Historiska kläder

Sandra Abi-Khalils 1920-tal

Foto Sara Mac Key
1 april 2020

»I efterhand känns det helt befängt att det tog så lång tid för polletten att trilla ned. Jag har alltid tyckt om gamla saker, gamla kläder, gamla hus. Jag brukade kasta lystna blickar på mina kompisars trasmattor och ärvda bord som de inte verkade bry sig om. Men det var inte förrän jag började dansa lindy hop 2008 som jag insåg att man faktiskt kan klä sig så här. Jag upptäckte vintagebutikerna runtom i Stockholm. Sakta men säkert försvann de moderna kläderna ur min garderob.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

En dag när jag skulle gå ner och handla drog jag på mig ett par moderna jeans och en tröja. När jag kom ut tänkte jag: ›Ha, ingen som ser mig nu vet om att jag är utklädd!‹. Det var då jag insåg att det inte var någon idé att spara på de moderna kläderna längre. Om jag känner mig utklädd i dem är det väl inget bevänt.

Hagsätra, februari 2020: Det är inte alltid helt lätt att sticka efter hundra år gamla mönster, säger Sandra Abi-Khalil. De är ofta utgivna av garnproducenter som hänvisar till sina egna garner utan att förklara varken material eller masktäthet. – Även stickstorleken kan vara svårtydd, när jag inte vet om det är ett amerikanskt eller engelskt mönster. Man får prova sig fram!

Jag har en riktig folkhemssjäl. Jag har alltid känt en väldigt stark anknytning till det svenska kulturarvet. Det kanske har att göra med att mina föräldrar flyttade hit från Libanon på 1970-talet, utan speciellt mycket packning. Så jag är uppvuxen i ett hem helt utan gamla saker. Det jag fick med mig när jag flyttade hemifrån var som allra äldst från sent 1970-tal.

Det var en frigörelse att inse att även om jag inte har något arvegods så kan jag själv skaffa mig sånt som jag trånar efter hos andra. När jag väl insåg det öppnade sig en helt ny värld. Jag hade byggt upp en stark längtan efter de där sakerna som jag trodde att jag inte hade tillgång till.

Det är mycket som lockar mig med 1920-talets kläder. Estetiken var mer genomtänkt överlag förr. Man la mycket mer tankemöda på varje plagg, eftersom de inte skulle omsättas på samma sätt som idag. Det märks i slutresultatet. Såväl i design som utförande och kvalitet. Folk misstar ofta vilka av mina plagg som är gamla på riktigt och vilka som är nyproducerade. Flera av mina tröjor från 1940-talet ser helt nya ut.

Jag tror att väldigt få idag förstår hur kostsamma textilier är att producera, och har väldigt låg respekt för textilier överlag. I vintagekretsar finns ofta en annan förståelse. Om man ska hålla på med vintage måste man förr eller senare åtminstone lära sig att laga sina kläder. Och de här plaggen är ju värda att vårda!

När jag stickar söker jag helst gammalt garn, för det finns en kvalitetsskillnad även där. Förr fick vi människor anpassa oss mer till grödan eller djuret som fibern kom ifrån. Idag tvingar vi naturen att anpassa sig till oss. Jag tror att det är den skillnaden som kan märkas av i garnet. Noppighet till exempel, är ett problem som jag inte alls ser i samma utsträckning i gamla kläder eller nystickade kläder av gammalt garn.

De flesta människor som bara köper nyproducerade kläder kommer inte ens förstå vad jag menar när jag pratar om hög kvalitet. Deras måttstock är så förskjuten. Dagens massproducerade kläder är inte gjorda för att hålla, varken estetiskt eller kvalitetsmässigt. Dessutom bygger vår konsumtion av kläder på att vi utnyttjar slavarbete i andra länder. Vi måste verkligen börja ta ansvar för hur vi konsumerar. Inte minst för miljöns skull.

För mig är handarbete terapeutiskt. Det ger mig ett väldigt lugn. Men det är också socialt. Och så finns det en frihet i det som jag verkligen älskar. Koftan jag har på mig nu är ett av mina favoritplagg. Jag hade kunnat leta hela livet efter en vintagetröja i samma modell utan att den nånsin skulle dyka upp. Att veta att jag kan göra den själv ger mig en känsla av självtillräcklighet som är väldigt befriande.

Dessutom kan jag få en väldigt stark känsla av anknytning till tidigare generationer av kvinnor. Jag blir så fascinerad och imponerad när jag tänker på alla som har gått oerkända genom historien – och all kunskap de lämnat efter sig.

Jag tror att många i vintagevärlden gärna vill uppvärdera saker som är kvinnligt kodade och det arbete som kvinnor utfört. Även under de få decennier när vi kvinnor faktiskt var i hemmen så jobbade vi otroligt mycket. Att värdera och förstå det är jätteviktigt tycker jag. Annars riskerar vi att låta en patriarkal nidbild färga minnet av den tiden och dem som levde då.«

Sy
1 april 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy