Så gjorde jag

Odla eget lin

Linda Persson har en dröm. Hon vill göra sig oberoende av klädbranschen och bli självförsörjande på textil. Nu växer det i trädgårdslandet. Det är hoppet om eget linne som gror.

Text Maria Diedrichs
Foto Lina Alriksson
13 augusti 2014

Det bästa med att odla lin är blomningen på sommaren. Då går jag och tittar på det varje dag. Linblommor är något av det vackraste som finns i hela världen. Det är ett skäl att odla lin bara det. Men att man kan använda linet också, det är ju fantastiskt.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Linda Persson i potatislandet med förra årets linskörd i famnen. Den är rötad och torkad och redo för nästa steg i beredningen: bråkning, skäktning och häckling. I bakgrunden skymtar årets linodling. kläderna har hon sytt själv.

I år är fjärde gången som jag sår lin. Det är ingen jättestor odling, men den har blivit lite större för varje år. Första året var det bara en liten plätt. Nu är det kanske tio kvadratmeter.

Jag lärde mig linberedning när jag pluggade på Sätergläntan. Det var också då jag blev intresserad av att odla själv. Jag sådde linet ganska sent och repade det innan skolan hann börja igen. Det var inte särskilt svårt. Jag bara grävde ett litet land och köpte en fröpåse och så vattnade jag när det var torrt. Resten skötte sig själv. Skörden första året blev helt okej men inga stora mängder. En liten tåga bara.

Det senaste året har jag börjat fundera väldigt mycket på klädindustrin. Man köper så mycket kläder som man bara använder någon gång. Det är så mycket som slängs. Jag började tänka att jag skulle kunna göra mina kläder själv istället. Då blir det iallafall bättre kvalitet än om man köper en tröja som bara håller i två tvättar. Dessutom är billiga kläder bara billiga för att någon arbetare inte har fått betalt. Det tycker inte jag känns rätt. Och ur miljösynpunkt är textilbranschen väldigt smutsig. Det känns inte heller okej.

Ju mer jag tänkte på det desto viktigare kändes det att jag måste prova det här. Se om jag kan bli självförsörjande på textilier genom eget lin och egen ull. Och framför allt genom att dra ner min konsumtion och inte ha mer än jag behöver. Det kommer nog ta ganska många år innan jag når dit. Men jag har inte bråttom. Odlingen får växa lite för varje år. Jag kan inte smälla på och plöja upp en hel åker för jag måste ju kunna ta hand om det också.

När linet har blommat klart rycker man upp det med rötterna. Rötterna är grunda så det är inte särskilt tungt men det är ändå lite slitigt för man går böjd hela tiden. Sedan torkar jag det i en vanlig torkvinda innan det är dags för rötning. Då breder jag ut linet på gräsmattan och trycker ner det mot marken. Det får ligga ett par veckor, sedan vänder jag på det och så får det ligga ett par veckor till. Det är svårt att veta precis när det är klart. Härom året rötade jag det för lite och i fjol blev det nog lite för mycket. Men jag lär mig efter hand.

Som tur är har jag en väldigt händig pappa. Han snickrade ihop redskapen jag behövde för fortsättningen. En bråka, ett skäkteträ och häcklor. Bråkningen är som ett gympapass. Man bankar och bankar på linet för att slå sönder stjälkdelarna. Man får hålla på ett bra tag men min teknik blir bättre och bättre. Skäktningen är också rätt krävande för armarna och ryggen. Ibland undrar jag varför folk sitter inne och svettas och lyfter tyngder som inte har någon mening när man kan göra det här istället.

Vid första häcklingen är linet grovt och tovigt. Sen försvinner mer och mer av trasslet, det blir finare och finare och plötsligt står man där med änglahår i handen.

Häcklingen är det mest magiska momentet. Då har man en bräda med vassa spikar som man kammar linet med. Det är då man märker att något speciellt håller på att hända. Vid första häcklingen är linet grovt och tovigt. Sen försvinner mer och mer av trasslet, det blir finare och finare och plötsligt står man där med änglahår i handen. Det är där det händer.

Min lilla odling har inte gett så mycket lin att det räcker till att sätta upp en väv ännu. Om ett år eller två kanske jag har tillräckligt för att spinna garnet och väva av det. I väntan på det syr jag mina kläder av köpetyg. Jag försöker välja ekologiska och rättvisemärkta tyger och sytråd. Det känns som en bra början. Men det är jättesvårt att ställa om, det ska jag inte hymla med. Jag har shoppat mycket i mina dagar och jag tycker det är roligt med kläder. Det är väldigt frestande när man går på stan och ser någonting som lockar. Men i verkligheten är det inte mycket man behöver.

Till hösten hoppas jag kunna skaffa får så jag får ull. Och med tiden vill jag att min linodling ska växa så att jag kan väva alla mina lakan och handdukar i linne. Det är nånting som är så häftigt med det. Att man verkligen kan göra det helt själv. Det enda som behövs är lite blod och svett. Visserligen finns det maskiner som man kan använda för att det ska gå lättare. Men att göra det för hand är en särskild känsla tycker jag.

Mitt första egna linnetyg ska jag sy en klänning av. När jag väl har spunnit tråden, vävt tyget och sytt den kommer jag nog aldrig ta av mig den. Jag kommer känna mig väldigt lycklig och rik. Jag längtar till den dagen. Det kommer kännas fantastiskt. Att verkligen ha gjort någonting själv från början till slut.

13 augusti 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram