Sveriges svar på merino

Text Liv Blomberg
Foto Katja Kristoferson
25 mars 2015

– Måste vi verkligen åka till andra sidan jordklotet för att få tag på finfibrig ull?

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Frågan ställdes av Bo Ottosson, vd för det stora, jämtländska textilföretag som idag heter Woolpower, efter en resa till Australien. Företaget tillverkar ylleunderkläder och hela produktionen sker i Östersund. Men ullen måste köpas in på andra sidan jorden.
Funderingen blev början på historien om ett nytt får, ett nytt spinneri och nya insikter om ull hos jämtländska fårbönder.

Men för att ta det från start så befinner vi oss i avfolkningsbygd i Jämtland, tio mil öster om Östersund.

Där slöjdare ser guld ser fårägarna arbete och besvär. Men det här håller långsamt på att förändras.

Bergen är närvarande i fjärran, blå och böljande. Här står stora träkåkar med glasverandor övergivna längs vägarna. Byar lever under hot om att skolan ska läggas ner. Affärer upphör, internet svajar, orter töms på folk.

Det gäller helt enkelt att hitta inkomst för den som vill leva här. Bidrag från EU, landsbygdsfonder, regionen och stiftelser finns att söka för den som vill omsätta idéer till handling. Jämtland har blivit projektens förlovade land.

Hos Björn och Margareta Jonsson på Norrbro fårgård utanför byn Kälarne står resultaten av ett projekt och tittar nyfiket. Det är 60 tackor av en helt ny fårras – jämtlandsfåret. Specialdesignat för nutida svenska fårförhållanden.
– Det går inte att leva på bara ullen. I Sverige måste man leva på köttet också. Målet med projektet har varit att få fram ett får som producerar mycket och bra ull och har en bra slaktkropp. Vi ville ha ett kombinationsfår, säger Margareta.

Tillsammans har hon och Björn 300 tackor som får drygt 600 lamm om året.
Förutom skogen är det fåren som ger paret Jonsson inkomster.
– På fredag börjar lamningen, säger Björn.

Då får de jobba i skift och det är han som tar nattpassen.
– Jo, mot slutet går man som i dimma, men det är viktigt att vara med när de lammar.

Under fem veckor sitter han på vakt nätterna igenom i ett specialinrett rum i fårhuset, tillsammans med kaffe, fika och tidningar. Hela tiden kikar han ut på de dräktiga tackorna genom ett litet fönster.

Det händer att ett lamm ligger fel och behöver hjälp eller att tackan har svårt att ge mjölk till alla nyfödda. Då gäller det att förmå en annan tacka som fått färre ungar att adoptera en som inte är hennes egen.

Margareta Jonsson klipper alla gårdens får själv. Hon har kommit tvåa i SM i fårklippning, damklassen, två år i rad.

För sådant finns det knep. Som att smörja in lammet med tackans egen doft och lägga det tillsammans med hennes egna. Men det gäller att vara där i rätt tid, det finns ett litet tidsfönster efter födseln då det går att göra så.

Björn Jonsson är duktig på sånt. Så har han också varit med vid tusentals lamningar sedan han och Margareta började som fårbönder i slutet av 1980-talet. Men på den tiden var intresset för deras ull minst sagt svalt. Ingen ville ha den. Inte ens de själva.
– Nä, jag minns hur jag dumpade ett stort lass på ett hygge för att skrämma älgen från att äta upp de nya granplantorna, säger Björn och skakar på huvudet.

Att just de två skulle gå i täten för en helt ny fårras, där ullen är lika viktig som köttet var därför ingen självklarhet. När projektet startade var Margareta skeptisk:
– Det kommer aldrig att gå, tänkte jag. Inställningen att ullen bara är skräp satt så djupt i mig.

Inte heller Björn gick igång på ullen, han såg andra möjligheter.
– Jag ska inte sticka under stol med att jag såg en affärsmöjlighet i att ligga först i röret med en ny fårras och kunna tjäna pengar på handeln med avelsdjur.

Under projektets gång har de fått nya kunskaper och deras inställning har förändrats. De har mött slöjdare och hantverkare och blivit medvetna om hur olika de ser på materialet ull. Där slöjdare ser guld ser fårägarna arbete och besvär. Men det här håller långsamt på att förändras.

För ett tag sedan sålde Björn och Margareta all sin höstull till ett pris de aldrig hade kunnat drömma om när de för tjugo år sedan började med tre korsningsfår, en vilja att hålla gården vid liv och landskapet öppet.

Ja, ting och tankar förändras. På 1700-talet tog Jonas Alströmer hit några merinofår från Mérida i Spanien. Fåren var så uppskattade för sin mjuka ull att det var belagt med dödsstraff att föra ut dem ur landet. Men på något sätt lyckades ändå Alströmer få med sig några till Sverige.

Av ullen gjordes fina tygkvaliteter till höga officerare i armén, men fåret uppskattades aldrig av folk på landsbygden. De behövde grövre och mer slitstark ull till sina arbetskläder. Så när Sverige med tiden inte längre var en stormakt i krig dog intresset för merinon ut och rasen blev aldrig livskraftig i Sverige.

Finullen är mjuk och passar till kläder, medan gotlandsullen är grövre och gör sig bättre i sittdynor och sulor.

Idag är det världens mest dominerande fårras. Fibern är så tunn och mjuk att den inte upplevs som stickig utan kan bäras närmast kroppen – även av känsliga konsumenter som främst är vana vid fleece och akryl. Merinoullen klarar lätt att jämföras med syntetiska material i fråga om mjukhet, och efterfrågas därför av en multinationell beklädnadsindustri.

Men intensiv avel på den finfibriga kvaliteten har gjort fåret svagt på andra områden. Tackorna är inte speciellt fertila och merinofåren drabbas lätt av parasiter. På senare år har också ingreppet mulesing uppmärksammats. Det utförs främst i Australien för att förhindra fluglarver att lägga ägg i fårens hudveck på bakdelen. Huden och ibland hela svansen på lammen skärs bort utan bedövning. Djuren ylar av smärta och har enormt ont under flera dygn efteråt.

I andra länder doppas fåren i ett starkt giftigt insektsmedel för att förhindra ohyra och insektsangrepp.

Merinoullens främsta egenskap är just att den är mjuk. Den passar för kläder som bärs direkt mot huden men inte till exempelvis ytterkläder, möbeltyger, isolering eller mattor. Men för en svensk fårbonde är merinofåret oftast otänkbart. Trots att vi konsumenter i dag till skillnad mot på 1700-talet bara vill ha finfibrig ull, så är det extremt svårt att leva på ullen i Sverige. Det är nämligen köttet som säljer.
– Så när frågan ställdes om det går att få fram riktigt finfibrig ull i Jämtland, blev svaret ett får som kan ge både och. Ullen skulle bli ytterligare ett ekonomiskt ben att stå på för producenterna, säger Anna Hedendahl. Hon är ullansvarig inom Svenska fåravelsförbundet och arbetar på Torsta, lantbruksskola och centrum för landsbygdsutveckling, som varit involverat i satsningen sedan starten.

Anna Hedendahl är fårägare och ullansvarig i Svenska fåravelsförbundet.

En inventering av fåren i Jämtland gjordes som visade att de flesta var sveafår, ett korsningsfår där både köttrasen texel och finullsfåret ingår. Idén var att korsa det med merino för att förfina fiberkvaliteten ytterligare.

Men att få hit en merinobagge från Australien visade sig vara lättare sagt än gjort. Får är klövdjur inom livsmedelsproduktion och reglerna kring import är stränga för att hindra spridning av sjukdomar och det gick inte att få de rätta tillstånden.

Kanske hade projektet tagit en annan vändning där om det inte varit för de danska lagarna kring provrörsbefruktning. I Danmark finns nämligen en liten population äkta merinofår. De har anlänt från Australien som embryon, nedfrysta till minus 196 grader och placerats i danska tackor som fungerat som surrogatmödrar.
– Det tog ett år att läsa in sig på alla regler, säger Anna Hedendahl. Men till slut kunde vi importera tre baggar från Danmark.

Demonstrationströjan av jämtlandsull har Anna Hedendahl burit i flera år runt om i Sverige och världen för att visa upp ullens kvalitet.

2004 föddes de första lammen. Och sex år senare åkte Anna Hedendahl till världsmerinokonferensen i franska Rambouille för att lansera en ny svensk fårras. »The new breed jämtlandsfåret«, som det står i katalogen.
– Det var på historisk mark, säger Anna Hedendahl och berättar att även den franske kungen Ludwig den XVII på 1700-talet lyckades få ut några merinofår från Mérida i Spanien.

Sedan dess betar en hjord markerna kring den forne kungens jaktslott utanför Rambouille och anses stamma i rakt nedstigande led från de ursprungliga spanska fåren.
– Ett Mecka för merinoälskare världen över. Och här lanserade vi jämtlandsfåret, säger Anna med glittrande ögon.

Ett nytt får var fött. Ett som får många lamm, har mycket kött på benen och tät, krusig och finfibrig ull. Nu kopplades nio slöjdare in som skulle testa ullen och se vad den gick för. Lena Persson var en av dem. Hon är inte minst stick- och garnexpert, och säger att »groteskt många meter garn« har passerat mellan hennes fingrar.
– Vi skulle provspinna och se vad för typ av garn som kunde göras, vilka kvaliteter som gick att få fram och skickade ullen till Östergötlands ullspinneri. Men det var över ett års väntetid och vi kände att det måste finnas ett mellanting mellan spinnrock och stort spinneri.

Så frågan om finfibrig ull i Jämtland fick ytterligare ett svar. Minispinneriet Ullforum startades som en förlängning av avelsprojektet. Idag är Lena Persson ansvarig.
– All ull är användbar om den används till det den är bra på, slår hon fast, på plats i spinneriet. Det ligger i en gammal ladugård ute på en åker i Ås strax utanför Östersund. Utsikten över Storsjön är bedövande. På andra sidan skymtar Åreskutans fjälltopp.
– Garn till yllebroderi exempelvis, behöver en fiber med hög nöthärdighet, en som är lång och blank som rya eller leicester, förklarar Lena Persson och fortsätter:
– Teknik och slutprodukt är det som bestämmer vilka fibrer som är bäst lämpade. Till tovning passar gotlandsull eller finull. Båda tovar bra men har olika kvaliteter. Finullen är mjuk och passar till kläder, medan gotlandsullen är grövre och gör sig bättre i sittdynor och sulor. För kroppsnära plagg är det finfibrig, krusig ull som gäller, gärna med mycket glans. Kruset gör att luft som ger värme kommer in. Glansig ull sticks mindre och slår ifrån sig smuts bättre.

Lena Persson är ansvarig på minispinneriet Ullforum .

Ullfiberns diameter mäts i micron som betyder tusendels millimeter. Ju lägre micron, desto mjukare upplevs ullen. Merinoull har generellt fiber som är mellan 17 och 23 micron, men enstaka ställen i en fäll kan vara så fina som 10 micron. I arbetet med Jämtlandsfåret har man strävat efter en ull med micron under 23.
– Det finns en gräns på 30 micron. Är fibern så grov eller grövre så viker den inte undan när den kommer i kontakt med något och det är då vi upplever att den sticks. Garn av sån ull passar till grövre tröjor och sockar. Ull från texelfår exempelvis, har mycket spänst och passar till stoppning och isolering, säger Lena Persson.

I dag lönspinner Ullforum och kan ta emot små mängder på bara 4 kilo från fårägarna. Det har visat sig att kunskapen om ull ökar i närheten av minispinnerier.
– Många fårägare är inte vana att ta reda på ullen. Genom spinneriet får de plötsligt möjlighet att göra något av sin ull och då blir det mer intressant att jobba med den. Men det är ett stort arbete att få fårägarna att tänka rätt kring ullen, säger Lena Persson.

Ett dygnsgammalt jämtlandsfår.

På Norrbro fårgård hos Björn och Margareta Jonsson står fåren och ser nakna ut. Rosavitt nyklippta som de är. Vinterullen som de blivit av med har kastats som så mycket annan ull i Sverige. Den går inte att använda eftersom den är full av skräp efter en vinter i fårhuset.

Margareta håller fram en handfull nyklippt ull. Först syns inte smutsen, men vid en närmare titt ser man små, små fina fröpartiklar som ett grått mjöl i det vita. Det är damm och rester från fodret.

Men till hösten när fåren gått ute en hel sommar, då är ullen ett material som skulle gå att tjäna pengar på. Om man är beredd att lägga ner tid och arbete på att hålla den ren, klippa den rätt och sortera den ordentligt.
– Att få avsättning för ullen är svårt. Det är inget som gör sig självt. Man måste vara aktiv, ta kontakt med spinnerier, ringa, åka dit och erbjuda. Men nu när vi avlat på ullen under ett par år får vi plötsligt 85 kronor kilot jämfört med tre kronor förut. Så i längden lönar det sig att arbeta med att få ullen bra, säger Margareta och Björn.

Och hur blev det med Woolpower då, själva skälet till att jämtlandsfåret blev till. Köper det företaget sitt garn från det lokala spinneriet idag?
– Nej, de behöver garn från 200000 får, säger Lena Persson på spinneriet i Ås. Vi kan producera ett garn av hundra procent ull som klarar av deras stora stickmaskiner. Kvaliteten har vi men inte kvantiteten.­

Ull
25 mars 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy