Sandra Abi-Khalils 1920-tal

En dag när jag skulle gå ner och handla drog jag på mig ett par moderna jeans och en tröja. När jag kom ut tänkte jag: ›Ha, ingen som ser mig nu vet om att jag är utklädd!‹. Det var då jag insåg att det inte var någon idé att spara på de moderna kläderna längre. Om jag känner mig utklädd i dem är det väl inget bevänt.

Jag har en riktig folkhemssjäl. Jag har alltid känt en väldigt stark anknytning till det svenska kulturarvet. Det kanske har att göra med att mina föräldrar flyttade hit från Libanon på 1970-talet, utan speciellt mycket packning. Så jag är uppvuxen i ett hem helt utan gamla saker. Det jag fick med mig när jag flyttade hemifrån var som allra äldst från sent 1970-tal.

Det var en frigörelse att inse att även om jag inte har något arvegods så kan jag själv skaffa mig sånt som jag trånar efter hos andra. När jag väl insåg det öppnade sig en helt ny värld. Jag hade byggt upp en stark längtan efter de där sakerna som jag trodde att jag inte hade tillgång till.

Det är mycket som lockar mig med 1920-talets kläder. Estetiken var mer genomtänkt överlag förr. Man la mycket mer tankemöda på varje plagg, eftersom de inte skulle omsättas på samma sätt som idag. Det märks i slutresultatet. Såväl i design som utförande och kvalitet. Folk misstar ofta vilka av mina plagg som är gamla på riktigt och vilka som är nyproducerade. Flera av mina tröjor från 1940-talet ser helt nya ut.

Jag tror att väldigt få idag förstår hur kostsamma textilier är att producera, och har väldigt låg respekt för textilier överlag. I vintagekretsar finns ofta en annan förståelse. Om man ska hålla på med vintage måste man förr eller senare åtminstone lära sig att laga sina kläder. Och de här plaggen är ju värda att vårda!

När jag stickar söker jag helst gammalt garn, för det finns en kvalitetsskillnad även där. Förr fick vi människor anpassa oss mer till grödan eller djuret som fibern kom ifrån. Idag tvingar vi naturen att anpassa sig till oss. Jag tror att det är den skillnaden som kan märkas av i garnet. Noppighet till exempel, är ett problem som jag inte alls ser i samma utsträckning i gamla kläder eller nystickade kläder av gammalt garn.

De flesta människor som bara köper nyproducerade kläder kommer inte ens förstå vad jag menar när jag pratar om hög kvalitet. Deras måttstock är så förskjuten. Dagens massproducerade kläder är inte gjorda för att hålla, varken estetiskt eller kvalitetsmässigt. Dessutom bygger vår konsumtion av kläder på att vi utnyttjar slavarbete i andra länder. Vi måste verkligen börja ta ansvar för hur vi konsumerar. Inte minst för miljöns skull.

För mig är handarbete terapeutiskt. Det ger mig ett väldigt lugn. Men det är också socialt. Och så finns det en frihet i det som jag verkligen älskar. Koftan jag har på mig nu är ett av mina favoritplagg. Jag hade kunnat leta hela livet efter en vintagetröja i samma modell utan att den nånsin skulle dyka upp. Att veta att jag kan göra den själv ger mig en känsla av självtillräcklighet som är väldigt befriande.

Dessutom kan jag få en väldigt stark känsla av anknytning till tidigare generationer av kvinnor. Jag blir så fascinerad och imponerad när jag tänker på alla som har gått oerkända genom historien – och all kunskap de lämnat efter sig.

Jag tror att många i vintagevärlden gärna vill uppvärdera saker som är kvinnligt kodade och det arbete som kvinnor utfört. Även under de få decennier när vi kvinnor faktiskt var i hemmen så jobbade vi otroligt mycket. Att värdera och förstå det är jätteviktigt tycker jag. Annars riskerar vi att låta en patriarkal nidbild färga minnet av den tiden och dem som levde då.«