Sveket mot linet

Förrådet är fullpackat från golv till tak. Lådor, böcker, tidningar och pärmar. När Karin Persson och de andra börjar bläddra inser de snart att de har hittat en skatt. Här ligger allt forskningsmaterial som Henryk Zienkiewicz, en av Sveriges absolut främsta linexperter genom tiderna, samlat på sig under åren när Sverige var ett land att räkna med i linfrågor. När det bedrevs forskning i världsklass här i Svalöv. Här finns allting kvar, prydligt organiserat och katalogiserat. Pärmar med forskningsresultat, materialprover, redskap, böcker, tidskrifter på ett tiotal olika språk. Till och med Henryk Zienkiewiczs gamla rock hänger kvar. Karin Persson och de andra tror knappt sina ögon. De känner historiens vingslag.

Under slutet av 1930-talet utvecklade Sveriges Utsädesförening i Svalöv ett samarbete med Centrala Statliga Linforskningsanstalten i Vilnius, som då tillhörde Polen. Där arbetade den unge ingenjören Henryk Zienkiewicz som ansvarig för förädling av lin och hampa. På våren 1939 reste han till Svalöv för att jobba med svenska kollegor. Men när hans hemland invaderades av Tyskland den 1 september blev han tvungen att genast åka tillbaka. Framtiden var oviss. Europa var på väg att gå i bitar. Snart gick sovjetiska trupper in i Polen från öst. Vilnius blev litauiskt, och därmed hela linforskningsanstalten. I Svalöv började nu ett febrilt arbete för att få tillbaka den unge forskaren till Sverige. Den svenska linodlingen hade gått igenom en lång svacka. Intresset hade varit lågt i flera år. Nu när det var världskrig på gång ville man säkra den inhemska linproduktionen av beredskapsskäl. Men skulle vi få igång en linindustri att räkna med var det bråttom och vi behövde kunnigt folk. Till slut utfärdade Sveriges regering en officiell inbjudan. Med hjälp av den kunde Henryk Zienkiewicz ta sig ombord på ett av de allra sista planen från Riga till Stockholm. I maj 1940 var han tillbaka i Svalöv och kunde börja sin tjänst vid Sveriges utsädesförenings linlaboratorium. Här skulle han bli kvar i mer än 30 år.

Lin har odlats länge i Sverige. Eller, länge och länge. Det beror väl på vad man jämför med. Historien är full av exempel på hur människan använt lin till både mat och kläder, från de vävda lindor som svepte in Tutankhamons mumie, till linfrö- och slånbärsblandningen i ismannen Ötzis matsäck. Men varken pojkfaraonen (cirka 1300 före Kristus) eller stenåldersjägaren (cirka 3300 före Kristus) kan skryta med att ha varit särskilt tidiga på bollen. För ett par år sedan hittade arkeologer spår av spunnet och färgat lin i en grotta i Kaukasusbergen i Georgien. Analysen visade att fibrerna var mer än 30 000 år gamla. Kanske hade de använts till att fläta korgar eller rep, men nu fanns bara fragmenten kvar. Gröna, blå och gråsvarta fibrer som hittades inbäddade i lera tillsammans med enkla stenverktyg och rester av ull. Det äldsta textila fyndet i människans historia.

De tidigaste svenska fynden av linfrö dateras till slutet av bronsåldern. Lin, hampa och ull är de tre fibrer som legat till grund för alla våra textilier. Länge höll sig nästan varenda gård med hampa eller lin för husbehov. Lin sås i början av sommaren och blommar bara ett par timmar på morgonen i blått, rosa, gult eller vitt. När linblommorna på fältet sluter sig vet bonden att det är dags att gå hem och ta lunch. I augusti skördas linet. Fibern går hela vägen ner i roten, därför rycker man upp det med rötterna, snarare än att skära av det. Det gäller visserligen inte oljelin men nu håller vi oss till spånadslinet.

För den som vill ha riktigt långt fint lin finns det gott om trolldom och knep att ta till. För att maxa din skörd ska du så på en dag med ett långt kvinnonamn. Pröva med Rebecka 17 maj eller Karolina 20 maj. När du sår ska du gärna ha på dig något vitt, eller ingenting alls så linet ser att det behövs, ha utsläppt hår och gå barfota med höga kliv. I tre av fältets hörn kan du sticka ned en kvist av oxel eller vide. Då försvinner ohyran ut genom det fjärde hörnet. Håll också koll på sädesärlan om våren. Flyger hon högt kommer linet växa högt. Sitter hon på marken kan du lika bra vänta till nästa år med att så. Ett annat säkert sätt att förutspå årets linskörd är att ge sig ut på kälke på trettondagen eller fettisdagen. Den som åker längst får längsta linet.

Lyckas du riktigt bra kan linet växa så högt som 130 centimeter. Trots att stjälkarna är tunna och så mjuka att de vajar i vinden är de starka nog att hålla sig upprätta. Tittar man på en linstjälk i genomskärning ser man en listig konstruktion där fibrerna fungerar som armeringsjärn i en betongpelare: Strax innanför stjälkens yttersta skikt finns ett lager av tunnväggiga växtceller, fullproppade med klorofyll. Sedan kommer bastskiktet där de långa tunna fibrerna är samlade i knippen, inbäddade i växtlimmet pektin. Knippena ligger arrangerade som en krans runt stjälkens mitt. Varje stjälk innehåller ett trettiotal knippen och varje knippe rymmer 10–20 fibrer. Innanför bastskiktet finns linets vedceller som transporterar vatten inom strået och tillsammans med fibrerna hjälper till att hålla linet upprätt. I mitten är stjälken ihålig som ett rör.

Linfibern har en draghållfasthet som kan jämföras med styrkan hos stål. Endast en växtfiber i världen – den östasiatiska ramin– är starkare. Det skriver Henryk Zienkiewicz och hans chef på labbet i Svalöv, Kåre Fröier, i Linboken från 1979 – en bok som än idag är ett standardverk för den som vill lära sig om lin och som ständigt återkommer i källförteckningarna till det mesta som skrivs i ämnet. Dessutom behåller linet sin styrka i både vått och torrt. Det är en av anledningarna till att lin använts i fiskenät och linor på sjön. Samtidigt är linfibern stum och inte alls tänjbar vilket kan leda till att den knäcks. Det betyder i princip att du kan hänga väldiga tyngder i en linfiber utan att den går av, men om du viker den på samma ställe flera gånger är det lätt att den bryts. Därför ska man gärna vika linnedukar lite olika efter att man har manglat dem. Linfibern är också slät och glatt vilket gör den smutsavstötande, och den har en ovanligt bra förmåga att suga upp vatten. Dessutom isolerar den mot både värme och kyla.

Men fibern är ju inte allt. Det påpekar Marie Ekstedt Bjersing, huvudlärare i vävning vid Hemslöjdens skola Sätergläntan:
– Ibland tycker jag man överskattar vad en fiber kan göra. Hur garnet är spunnet, vilken bindning du väljer att väva i och hur tätt du väver är minst lika viktigt för de egenskaper det färdiga tyget får, säger hon.

En del linneentusiaster brukar påstå att linet har en särskild bakteriedödande effekt. Men det tror inte Marie Ekstedt Bjersing på för ett ögonblick. Det enda som är extra hygieniskt med linne är den glatta fibern som står emot smuts bra. Resten är bara snack.
– Jag är så less på att höra de där myterna så det är inte sant! Som när folk pratar om att disktrasor i lin skulle vara luktfria. Det beror såklart helt på hur man använder dem och hur noga man är med att skölja ur dem, säger hon.

En annan sak som ofta framhålls som en av linets stora fördelar är att linnetyger åldras vackert. Ofärgat linne bleks med åren och ju mer det används, desto blankare blir det. Fuktupptagningen blir också bara bättre med tiden. Rätt omhändertagna kan linnevaror hålla i generationer. Det menar Hanna Bruce, vd på Växbo Lin.
– Materialet mognar, precis som människan. Det lever och åldras med elegans. Det blir mjukare och glansigare och härligare. Och några generationer fram i tiden när man har slitit ut det kan man lägga det i komposten och så nya linblommor.

Hanna Bruce lyfter också fram själva beredningsprocessen som ett exempel på linets starka sidor. Linstjälkarna rötas på land eller i vatten så att pektinet bryts ned och fibern friläggs. Sedan bråkas linet, det innebär att man bankar sönder veddelarna till smulor. Därefter är det dags för skäktning, ett av de svårare stegen där linet rensas från de kvarvarande vedsmulorna. Till slut ska linet häcklas. Det innebär att man kammar fram de långa fibrerna och rensar bort kortare fiberknippen som kallas tow. Sedan är linet redo att spinnas.
– Det är häftigt att det inte krävs några kemikalier. Egentligen räcker det med handens kraft och lite vatten för att förvandla en blomma till en klänning eller en duk. Det är fascinerande, säger Hanna Bruce.

Under Henryk Zienkiewicz första år i Svalöv blomstrade linindustrin i Sverige. Åren efter andra världskriget odlades spånadslin på mer än 4000 hektar varje år. Som mest fanns det sex linberedningsverk i landet där stora mängder lin industriellt kunde beredas för spinning. Men under mitten av femtiotalet började efterfrågan på linne sjunka. Nu skulle det ju vara fred i världen, och vikten av att kunna producera tyg inom landets gränser verkade inte längre så stor. Linberedningsverken lades ner ett efter ett. Efter 1956 fanns det bara ett enda kvar. Ett toppmodernt beredningsverk i Laholm. Utan det skulle svenska linodlare inte ha någonstans att göra av allt sitt lin. Så kom 1960-talet. Syntetfibrerna ryckte fram med stormsteg samtidigt som bomullsindustrin fortsatte sitt segertåg. Den svenska linindustrin var under attack.

Men hjälpen var inte långt borta. Svenska staten som satsat mycket på att säkra en inhemsk linproduktion under 1940-talet hade fortsatt att hålla linindustrin under armarna. 1963 beställdes en statlig utredning som skulle titta på om stödet till lin- och hampindustrin borde fortsätta. Två år senare kom betänkandet. Utredningsmannen rekommenderade starkt ett fortsatt bidrag för att hålla kvar linodlingen på en nivå av 1000 hektar om året. Även de flesta remissinstanser ställde sig bakom förslaget. Men i februari 1966 kom riksdagens beslut. Alla bidrag till linindustrin skulle stoppas omedelbart. I praktiken betydde det nedläggning av verket i Laholm.
– Det var verkligen som en bomb som slog ner. Från ett år till ett annat upphörde nästan all kommersiell linodling, berättar agronomen och hemslöjdsveteranen Gunilla Mattsson. 1973 ägnade hon sitt examensarbete vid Lantbruksskolan åt att undersöka effekterna av nedläggningen. Den uppsatsen blev hennes ingång i linvärlden och sedan dess har hon aldrig lämnat den. Hon berättar att verket i Laholm hade byggts ut och rustats upp i flera omgångar. Vid tiden för nedläggningen var det ett av Europas modernaste linberedningsverk. Forskningsarbetet som Henryk Zienkiewicz med flera lagt ned vid laboratoriet i Svalöv hade också gett resultat. Linutsädet som tagits fram där tillhörde världens bästa. Åren före nedläggningen hade det odlats cirka 2000 hektar lin per år i Sverige. År 1966 när nedläggningen var ett faktum odlades nästan ingenting.

Med samma penndrag som man slopade bidragen till beredningsverket ströps också pengarna till linlaboratoriet. Men än fanns det kamplusta bland linvännerna. Chefen för labbet Kåre Fröier, skrev i Hemslöjden 1966: »Motgång härdar, skärper bettet, pressar fram nya verksamhetsformer«. Men ett år senare lades verksamheten i Svalöv ner och alla pågående forskningsprojekt fick avbrytas.

Henryk Zienkiewicz fick trots det behålla sin anställning vid Sveriges Utsädesförening i ännu några år. I en artikel i Hemslöjden 1974 skrev han om sin förhoppning att någon skulle ta vara på materialet som han samlat i Svalöv, och på något sätt föra verksamheten vidare. »Spånadslin är, vid sidan av ull, en av den svenska hemslöjdens basprodukter. Dess fortlevnad inom landet är ej enbart önskvärd, den är nödvändig«, skrev han. Men så småningom hamnade allt i travar på vinden, nyckeln tappades bort och med tiden glömde alla vad som fanns där, innanför den låsta dörren.

Efter att ha ägnat stor kraft åt att förädla lin för industriella ändamål började Henryk Zienkiewicz nu istället arbeta med att uppmuntra småskalig linproduktion och undervisa dem som ville odla lin för eget bruk. Faktum är att intresset för hemodling av lin ökade kraftigt åren efter nedläggningen av verket i Laholm. Det visade en enkätundersökning som Gunilla Mattsson gjorde i sitt examensarbete 1973. Intresset syntes också som en mätbar ökning i efterfrågan på linutsäde. Det var som en liten motståndsrörelse. I ett slag hade svensk linproduktion förflyttats hundra år bakåt i tiden. Från att ha legat i framkant i forskningen var vi plötsligt tillbaka i de uråldriga handberedningsteknikerna, som trots allt överlevt vid sidan av industrin. Henryk Zienkiewicz skrev artiklar, höll kurser, och gav ut den blivande klassikern Linboken.

Ett av få linneföretag som klarade sig igenom krisen på 1960-talet var Klässbols linneväveri i Värmland. Vitalis Johansson, son till grundaren och farfar till nuvarande vd:n lyckades med små medel övervintra företaget och hålla ut tills vändningen kom. Men det dröjde ända till 1980-talet, berättar hans son Dick Johansson, även han tidigare vd, numera marknads- och exportchef.
– När miljödebatten tog fart vaknade intresset för linnet igen. Då var vi nästan ensamma kvar på marknaden. Vi gick från sista plats till första över en natt, kan man säga.

Linet i Klässbols dukar servetter och handdukar odlas idag i Belgien, och spinns i Ungern, på ett av de få linspinnerier som finns kvar i Europa.
– De flesta italienska spinnerier har flyttat sin verksamhet till Tunisien. Idag är det kinesiska uppköpare som tar hand om mycket av det europeiska linet. Det bereds och spinns i Kina och sedan säljs det tillbaka till väverierna här.

Dick Johansson har själv besökt ett linspinneri i Kina och sett hur de arbetar. Men även om kvaliteten var god har Klässbol valt att behålla hela sin produktion i Europa. Dick Johansson tillhör tredje generationen i familjeföretaget. Han började arbeta som vävare när han var 14 år, precis som sina fyra bröder. Han vet det mesta som finns att veta om linnevävning och han är besviken på att man lät den svenska linindustrin gå i graven. Han märker än idag att många svenskar tror att det fortfarande finns svenskproducerat linne.
– Det blir väl så när man ser de blå linfälten här och där, men det är ju bara oljelin idag, säger han.
– Vi lever i den här traditionen och föreställningen om linet som något väldigt svenskt, men det är länge sen det var sant.

I slutet av 1980-talet gick Klässbol och Växbo Lin, med dåvarande ägaren Rolf Åkerlund, samman i ett projekt för att få igång en storskalig svensk linodling igen. Rolf Åkerlund hade köpt ett spinneri från Frankrike som fraktades upp till Växbo på tre långtradare.
– Det var helt fantastiskt! Jag var med på hela resan och vi hade så roligt, berättar Dick Johansson.

Bönderna omkring Växbo började odla lin på prov igen. Allt som saknades för att sätta igång på allvar var ett beredningsverk. Utan det skulle det odlade linet ändå behöva fraktas långa vägar mellan odling och spinning, och hela poängen med lokal produktion skulle gå förlorad. De stod inför precis samma problem som alla som velat odla lin i Sverige gjort, sedan nedläggningen av Laholmsverket 1966.
– Det var väldigt nära att vi lyckades. Det fattades bara någon miljon för att vi skulle kunna få igång allting. Då hade vi kunnat ha svenskt lin idag. Men nu är det gjort och vi lyckades inte, säger Dick Johansson med viss bitterhet, eller är det rentav sorg, i rösten.

Härom året blev Växbo Lin tvungna att lägga ner spinneriet igen. Maskinerna hade åldrats, och det skulle ha krävts stora investeringar för att hålla igång det. Idag spinns Växbos lin i Italien. Utan ett svenskt spinneri är uppförsbacken ännu brantare för den som fortfarande drömmer om en svensk linneproduktion. Men kanske är det är det för tidigt att kasta in handduken helt.

Precis som på 1970-talet anar många ett nytt spirande intresse för lin i Sverige. Linberedningskurserna i är lättare att fylla och Linboken efterfrågas på antikvariaten. Affärerna går bra för både Klässbol och Växbo lin. Med peak cotton i backspegeln och tvågradersmålet långt utom räckhåll är det kanske dags att tröska igenom frågan en gång till. Hur mycket är vi beredda att betala för närproducerade tyger?

Med hjälp av fjorton lastpallar och en traktor med släp lyckades föreningen Skånelin rädda Henryk Zienkiewiczs material från vindsförrådet på Svalöf-Weibull. Nu började flera års hårt ideellt arbete för att kunna öppna ett museum där fler skulle få del av fyndet. Till slut lyckades planen och Skånes lincentrum kunde invigas i maj 2014 på Knutstorps gods utanför Svalöv. Men än är det inte dags att luta sig tillbaka. Skånelins ordförande Karin Persson är redo för nästa utmaning: att föra arvet från Henryk Zienkiewiczs skattkammare vidare och fortsätta inspirera människor att ge sig i kast med den mångsidiga och envisa växten vars namn är Linum Usitassimum – det mest användbara. Det är talande, tycker Karin Persson.
– Ingen annan växt är som lin. Den kan bli foder åt djur, mat åt människor, olja, isolering och vackra slitstarka tyger. Linet är oslagbart, säger hon.