Krönika

Den perfekta julklappen

Text Alexander Mahmoud
Foto Nanaka Adachi
3 december 2019

Det var som att hon dog i förbifarten.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


I en bisats jag bara hörde, i ett » just det, jag glömde säga att hon har dött«.

Jag åkte hem, gick ner i källaren, letade, sökte genom lådorna. Majoriteten där är skräp jag samlat på mig, jag tror man gillar att samla på sig saker för att sen göra som de gör på teve – »rensa hemma för att rensa i dig själv«. Bättre att inte köpa något alls, tänker jag.

Hon sa: ›Om du gör ett dåligt X kan du alltid gå tillbaka och reparera det.‹ Jag satt och gjorde många dåliga X. Jag var elva år, det hade precis blivit höst.

Längst inne i källarförrådet, i en röd papplåda från Ikea, så hittade jag det – mitt första korsstygnsbroderi. Det var jultomten med tillhörande »God Jul!«, klappsäck och extra mycket vitt skägg (för att man slugt nog inte ska behöva brodera allt det vita).

Jag kommer ihåg att hon och jag satt i soffan som barn, hon var lugn, metodisk, men bestämd. Hon sa: »Om du gör ett dåligt X kan du alltid gå tillbaka och reparera det.«

Jag satt och gjorde många dåliga X. Jag var elva år, det hade precis blivit höst. På teve kraschade ett flygplan in i ett höghus i New York. Jultomten blev klar – jag gick snabbt till nästa projekt. Räknade hålen, rutorna, stack mig på nålen, alltid omöjligt för mig att få in tråden i nålsögat.

Hon sa: »Det svåraste är att få till en vacker baksida.«

Sen gick det ett par decennium innan jag broderade igen.

Det var människor som jag träffade som fick glädjen till det textila hantverket att sakta komma tillbaka, och berättelserna som de och deras trådar bar på.

Som Vävaren. Vävaren gjorde det utomhus, byggde vävstolen själv, precis som Vävaren gjort i hemlandet, och berättade om hur det stillar hemlängtan inuti. Matematiskt men dramatiskt slog skytteln igenom, snabbare än jag sett någon annan göra det.

Som Migranten, nyss anländ till ett Europa som var stängt, ett flyktingläger som var fullt, hur rädslan över att mista livet slog över i årslång hopplöshet, i en »transit« till att få »börja« ett nytt liv. Det finaste Migranten bar med sig var en handgjord löpare – som alltid funnits där vid uppdukning till fest. Den kommer alltid att finnas där vid uppdukning till fest.

Som Konstnären. Den Stora utställningen stundade. Textila verk som bar på tusen färger och tusen känslor. Konstnären pendlade ett par timmar med tåg per dag till sitt barndomshem. Gick igenom alla sina barn- och ungdomskläder, och vartenda plagg bar på ett minne, vissa gjorde ont. Plaggen talade till Konstnären, det outtalade blev uttalat, kläderna sa att vi är det som omsluter dig när du föds och det som du bär när du dör. Hon släpade säckar med kläder på tåget hem. Plaggen låg där, förlåtande, och redo att bli konst.

Eller mig i källaren, och Hon som lärde mig brodera och som gick bort alldeles för tidigt, må du vila i frid.

Jultomten, bestämde hon och jag, skulle bli en perfekt julklapp. Men jag gav uppenbarligen inte bort den. Ville kanske behålla den själv. För jultomten fick mig att förstå att jag kan klara av saker. Den eviga kampen mellan mig, nål och väv. Jag klarade av att skapa något. Jag gjorde någon stolt. Det är jultomtens berättelse att bära vidare.

Alexander Mahmoud är fotograf och författare. Han har nominerats till Stora journalistpriset två gånger, 2015 och 2018.

3 december 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy