Evangeliet enligt Per

Per vadade målmedvetet fram mot en snickarbänk i ett upplyst hörn av rummet. Han kände nånting inuti sina händer. En lust och nånting som måste ut. Under ett tunt lager damm låg hans täljkniv från högstadiet och ett slött gammalt skedjärn. Med sig i handen hade han en färsk bit björk från alldeles runt knuten. Per satte kniven mot träet och började tälja. Det var som att tiden stannade. Hans värld skulle aldrig bli sig lik.

Två år senare, i en gammal skolbyggnad i grannbyn Raman. Golvplankorna knarrar och väggarna knäpper när Per Norén gör upp eld i vedspisen och värmen sakta sprider sig. Vinterns första snö har fallit under natten och ligger och smälter mellan tallarna utanför. På köksbordet står en vas med höstens sista blommor, bredvid en smäcker slev, ett skjutmått och en karvsnittskniv.

På fönsterbrädet bakom en tunn spetsgardin står en ymnigt utsirad krympburk och fångar några bleka solstrålar. Han sätter sig på kökssoffan och böjer sig koncentrerat över sleven. Med millimetersmå skär formar han ett hjärta längst ut på skaftet. Minimala spån landar på vaxduken. När hjärtat är klart tar han en paus och fortsätter sin berättelse.

Han växte upp här i Hälsingland, omgiven av skog och åkrar, getter och höns. Naturen var besjälad och sjöd av liv. Själv var han lite av ett blombarn som tyckte om att skriva dikter och samla blåklockor och lupiner. Det hände att han täljde en och annan pinne för sig själv.
– Åsveden är en fin plats för att få den där tystnaden så att man kan höra sig själv. Det är i skogen, men inte värre än att man kan kliva ur den när man vill, säger han.

I mellanstadiet upptäckte han snabbt att blommor och dikter var noll värt för en kille att hålla på med. Det skulle vara sport, krigslekar och märkesjeans. Ett materiellt kastsystem som krävde att man anpassade sig. Slöjden försvann helt ur bilden. Men en kreativ hjärna är en kreativ hjärna. Efter gymnasiet uppfann Per ett hjälpmedel till sin mormor. En liten manick som underlättade för henne att klä på sig. Den gjorde susen – och kan den hjälpa en kan den väl hjälpa fler. Per fick patent, vann utmärkelser, fick investerare och fina innovationspriser. Livet rusade fram. Han var en levande framgångssaga, hade allt man skulle ha och gjorde allt man skulle göra. Men till slut slet hälsan hårt i handbromsen.

Det var som att få luft efter att ha levt under ytan. Jag hittade tillbaks till mitt kärnjag.

Exakt vad som hände är svårt att säga. Kanske var det en kombination av överansträngning och andra orsaker som satte kroppen ur spel. Effekten blev fatal. Han kunde inte ta upp näring från mat, rasade i vikt och var nära att gå åt fullständigt.

Hösten 2017 hade han bokstavligt talat kämpat för sitt liv i två års tid. Just när läget var som allra mest kritiskt kom en vändning som gjorde att han äntligen fick lite energi i kroppen. Från att inte ens ha kunnat fantisera eller visualisera så började former och lust helt oväntat strömma in i honom.
– Jag kände i händerna att jag måste få ur mig de här stämningarna. Jag måste översätta dem i något konkret. I träslöjd kan både grovt och sirligt rymmas i samma ting. Jag tänkte att det var där jag kunde få utlopp för allt som bubblade och växte inom mig.

Det var detta som fick Per att söka sig upp till snickeriet på övervåningen den där dagen för två år sedan när han steg in genom slöjdens pärleport. Och täljningen träffade mitt i prick på första försöket.
– Det var som att få luft efter att ha levt under ytan. Jag hittade tillbaks till mitt kärnjag. Den där omstöpningen som jag tvingades till för att få vara med i gemenskapen i skolan, den löpte jag hela linan ut när jag drev företag. Framgång och framåtanda var högsta valör. Men under hela den tiden var det som att jag bara stödde mig på ena benet. Jag var fullkomligt snedbelastad och det nötte slut på mig totalt. När jag hittade slöjden var det som andra foten äntligen föll ned. Plötsligt kände jag mig friskare än någonsin.

Mina burkar gör jag i björk. Den är så speciell med alla ljusassociationer den bär på. Det är nog den som är mitt spirit-träd.

Per Norén reser sig ur kökssoffan och går uppför trappan till vinden. Solljuset faller in genom ett spetsigt fönster som får loftet att kännas som ett kyrkorum. Framför fönstret tronar en huggkubbe som ett altare. Per Norén plockar upp yxan och börjar forma en bit al till en sked.
– Mina burkar gör jag i björk. Den är så speciell med alla ljusassociationer den bär på. Det är nog den som är mitt spirit-träd. Men mina skedar gör jag i al. Den har så fin lyster och är så underbart behaglig att slöjda i. Med björken får man karva lite mer och ta det i omgångar men med alen går det undan. Den känns precis som man vill att slöjd ska kännas. Alla som vill prova att tälja skulle jag rekommendera att ta tag i en al bums och bara gå lös. De två träslagen tillsammans är allt jag behöver. Jag söker inget mer.

Han var inte mer än två skedar in i sitt slöjdande när han insåg att här fanns potentialen till något stort.
– Känslan när jag täljer är total stillhet. Effekten är enorm. Utifrån är det nog svårt att tro att det kan kännas sådär. Så otroligt helande och läkande.

Som nyfrälst slöjdare ville Per vara med i täljgemenskapen. Han startade ett instagramkonto i namnet Spångossen.
– När jag var liten kunde jag sitta och tälja själv helt förutsättningslöst. Det var bara lust. Och det är snudd på samma recept som jag utgår ifrån nu. Jag försöker slöjda med barnet inom mig. Och alstren jag lämnar bakom mig är spån av mitt inre. Ett resultat av det som sker inom mig när jag slöjdar. För det är på insidan den verkliga skapelsen finns, säger han.

När Per lägger upp bilder på verk strör han alltid ut lite spån omkring dem. Det är för att man ska se att de är gjorda här och nu.
– Det är inte någon avlägsen artefakt. Det är en process och den är till och med viktigare än själva föremålet i sig, förklarar han.
– Jag vill att man ska förstå att det här går att göra. Min största ambition är att hjälpa fler att hitta till hantverket. Vi behöver den där trösten och energin som naturen, blommorna och slöjden kan ge. Särskilt vi män får ofta inte tillräckligt av sirlighet och värme i våra liv.

En grovhuggen sked har tagit form på altarkubben. Nästa steg är att forma den med kniven. På nedervåningen i skolans gamla fikarum fortsätter skapelseprocessen. På Per Noréns knivskaft har han karvat i raka versaler: GE MIG EN DRÖM.
– Det är en lagom smörig, romantisk mening för att uppmuntra mig till skapande.
Jag tycker att jag ger kniven en dröm eller en tanke varje gång jag täljer något. Den är en spänningsledare mellan det inre och det materiella yttre. Drömmarna går via bladet in i alstret.

Blir det inte som jag tänkt mig så blir det ändå precis som det ska. För varje gång jag inte gillar nånting kommer jag närmre att förstå vad jag faktiskt vill.

I en kappsäck på bordet står hans senaste färdiga verk.
– Varje burk och varje slev är en oändlighet av möjligheter. Jag tycker att allt jag vill uttrycka får plats i de två föremålen, säger han.
– Sleven står för det vardagligt vackra. I köket, där livet är som allra minst glamoröst, där får den ligga och vara fin. Burken däremot, bär på ett budskap. Den är en motpol till den vanliga, stressiga världen. En påminnelse om att ge sig tid och vad som kan hända då. Det här finns i mig och det finns i dig också.

Han ställer upp en av burkarna på fönsterbrädet och visar hur den fångar ljuset. Den ser kunglig ut. Som riksregalierna fast i ljusblek björk. Locket pryds av en knopp som påminner om en karamellskål, och längs kanten löper ett band av runda pärlor. Hela burkens yta är täckt av utskurna fjäll. Den liknar en grankotte, eller kanske en ananas, fast mycket elegantare. Från mitten av varje fjäll strålar tunna linjer ut mot kanten.
– Om det är något som är mitt genombrott så är det den. Jag gjorde den första i januari 2018. Det var bara ett lyckat experiment. Egentligen vill jag göra hundra olika burkmodeller men den där är som kattmynta för folk, säger han förundrat.
– Den har en väldigt speciell känsla som jag inte riktigt har hittat i något annat än. Jag skulle kunna tälja fjällburkar som heltidsjobb. Men jag vill inte bli mister fjäll. Jag vill hellre ha mångfald.

Per hämtar sin inspiration från naturen och omgivningarna. Inte så att han ser en form och vill använda den, utan snarare att han får en känsla och vill återskapa den.
– Jag suger upp stämningar som en svamp. Det kan hända att jag stöter på en yxad timmervägg, en fin blomma eller en vacker visa som väcker nånting i mig. Det blir som en varm energifylld boll av inspiration. När jag väl känner att jag är redo att skapa nånting spelar jag upp hela tillverkningsprocessen i hjärnan i flera små avsnitt och testar varje formval mot magkänslan genom tusen ja- och nej- frågor. Ska den vara lång eller kort? Rak eller rund? Så stämmer jag av allting mot min ursprungliga känsla.
På så vis tänker han igenom hela burken och ritar upp vilka formelement som ska vara med. När han väl sätter igång med kniven är det mesta av det kreativa jobbet gjort.

Blir det aldrig dåligt?
– Det här kan folk bli provocerade av men ärligt talat, blir det inte som jag tänkt mig så blir det ändå precis som det ska. För varje gång jag inte gillar nånting kommer jag närmre det jag faktiskt vill. Att förstå vad jag inte vill ha är jätteviktigt. Därför kan jag aldrig förlora. Allt är bara ett förtydligande av vad jag vill. Det är precis det som är så helande och som så många skulle behöva ha i sitt liv. Känslan av att man inte kan förlora – och ändå handlar det inte om att vinna.

Historien om hur Per Norén hittade Spångossen är en historia om ytterligheter. Topparna är svindlande höga och dalarna bråddjupa avgrunder. Men i mindre skala kan nog många känna igen sig. Det är få förunnat att känna att man får utlopp för hela sig i sin vardag. Per Norén tror att det finns en spångosse inom oss alla. Hans mål i livet är att hjälpa fler att hitta den.
– Slöjden har lärt mig att när vi lämnar spår av människa i våra verk – små imperfektioner – så skiner det till. Det höjer upplevelsen och påminner om att ingen människa är perfekt. Det är en förlåtande tanke som spänner av och öppnar upp för lust och kreativitet. Det är så lätt att hamna i motsatsen när vi jämför linjer och texturer med sådant som redan är gjort. När lust och ro övergår till överdrivna krav på oss själva, så blir det med fantasi och förmåga som vilken överansträngd muskel som helst – kramp. Att upptäcka det där och öva på att vara snäll mot mig själv och se hur allting blir lättare då – det har slöjden hjälpt mig med.

Övergångsfasen från blombarn till assimilerad man var jobbig för Per Norén. Han tvivlade mycket på sig själv och var osäker. Långt senare, när han var som allra sjukast trodde han inte att han skulle överleva. Det var just när läget var som mest kritiskt som ett genombrott äntligen nåddes.
– Då var jag bara så glad att jag levde att jag inte kunde bry mig om vad andra tyckte. Det är en lyxig förströelse som man bara kan ägna sig åt om man är pigg och frisk. Istället hade jag fått uppleva värme och kärlek och insett att det är det enda som betyder nånting. Och det är så jag måste vara, även mot mig själv. Det har varit mitt livs största läxa.

När han så tog upp täljkniven var det med de tankarna i bakhuvudet.
– För mig är slöjden vacker även när den är så jädra grov. Jag var glad bara jag kom i närheten av en slev. Fanns det en möjlighet att jag skulle kunna ösa nåt med den där träbiten väckte det så mycket lust i mig att det räckte och blev över till nästa föremål, säger han.
– Jag jämför mig aldrig med vad andra gör. Jag tittar bara bakåt och tar lärdom av mina egna verk. Ser jag att här borde det vara smalare, där borde linjen vara brantare – då vet jag att slev nummer fem kommer kännas ännu bättre än fyran. Jag har inga förväntningar eller krav förutom att jag ska lära mig något.

Den som ser Spångossens krympburkar kan lätt få för sig att han är född med oändligt tålamod men själv säger han att det måste tränas som vilken muskel som helst.
– När jag gjorde min första krympburk var jag så rastlös att jag varken orkade göra en botten eller skära klart det enklaste lilla karvsnitt. Men ena sidan blev färdig och det räckte för mig. Jag var stolt över att jag levde och tänkte bara »Fan vad bra att du klarade av det här då!«. Nog såg jag att det där var inget Fabergéägg men det fanns en annan glädje och mening bakom att jag åstadkom det jag gjorde.

I ett så kritiskt läge, när livet står och väger, kan att skapa nånting bli ett sätt att visa att man finns. Och kanske också – att man har funnits. En försäkran om att något kommer finnas kvar ifall man skulle försvinna.
– När man är så slut som jag var, då kan man inte plåga sig själv med otrevligheter. Man måste dumpa all last. Nu när jag kommit ut ur det så vill jag sprida ro. För det är i ron man kan nås av insikter om hur man kan förenkla sitt liv och bli mer hållbar invändigt så att man kan göra mer hållbara val utvändigt.

– Nu när det är sån kris här i världen så måste man göra sig av med den där dödvikten även när man är pigg och frisk. Många som har all energi gör av med den på att grubbla smått och köpa grejer och göra sånt som inte ger en nånting tillbaka. Med min slöjd och med musiken jag gör har jag aldrig varit lyckligare, och det kostar mig noll. Det måste finnas liknande utlopp för andra som inte sliter så otroligt på jorden och oss själva, säger Per Norén.

Han packar ned burkar och slevar i kappsäcken igen, tillsammans med några eterneller och lite extra spån. Några av dem ska snart iväg på utställningar runt om i landet och han brukar skicka med lite blommor och flis när de ska visas. De är en del av budskapet han vill predika.
– Efter den skärseld jag gått igenom känner jag att jag vill smitta andra med den glädje jag har funnit. Jag vill nå ut vitt och brett med hantverkets helande kraft. Det är de som är som allra längst från slöjden som skulle behöva den allra mest. Själv hittade jag den först när jag ramlat ned från skyn och slagit mig. Det är därför det behövs mer slöjd i populärkulturen! Det är dags att vi slöjdare får ta plats i det allmänna samtalet.