Historiska kläder

Kerstin Wöllings 1700-tal

Foto Sara Mac Key
1 april 2020

»Redan på 1700-talet var modeindustrin en av våra värsta miljöbovar, precis som idag. Damernas begär efter gomlister till sina korsetter, ben från bardvalar, fick hela valarter att utrotas. Men det hjälper inte; den som vill klä sig i en fin klänning som är tidstypisk för 1700-talet måste ha korsett, så är det bara, både för hållningen och silhuettens skull. Axlarna ska dras bakåt och du ska ha en vid bröstkorg. Överkroppen ska vara glasstrutsformad. Men om jag syr en korsett skjuter jag givetvis inte ner valben i kanalerna runt livet. Jag tar remsor av polykarbonat, samma plast som man gör hockeyvisir av. Den har rätt stuns.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Den konformade överkroppen passade dåtidens exklusiva tyger. De var ofta styva och svåra att rynka eller göra bystinprovningar med. Med raka linjer behöver tyget inte formas så mycket. Var man rik och hade tyg över kunde man istället stoltsera med vidden i kjolen, gärna med en ställning av rotting eller metall under så att materialet verkligen kom till sin rätt.

Årsta, februari 2020: – Jag har egentligen alltid behövt en »robe à la française«! Till slut sydde jag en. Den här modellen är helskuren och går från axel till fot i ett stycke, både fram och bak. Under har jag en särk, korsett och vadderad underkjol, men framför allt en underkjol med ringar av rotting för viddens skull. Förlagan är av siden, men min klänning är av bomullstyg. Ja, jag har gjort allt själv, säger Kerstin Wölling.

Siden var på den här tiden olagligt att bära för alla utom adeln och de allra flesta var så klart klädda i ylle och linne, som oftast vävdes hemma. Siden däremot vävdes på något av landets 40-tal sidenväverier av dyrt, importerat och förtullat silke. Straffen var hårda om någon ur allmänheten ertappades med siden på kroppen. En piga kunde få böta med en årslön eller fjorton dagar på vatten och bröd, det var knappt att hon överlevde. När beslutsfattarna så småningom lättade på reglementet tilläts allmänheten att handla siden vävt i ett specifikt mått – en sjalstorlek ungefär – den första serietillverkade lyxprodukten för gemene man. Tänk på sjalarna till många av dagens folk- och bygdedräkter.

Jag syr lika gärna enkla plagg som exklusiva modeller. Men innan jag sätter igång brukar jag leta upp en förlaga på museum. Jag vill inte hitta på. Genom åren har jag samlat på mig tyger. Det gäller att alltid ha 1700-talsögonen med sig. Ett gardintyg på en second hand-butik kan bli en fin jacka, en tygbal högst upp på en hylla kan passa till något annat. Nästa gång ska jag använda en drougét, ett sidentyg vävt så att varptrådarna bildar mönstren. Planen är en robe à la française, en modell som var modern bland högreståndskvinnor under en stor del av 1700-talet. Det är en hellång klänning som är öppen fram med en trompeuse – som ett helkroppsförkläde – under.

Plagget som skymtade fram under klänningen var på den tiden ofta enbart sytt med dyrt tyg på synliga ställen, resten var gjort av enklare material. Över huvud taget var det vanligt med kläder som bestod av enkla, grova tyger på platser där materialet ändå inte syntes. Under förklädet på en sidenklänning kunde kjolen vara sydd av grovt linne. Snacka om resurseffektivt tänkande!

Kläderna gjordes också för att både passa och hålla över tid. Ta skorna till exempel. De var inte tillverkade för vänster och högerfötter, utan likställda. Om ägarna skiftade plats på dem med jämna mellanrum slets de jämnt och höll länge. Passformen på liv och klänningar var ofta lös eller hade olika slags snörningar för att bäraren skulle kunna bli gravid men behålla sina kläder. Man snörde upp eller snörpte till. Och en uppknäppt kjol över en putande mage kan döljas med ett förkläde.

Jag brukar sy mina plagg i ett enklare tyg först, innan jag ger mig på de finare kvaliteterna. Jag har en understubb till exempel, en vadderad underkjol, som jag sytt av ett kviltat överkast från Ikea. Vid midjan har jag sprättat bort stickningen och tagit bort vadden för att få rätt passform. Jag sydde den för att testa måtten på en originalstubb av siden som jag har.

Förr syddes så klart allt för hand. Det tycker också jag om att göra. Mycket blir faktiskt lättare då, trots att man skulle kunna tro motsatsen. Jag behöver till exempel inte pressa om jag lagt en söm åt rätt håll, istället håller jag tyget som jag vill ha det. Också snitten är anpassade för handsömnad – framför allt för så få sömmar som möjligt.
Ja, det är det jag älskar med 1700-talet. De var så smarta – men gjorde samtidigt kläder med stil.«

Sy
1 april 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy