»Rosen är min dalahäst«

På andra sidan köksbordet, i lägenheten mitt i centrala Stockholm, sitter formgivaren Grytnäs Barbro Ersdotter, i många år lärare på Beckmans tillika formgivare och modeillustratör, och släkt med honom i rakt nedstigande led. Själv växte hon upp en knapp mil från Yttermo – i Grytnäs. Och precis som Winter Carl är hon svag för blommor. I arbetsrummet ett par dörrar bort gör hon »rosor som inte vissnar«. Så kallar hon de kronbladstäta broscher i mjukt ylle och de taggiga dahlior i kraftig filt som hon uppmärksammats för på senare år. Och hon svarar utan vidare ja på frågan om hon upplever det som om hon förvaltar Winter Carl Hanssons arv.
– Mina blommor har en koppling till folkkultur, till kurbitsmåleri och folkdräktsrosor. Jag växte upp i den traditionen. Jag brukar tänka på broscherna som min variant av en uppdaterad dalahäst. Så är det med det! Men för mig är blommorna dessutom smycken för dagens kvinnor. Rosen är så rik på symbolik, på historiska kopplingar, tankar om skönhet och nästintill existentiella värden.

Hon gör dem själv. Det är nytt. Tidigare i sitt yrkesverksamma liv har hon främst formgivit medan andra har tillverkat och stått för praktiska lösningar.
– Men när jag var barn gällde principen att skulle man ha något fick man göra det själv. Så, ja. Jag kan sy, säger hon.

De största rosorna tar en hel dag att göra. Grytnäs Barbro Ersdotter, som i sitt professionella liv för enkelhets skull kallat sig Barbro Grytnäs, klipper, veckar och syr ihop långa vågiga kronbladsremsor av ylle. Slutresultatet blir överraskande stadigt, nästan robust.

Just nu är hon aktuell med ytterligare en ros. Istället för dalatraditionen är det nu den samtida textilhistorien som är referensen. Till sommarens stora spetsutställning på Vadstena slott, Spetskonst, har hon formgivit en knypplad ros till Göta Trägårdhs ära, en av de två grundarna av Beckmans. Utgångspunkten är den abstrakta ros som satt i Trägårdhs dödsannons. Den i sin tur är hämtad från textilmönster av densamma.
– Det upprör mig enormt att man så sällan nämner hennes namn när svensk textilhistorias stora personligheter räknas upp, säger hon och påminner snabbt om ett par av Trägårdhs bästa mönster, Rapid, som Nationalmuseum har i samlingarna och storsäljaren Daphne. Hon menar att den begåvade Trägårdh, som var sträng, bestämd och kompromisslös, gjorde sig ovän med alltför många auktoriteter inom området för att hamna långt fram i historieböckerna. En kvinna som är alltför rakt på sak blir sällan framlyft, konstaterar hon.

Men engagemang och bestämdhet kan också vara en bra drivkraft. Man förstår det när man hör Grytnäs Barbro Ersdotter berätta. Det var för att hon själv ilsknade till som de första blombroscherna kom till. Idén till dahliorna fick hon efter att hennes vän formgivaren Pia Wallén berättat om alla restbitar som produktionen av filttofflor lämnade efter sig, spill som dessutom kostade pengar att bränna.
– Det här slit- och slängsamhället gör mig galen. Jag står inte ut med att man slänger saker i onödan! När jag hör sådant ger jag mig själv en uppgift. Spill får inte kastas bort och brännas. Det måste bli något, säger hon med eftertryck.

Och experimenten med filten ledde fram till den taggiga blomman.
– Jag minns dahlior redan från när jag var liten. De fanns på gården där jag växte upp. Varje höst bäddade farfar in dem med papper och sågspån för vintern och stuvade in dem i ladan.

På golvet i lägenheten, nedanför ett gammalt skåp från Närke, ligger ett par nyvirkade, blåmönstrade mattor av jeanstrasor. Upprinnelsen är kasserade jeans, inte minst byxor som hon hittat i bostadsrättsföreningens grovsoprum och som alltså skulle brännas alldeles i onödan. Nu har de istället fått leva vidare i mattform. Hon går in i ett angränsande rum och hämtar en kasse. Den innehåller stora, mjuka plädar av ytterligare Pia Wallénspill, den här gången av stickat material som blivit kvar efter produktion av jumprar och tröjor. Grytnäs Barbro Ersdotter har sytt samman dem till geometriska mönster.

Hon kommer aldrig att få lite att göra.