utställningen »Duodji dreamers«. Men vad är det hon drömmer om?
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här

Men när jag var 21 ville jag ha en ny kolt. Jag älskar bling bling och starka färger, så jag sydde en kolt i lila plysch – det var verkligen inne då – och jättemycket guld- och silverband. Jag var så himla stolt. Sedan dess har jag varit kär i att sy.
Vad var det du föll för?
Jag tror att jag äntligen förstod att jag kunde sätta min egen prägel på min traditionella dräkt. Att min identitet kunde få synas i kolten. Det var jättefint. Stärkande! Jag har aldrig varit sådär jättetraditionell av mig men jag älskar berättandet i samiskt hantverk. Det är viktigt! Från en kolt kan du avläsa massor om den som bär den. Det betydde mycket att få göra det på mitt eget sätt.
Slöjden har ju förts vidare från generation till generation. Jag minns hur stolta mamma och mormor var när jag började slöjda. Det blev ett band mellan oss.
Hur tog du det vidare?
Jag hade ju blivit kär i just att sy koltar. Jag drömde om en walk in closet full med sådana att bära varje dag. När jag var 25 sökte jag in till skinn- och textillinjen på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Jag älskade tiden på skolan. Jag träffade nya kompisar samtidigt som jag lärde mig nånting viktigt. Men det var också jobbigt. Jag kände att jag inte passar in i den traditionella samiska slöjdvärlden.
På vilket sätt?
Den samiska slöjden är i viss mån patriarkal. Det finns strukturer och regler som jag inte kan stå bakom. På skolan fick jag lära mig att pojkar ska ha kalvskinnsmössor och flickor killingmössor. Varför det? Jag ville sy en kolt till min lillebror och hade valt ut ett jättefint rosa storblommigt tyg som jag ville använda. Men min lärare gillade inte det och menade att män inte ska ha de färgerna. Till slut valde jag att sy klar kolten hemma.
Mitt förstaspråk är nordsamiska. Vi pratar ofta om att vårt språk är så fint för att det är könsneutralt. Men samtidigt är slöjden väldigt könsbunden. Det finns till exempel ingen kolt för ickebinära. Jag tycker det är jätteviktigt att bryta sådana normer.
Varför är det så?
Det hänger ihop med den patriarkala strukturen i samhället – att allt som är feminint ska ses ned på. Men det är såklart inte alla som tycker så. För min mamma och min mormor var det inte något problem med en blommig sommarkolt och min lillebror älskade den. Han tyckte den var skitsnygg.
Hur vet du vilka slöjdregler du vill föra vidare och vilka du vill bryta mot?
Man måste kunna grunderna för att utveckla någonting. För mig är det viktigt att det fortfarande syns att det är en Karesuandokolt jag syr. Det är ju en identitetsmarkör. I urfolkssammanhang betyder land och vatten väldigt mycket.
Samtidigt är det jätteviktigt att min identitet som queer same också får synas. Hela jag måste få plats.
I storsamhällets blick ryms mest väldigt stereotypa bilder av samer. Men det som är så vackert och fint med duodji är att jag kan visa att jag är queer as fuck och så jävla stolt över det, men också att jag kommer från den här platsen och att de här traditionerna är mina.
Hur går det med drömmen om en walk in closet?
Jag har nog mer än 20 koltar, men jag försöker komma bort från habegäret, med tanke på konsumtionen och kapitalismen. Men drömmen finns kvar. Jag älskar starka färger och blommiga mönster. Ingenting ska matcha! Idag bär jag bara kolt vid särskilda tillfällen, när jag vill vara fin. Men jag skulle vilja vara som min mormorsmor som bar den varje dag.
Vad betyder slöjden för dig?
Den betyder allt. Mitt mål i livet är att slöjda. Att få uttrycka mig genom slöjd och berätta min historia – och vår historia. På ett sätt innebär det stort ansvar. Ibland kan det ge mig prestationsångest.
Vad drömmer du om för slöjden i stort?
Att alla ska få plats i den samiska slöjden. Att det ska vara en självklarhet att det ska finnas en könsneutral kolt till exempel. Jag drömmer om jämställdhet – att textil slöjd ska värderas lika högt som den hårda. Att vi som inte är så normativa också får utrymme, och att det kommer in fler queera samer i slöjden.