Den tältliknande klänningen i naturfärgat linne är jämte den drejade muggen en av klassikerna när kulturturisterna sommarshoppar. Så även i Hälsingland. Men här finns också en aktiv mytologi som laddar linprodukterna med särskilda betydelser. Linet är den gröda – sägs det – som gjorde allmogen förmögen och möjliggjorde den extensiva uppvisningskultur man ägnade sig åt under storbondeepoken på 1700- och 1800-talen. Linet är dessutom den enskilda råvara som än idag präglar berättelsen om landskapet. Linet är Hälsinglands Dalahäst, vår Västerbottensost.
Tvångströjan
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Det finns ett visst fog. I Hälsingland tillverkade man under 1700-talet högkvalitativa linneprodukter till Europas hov. 1500 linberedningsverk förädlade råvaran som sysselsatte 2000 spinnerskor i hemmen, vars trådar sedan vävdes till tyg av 176 anställda på Flors manufaktur under ledning av engelsmannen Stephen Bennet. Man gjorde den mest utsökta och glansiga damast. I hundrafemtio år pågick tillverkningen. I gårdarna givetvis under en ännu längre period, både före och efter de gyllene åren. Sedan tog maskinerna över, och några mil norrut – i Sörforsa – byggdes Nordens största linnefabrik med eget dagis och särskilda bostäder för ogifta kvinnor. Det blev 1900-tal.
Industriepoken var snabbt över. Kanske hade man odlat lin i tusen år när man i början av nittonhundratalet lade ned, plöjde upp och sådde om med andra grödor. Moderna material tog över, importen ökade, den urbana livsstilen fick pigan och drängen att söka sig till städerna för bättre betalda arbeten. Snart kunde de till och med läsa vidare och reda sig själva, i en egen bostad. Den stora linfabriken började tillverka dukar i rayon, men berättelsen om linlandet Hälsingland levde vidare. Det blir ju ofta så. Linet dök upp igen under moderniteten när det helt plötsligt började finnas ett behov av en geografisk identitet och landskapet började famla efter en berättelse att sälja sig med till de växande skaror turister som skulle ut och titta på sitt fosterland.
Linet var då sedan länge borta som hantverksprodukt. Framställningen är alldeles för knepig för att man ska kunna ägna sig åt den i ett land med rimliga löner. De linneprodukter som säljs i landskapet idag kan vara vävda eller designade här, men linnetråden är alltid importerad från öst.
Ändå är det alltså detta tyg som definierar oss. I Hälsingland har det blivit något av en sanning att det var »karska bönder« som med hjälp av rikedomen från linet byggde stora gårdar med granna förstukvistar och tapetserade sina salar med franska slottstapeter. Nu när gårdarna hamnat på Unescos världsarvslista, växlas intensiteten upp. När historia och kultur ska förpackas för att vara attraktiv och säljbar gäller minsta gemensamma nämnare.
Det här blir ett problem eftersom enkla bilder ställer sig i vägen för mer mångfacetterade berättelser. Hälsingland har ju inte bara haft storbönder utan också torpare, arbetare, romer, tattare och andra utstötta. Men att försöka sälja in ett landskap till turister med en rörig och komplex historia anses inte möjligt. Det krävs värdeord, slagkraftighet och positiva och kittlande historier för att nå konsumenterna.
Vi vävde oss en tvångströja av lin.
Po Tidholm är skribent, författare, musikkritiker i DN och bosatt i Hälsingland. Det senaste året har han haft fullt upp med att hålla föredrag i spåren av sin succébok Norrland.