Historiska kläder

Emma Frosts 1300-tal

Foto Sara Mac Key
1 april 2020

»Jag brinner för stygn! Jag tycker de får alldeles för lite uppmärksamhet. De gör så mycket för plagget – hur det ser ut, hur det funkar och sitter ihop. Egentligen är jag mer intresserad av stygnen än själva kläderna. En spännande sak med historisk sömnad är att stygnen kan se nästan likadana ut under olika tider men de används på väldigt olika vis.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Ibland känner jag mig lite väl nördig när jag snöar in på ett litet stygn, men de är faktiskt värda det. Ta fållstygn till exempel, som till stor del liknar stofférstygn eller kaststygn – ett väldigt oansenligt litet stygn. Men det kan användas på så många sätt. Till små prydliga fållar, till att fästa foder, göra fällsömmar eller så kan man sy ett helt plagg med bara det här stygnet. Och det återkommer under hela textilhistorien!

Sveg, februari 2020: Emma Frost har handsytt sin kjortel i treskaftat ylletyg. – Under den har man en särk förstås, och så kan man ha ännu en klänning under eller över beroende på hur kallt det är. Och så en huvudbonad så klart. Hättan sydde jag i ylletyg med indigofärgad lintråd.

Man kan också sy fållstygn bara genom halva tyglagret så att det blir helt osynligt från rätsidan. Och just det kan man inte heller göra på maskin. Det tycker jag är extra roligt. Det är världens enklaste, mest anspråkslösa stygn, men det är ändå rätt kaxigt! Det kan saker som maskiner inte kan.

För mig är själva sömnaden det roligaste. Om jag sedan använder plaggen är inte alls lika säkert. Ibland kanske jag syr ett enstaka plagg som verkar intressant men jag har inget att ha till det. Men som lärare i sömnad på Bäckedals folkhögskola kan jag alltid ta med dem dit och använda som pedagogiska exempel. Och jag lär mig väldigt mycket när jag syr dem. Det är därför jag gör det. Jag är så nyfiken, jag kan inte låta bli att testa!

I somras sydde jag en medeltidsklänning där jag ville testa några idéer. Inte för att de verkade bra egentligen utan för att de verkade roliga. Det är en roströd kjortel, en fotsid klänning med knappar fram.

Det började med att jag fick en liten nätt spencer av en släkting, alltså en empirejacka, i rutigt bomullstyg. Den var från tidigt 1800-tal och hade legat i något hörn på en släktgård i Värmland. Den hade ett väldigt speciellt snitt med stora ärmhål, som gick långt bak på ryggen. Den är egentligen alldeles för liten för mig, men trots det, och trots att ärmarna är jättetajta, så har den en fantastisk rörlighet.

Det slog mig att jag sett plagg med liknande ärmhål från medeltiden. Jag bestämde mig för att mäta upp jackan och sy något eget med samma passform. Utmaningen var att bevara passformen och rörligheten i ärmarna trots att jag förändrar allting annat med plagget – materialet, siluetten, storleken, skärningen. Jag tror faktiskt jag har flyttat på varenda söm! Det var knappast den lättaste vägen att gå, men det var den roligaste! Och rörligheten blev bra till slut. Den är jätteskön att ha på sig.

Resten av klänningen är inspirerad av ett arkeologiskt fynd. Rester av en klänning som hittades i en mosse i Irland och som daterats till sent 1300- eller tidigt 1400-tal. Den hade liknande ärmhål. Det kallas för tallriksärmar och är en tidstypisk detalj för just senmedeltid.

Jag sydde den förra året medan jag var hemma med en ganska aktiv ettåring, så jag hade verkligen inte mycket tid. Det tog hela våren. Jag hade velat ha knappar hela vägen ned mitt fram och ända upp i ärmarna, men det fick jag kompromissa med. Man vet inte heller om originalet hade det eftersom hela plagget inte finns bevarat. Även på medeltiden kan de ha behövt ta en del genvägar.

Jag har använt förstygn och fållstygn till de sammanfogande sömmarna och langett till knapphålen. Tyget är ett ekologiskt treskaftat ylletyg som jag köpt. Fyndet har färgats rödbrunt av tiden i mossen, men hur den såg ut från början vet man inte. Jag färgade mitt tyg med krapp och valnötsskal.

Jag har aldrig räknat hur många historiska plagg jag har men de tar upp en väsentlig del av garderoben. Det kan vara otroligt befriande att sy saker som inte har några historiska kopplingar. Kläderna jag använder till vardags ser såklart helt annorlunda ut. Det är inte så mycket fotsida grejer och de ska definitivt ha fickor. Men när det gäller historisk sömnad vill jag se hur nära originalet jag kan komma. Den utmaningen sporrar mig.«

Sy
1 april 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy